Etikett: kreativitet

Spåren försvinner

Av , , 2 kommentarer 5

Promenad i torsdags. Igår var benen tunga som bly. Cement i skorna och en djävulsk värk. Parkinson visar upp sitt fula tryne. Separationsångest? Brist på kreativitet? Jag vet inte … Sovit dåligt efter ett tungt samtal med en god vän, som hamnat i knipa. Kan bara hjälpa med mina ord, genom att lyssna, resten av striden får den drabbade klara av på egen hand. Jag kan visa mitt medlidande, om nu det är en tröst.

Klart är – det händer ständigt något nytt i en människas liv. När man just fått ordning på ett problem, så dyker nästa upp. Det talas så fint om att man ska välja sina strider, men jag befinner mig ju i ett ständigt krigstillstånd. Välja sina strider… Det handlar mer om att slåss för sitt liv eller fly, men fienden väntar listigt på flankerna och tar en lätt under flykten. Rädslan tar över, styr en, blir verklig – trots att rädsla bara en känsla, ingen verklig varelse.

Försöker, så långt jag orkar sträcka mig ut ur min smärta, att vara en medkännande människa – men det är ju så lätt att bli självupptagen och bitter. När det gäller de sjukdomar som drabbar oss, kan det ju verka fåfängt att ta plocka fram svärdet och ta till strid. Jag gör så gott jag kan, mer går inte begära av den sjuke. Slåss mot uppgivenheten, mot maktlösheten. Dagen jag förlorar hoppet så har jag kapitulerat. Fast jag blev häromdagen uppiggad och glad, när en av polarna skrev att jag var urstark. Det är bra att få höra sånt, även om det är osant, för att orka kämpa och inte förlora hoppet.

Idag ska jag åter ut vandra, stödd av mina stavar. Vi ska gå en sväng längs strandpromenaden. Guran blir med. Mannen  som måste röka ett tiotal cigaretter och dricka två liter starkt kaffe för att överhuvudtaget orka hålla uppe ögonlocken uppe och så sakta vakna till liv. Han är en gammal vän som jag återfått. En bonuspolare. Tiden är ingenting. Nyss sparkade vi boll, nyss busade vi och drack mellanöl – sen ett tomrum, skilda vägar, för att stöta ihop igen, som sjukliga, gamla gubbar. Fast i sinnet spelar vi fortfarande boll (Nja inte Guran. Han svävar fram med två centimeter luft under skorna.)

En dikt? Inget tvång.

Osynliga fotspår

Den blöta myren,
gurglar hotfullt
för varje steg jag tar.

Skogsbrynets lövsly
piskar mitt ansikte.
Spikraka tallar pekar finger
mot himlen.
Äntligen fast mark under fötterna.

Efter att ha vandrat
i denna skog
i ett sextiotal år,
stannar jag mitt i steget,
och vänder mig om.

Mina spår är borta,
osynliggjorda
av markens andetag.

Tror mig veta var jag är.
Skogen och myrarna
ligger på mina domäner.

Sätter upp ett hundratal skyltar
och skriver
med mitt röda blod
ett budskap till eftervärlden: 

En gång,
i tid och otid,
vandrade här en man
som ständigt var
blöt om fötterna.

Sanningen är smärtsam.

En ensam människa
kan omöjligt göra en stig.

(Juli-feb 2020–21)

© Kent Lundholm

 

 

 

Ordning i kaos

Av , , Bli först att kommentera 4

Senil cement – eller bara allmänt disträ. Eller beror det på ”slow thinking” som jag skrev om förra veckan; det som drabbar oss med Parkinson. Steget efter … Har börjat göra anteckningar, viktiga sådana, på pappersbitar, avrivna ark, vad som helt finns till hands och detta sker ofta när jag sitter och för anteckningar vid skrivbordet.

Härom dagen var det en viktig person från ett museum som ringde mig för att hjälpa mig hur sjukvården fungerade kring 1900. Fick namn, telefonnummer, tips. Kanon! Nu är den lappen eller vad jag nu skrev ner denna viktiga information på, borta med vinden. Kan ha kastat den eller skrivit på insidan av nån bok eller lagt lappen i kylskåpet.

Har ett jättelikt skrivbord, ett gammal läkarbord jag köpte på 80-talet, just för att rymma oerhörda mängder med information. Typ post-it-lappar med viktiga anteckningar på. Har under åren haft en ordning i detta milda kaos och ofta vetat i vilken av pappershögarna jag ska leta. Fast ibland blir det oordning i kaoset.

På senare tid har  jag köpt in bokhyllor, korgsystem, satt in information i pärmar. Det fungerade väl nåt halvår, sen tog kaos-Lundholm över igen och flyttade verksamheten till skrivbordet. Risken är att att om man försöka stävja ett kaos, så uppstår ett nytt kaos på ett annat ställe. Sen lär ett visst kaos tyda på ett mått av kreativitet. Det är faktiskt så att vi blir MER kreativa av kaos. Dessutom går det ju åt en jäkla massa tid att var morgon ”städa” och lägga var sak på rätt plats.

I oredan tvingas man att prioritera, att fatta beslut (var man ska leta) och på så sätt finner vi på lösningar – istället för att damma, sortera, lägga tingen på plats. Personligen gillar jag mer kaos på mitt skrivbord, än ett kalt, rensat skrivbord. Då syns det ju inte att man är inne i en process, att något händer, att här huserar en kreativ människa som skapar. Välstädade skrivbord är helt enkelt tråkiga.

Värre är väl när det blir kaos i skallen, när vi får för mycket information på en och samma gång, så att hjärnan börjar koka. Måste också erkänna att jag lägger ner en hel del tid på att leta efter försvunnen information och att jag då lätt retar upp mig. En period hade jag pippi på att lägga bort bilnycklarna. En gång låg de ovanpå smörasken inne i kylskåpet. I unga år så tappade jag två bilar! Visste inte var jag hade parkerat dem. Detta skedde i Lilla Lycksele. Båda gånger fick jag åka runt i en polisbil och söka efter min bil.

Det är vanligt att vi med ADHD tappar saker och ting. Man tar nycklarna i handen för att lägga dem på den idiotsäkra platsen i hallen, sen kommer tankeflykten. Jag börjar bära bort soppåsar, sortera tvätt, kolla e-posten – hela tiden med nycklarna i handen. Sålunda kan de hamna var som helt – som i botten på tvättkorgen eller som några år sen: nere containern dit jag kastade soporna.

För övrigt ska jag posta en jäkla massa brev idag. Sen jaga presenter till en 60-ring – vars födelsedag jag totalt glömt.

Lyckans diktatur

Av , , Bli först att kommentera 6

Har hamnat i bokbranschen. Till in på småtimmarna printade jag ut fakturor och paketerade böcker som folk beställt. Nej, det är inte mina egna romaner, utan det handlar om en utförsäljning av de böcker som i årtionden stått på hyllplanen och samlat damm. Inser att jag knappast kommer att sakna dem.

man-2546791_960_720

Kan man bli vän med smärtan, kompis med lidandet? Har svårt att tro det. Lidandet i sig kan knappast vara ett självändamål – trots att lidandet en naturlig del av livet. Vi föds i smärta, vi åldras i allt mer påtagliga plågor. Vi föds ur ett beroende, vi dör i beroende av att andra tar hand om oss. Under tiden söker vi efter en mening med lidandet; en mening med livet. Vi irrar runt i tillvaron i jakten på de svar som inte finns.

Bit ihop och gör det bästa av dagen; sov drömlöst om natten. Söker man svar i Bibeln står det att det är i Guds trofasthet som vi finner den yttersta meningen. Det är alltså Guds kärlek som gör lidandet uthärdligt. Men i och med Jesus kamp på korset kom lidandet att bestå av ensamhet. En gång i livet, när jag var ung och frisk, var detta en tröst. Men knappast nu när livet börjar slutta nerför – i en allt högre hastighet.

face-1190352_960_720

Klart är att lidandet i sig inte går att undvika. Är det därför jag retar mig på den lyckokultur som växer fram; detta med att vi ständigt ska befinna oss i Nuet, där vi befrias från det som varit och det som komma skall. Är inte det ett påklistrat sätt att slippa allt det som har med lidandet att göra? Vi ska inte komma och snacka om vårt lidande i ”lyckans diktatur”. Att visa smärta, att vara sårbar blir till en svaghet. Men att förneka lidandet kan bli en livslögn. Jag lovar – en dag kommer plågorna. Vi ska inte söka efter lidandet, men inte heller förneka eller undvika det – något som i vår tid verkar ha blivit normen.

KentPsy

Jag har under flera års tid försökt vara ärlig och öppen med mitt lidande; allt sedan jag skrev om mitt ”elände” i självbiografin ”Spring Kent, spring!” Det skulle ju bara bli fånigt och verka dumt om jag efter det ”erkännandet” inte stod för min sårbarhet. Så när folk frågar ”Hej, hur är läget” så svarar jag inte slentrianmässigt ”Jo tack det är bra”. Jag svarar istället ”Just nu, inget vidare”. Jävla muntergök, tänker folk. Det här med att vara sjuklig, kan vara stötande för somliga.

Om vi undviker människor som lider, torde vi knappast kunna hantera våra egna  framtida förluster och den smärta som följer med det. Kanske är undvikandet av lidandet motsatsen till lycka, eftersom vi förnekar oss själva. Då slutar vi att växa och försätter chansen att bli en bättre människa.

Jo, jag har gjort mig bekant med lidandet. Jag växte upp i oro, har levt med ständig ångest och panik, simmat runt i alkohol, förlorat förmåga efter förmåga, hållit på att dö gånger flera, blivit fet av min diabetes, slagits till golvet av en stroke, blivit allt stelare och mer darrhänt på grund av min Parkinson.

För övrigt vill jag avfärda myten om att den ”lidande konstnären” skulle vara särskilt kreativ; att allt skrivande, målande kommer ur ångest. Skitsnack. Av ångest blir man liggande och stirrar mest hela tiden upp i taket.

© Kent Lundholm

Gränsöverskridande regering

Av , , Bli först att kommentera 2

Solen lyser över Pig Hill. Höstluften har kommit – hög och klar. Trivs med det. Sommarens kvalmiga och tryckande värme höll på att dräpa mig.

Igår skickade jag ytterligare en krönika till Lokaltidningen; en krönika kring konspirationsteorier och om hur lögner kan bli till sanningar. Från vardagsrummet hörs morgon-TV med en av många analyser efter gårdagens utfrågning av Isabella Lövin (Mp). Detaljer plockas ur sitt sammanhang, pratas sönder och samman och stoppas sedan tillbaka.

Jag har inte längre samma uthållighet vad gäller det politiska; i synnerhet inte partiledarutfrågningar. Men likväl ser, hör och läser jag (som före detta samhällsreporter) det mesta som handlar om det kommande valet. Ett ödesval som förmodligen slutar i en gränsöverskridande samlingsregering. En nödvändighet för att hålla SD utanför styret av vårt gamla fosterland.

morning-2243465_960_720

”Det verkliga tecknet på intelligens är INTE kunskap, utan fantasi”. Så uttryckte sig Albert Einstein. Klokt. Isaac Asimov var inne på samma tankegångar som först sa att han var smartare än sin bilmekaniker, men om mekanikern sedan fick utforma ett IQ-test, skulle mekanikern bli den smartare av dem två. Att mäta intelligens är en rätt så vidlyftig sysselsättning, där de med logisk fallenhet att vrida på trianglar och rektanglar och lösa gåtor med hjälp av av andra- och tredje gradens ekvationer gynnas. Man mäter inte kreativitet och fantasi, egenskaper som krävs vid nya problem.

För övrigt har vetenskapen dödat många mirakel.

Glädjande recension

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit ut till halv åtta. Har aldrig lyckas vänja mig vid att sova länge, utan känner mig då mer mosig och trög än då jag kliver upp ett par timmar tidigare. Men just denna dag förstår jag att det var nödvändigt för kroppen och hjärnan att ”sova ut”, då jag låg och snurrade runt på skinnsoffan fram mot tvåtiden i natt. Många tankar, svårt att varva ner. I går var dessutom en intensiv dag då det tycktes som om jag hade hur mycket ork och energi som helst. Bland annat plockade jag undan fyra stora kassar med överflödiga böcker ur bokhyllorna; böcker som inte blivit lästa och som jag aldrig kommer att läsa. Men trots att jag bar ner ett femtiotal böcker i förrådet, så syntes det ingen större skillnad. Min kärlek till böcker har en tendens att övergå i ett samlarbeteende. Skit samma, många böcker blir det och många böcker har jag läst.

chess5

I går gav jag bort en dam till en liten oansenlig bonde. Efter ett bra spel där jag pressat Karlsson till ett desperat försvarsarbete, hade jag riggat för att efter fem-sex drag ställa hans kung i matt. Det var ett långt parti på dryga timmen – och därför skulle jag nog ha tagit min ADHD-medicin innan första draget togs. Efter tre kvart började jag att tappa fokus och koncentrationsförmåga, vilket ledde till att jag satt där och tänkte på annat. Jag skulle ju bara mata på, med min dam, tornen och springaren. Då tar min hand damen, helt impulsivt och utan att ta ett snack med förnuftet och logiken, och flyttar min vita, stolta dam i slagläge för Karlssons svarta, lilla, sketna bonde. Jag gav upp direkt. Men förutom mitt ADHD-drag så var det bra och intressant parti, även om det knappast lär gå till eftervärlden som något att minnas och prata om.

Fick igår tag i en recension som publicerats i NSD redan i juni. En bra och fin recension som gav mig råg i ryggen. Hittills har ”Spring Kent, spring!” fått övervägande bra recensioner. Det förvånar mig inte, eftersom jag tidigt kände att jag skrev på en riktigt stark och ärlig historia.

REcension NSD okt 2016

”Det är en gripande skildring och den känns angelägen för en större allmänhet. […] Kent Lundholm är en utomordentlig berättare med ett levande språk. […] Mot slutet av läsningen anas ett ljus i den så långa och svarta tunneln. Därför lägger man ifrån sig boken med hopp om en framtid med fler berättelser av denne gode berättare.”
Jan Bergsten, NSD.

20160315_163208

Här kan du beställa ”Spring Kent, spring!”

Från mitt förlag Ord&visor: BESTÄLL

Från Bokus: BESTÄLL

Eller kom förbi på Grisbacka i Umeå. Jag har flera lådor med böcker som kan signeras. Läs mer om boken på min webb: Kents webb.

I stort har mitt arbetsrum blivit ett reservat för drömmar och fantasier. I just detta reservat har jag skrivit otaliga bloggar och författat en roman ”Vedtjuven” (2012) och självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016) och nu skriver jag på ytterligare en roman som utspelar sig i Baklandet. I mina tankar rör mig på platser som knappt finns kvar, jag reser i fantasin och har uppfunnit världen på nytt och genom detta kreativa arbete har jag hållit mig ovanför ytan. Sedan har det naturligtvis funnits dagar då jag gjort allt annat för att slippa se åt skrivbordet, men vad hjälper det då man istället börjar skriva inne i huvudet. Det finns ju också perioder då jag drabbats av skrivkramp, då inga av mina ord och tankar har något värde, då varje rad blir plågsam att skriva ner och ens projekt skapar en ymnig svettning och ett hårt slående hjärta.

glädje skriva

För mig är kreativiteten starkt kopplad till arbetsglädje, till lusten att berätta och leva med de karaktärer jag skapat. Men som sagt, ibland fattas den inspiration och glädje som behövs för att skriva en roman. jag är övertygad om att det är en myt att författare sitter mörka rum och skriver i djup ångest och förtvivlan. Ibland kan det vara så, men vi skriver som bäst när glädjen infunnit sig; den som ger oss lust att skriva. Vad är då inspiration, jo det är när skräcken för skrivandet blivit upplöst. Författaren Niklas Rådström har med en liknelse beskrivit författarskapet på ett träffsäkert sätt. Ungefär så här skrev han: ”Kanske är varje författare som en djurparksdirektör vilken varje morgon finner djuren utsläppta ur sina burar. Sedan ägnas hela dagen åt att infånga, identifiera och låsa in bestarna, bara för att morgonen därpå finna djuren utsläppta på nytt.” Eller som författaren W. Somerset Maugham konstaterade: ”Det finns tre regler att följa när man skriver en roman. Tyvärr vet ingen vilka de tre reglerna är.”

För övrigt är tiden årstidernas skiftningar mellan snöstorm och solheta dagar vid havet, mellan höstlöv som brinner och dagsmeja på vårkanten. Tiden är barn som växer, tiden är träd som som blir större. Det är vacker tanke … Men tänk om man fick, den dag det börjar dra ihop sig mot det bittra slutet, fick lägga sig högst upp i en stor björk och låta sig bli omsluten av grenar och löv – och sedan somna in, för att vakna upp om hundra år och känna att björken lyft mig högt upp mot himlen..

 

Om att vara sårbar

Av , , Bli först att kommentera 0

Något hände. Jag skickade in en idiotsäker lottorad till Svenska spel i lördags, men fick som svar att jag bara hade tre rätt. 80 miljoner gick till någon annan. Förresten, vad skulle hända med en ifall man vann just 80 miljoner? Ja, med ens personlighet. Jag vill nog hävda att det skulle ske en hel del med ens sätt att tänka och känna – inte minst på grund av omgivningens förväntningar.Tänk så många ”vänner” det skulle dyka upp. För ett tjugotal år sedan hörde jag talas om en ung man som vann cirka 20 miljoner, och som över en natt förvandlades från ”fattighjon” till ”onödigt rik”. Han köpte sig ett hus, som snart fylldes av ”mycket nära vänner”, som kom för att äta och dricka gratis. Något hände. Gårdsplanen fylldes med ett flertal lyxbilar, skotrar, fyrhjulingar. Även vännerna fick nya bilar. Festerna avlöste varandra. Efter ett par år var pengarna slut. Kvar var bara skulder. Hyenorna försvann. Mannen var nu mer fattig och ensam än någonsin. Lika bra att jag inte vann de där 80 miljonerna.

Att skriva en text, en bok, är ju ett sätt att släppa fram sin kreativitet, men att sedan låta texten bli läst av nära och kära, av okända, är ett risktagande då man i viss mån gör sig känslomässigt naken – i grund och botten är/blir man sårbar. Låt oss slå fast: Sårbarhet är inte detsamma som att vara svag. Sårbarhet är att våga bli granskad, kritiserad – att kunna känna tillit. Det är som med kärleken själv, där vi verkligen tar stora risker – inte minst då vi blottar våra känslor med risk att bli rejält sårade. Men det handlar om att ge och ta, för i det djupa samspelet med en annan människa måste vi våga vara sårbara. Annars kommer aldrig tilliten och respekten att kunna gro och växa.

När vi gör oss sårbara skapas förutsättningar för att kunna bygga något som håller över tid. Det är då som vi delar med oss av våra hemligheter. Vi gör det i delat förtroende, i ett förbund med endast två medlemmar. Du och jag. Det blir vår heliga kunskap, det där riktigt hemliga som vi vet om varandras sårbarhet. I dessa känsliga (hemliga) punkter får vi aldrig någonsin utdela några knivhugg. Att missbruka och svika detta förtroende, för egen vinning, går aldrig någonsin att laga, utan är för evigt trasigt. För det är ju så: I slutänden måste vi alla ta ansvar för det vi säger och gör.

I bakgrunden hörs ljud från min TV. Några talar om krisen i Grekland. Tuff situation detta vänliga folk vid Medelhavet. De kämpar för att få några obeskrivligt stora lån – för att kunna betala igen andra lån. Men för att få låna pengarna, så kräver långivarna att grekerna  ska skära i välfärden. Moment 22.

Läsa, skriva och promenera – så torde min dag se ut om jag använder stora penseldrag.

För övrigt läste jag att en ”liten istid” är på gång – redan om 15 år. Under tio år kommer solaktiviteten att sjunka med 60 procent. Detta kommer att ske mellan år 2030 och 2040 – vilket kommer att visa som riktigt kalla och långa vintrar.