Etikett: Umeå

Vasaplan på G

Av Kent Lundholm, 31 juli 2015 kl 07:38, Bli först att kommentera

Trappar så sakta upp jobbet med tidningen Vasaplan efter att ha haft ”semester”. Nästa nummer kommer ut den 25 september och vårt tema är denna gång ”Är du lönsam?” Jag verkar som en ideellt arbetande chefredaktör. Det är ganska precis ett år sedan jag tackade ja till det uppdraget. Blev uppsökt av dåvarande chefredaktören Ingela Johannesson och styrelsens ordförande Irina Enbuska von Schantz, som var ute efter en efterträdare till Ingela. Jag behövde inte tänka länge innan jag svarade ja. Jag kände instinktivt att jag ville göra gott, att jag på det här sättet ville dra mitt strå till stacken och genom att producera en tidning få loss pengar till de socialt utsatta och hemlösa i Umeå.

Vi är en liten redaktion som saknar gemensamma lokaler. Vid min sida har jag bildredaktören och fotografen Lars Öberg. Sedan jobbar vi tätt ihop med Erik Olofsson som står för layout och design. Kring oss har vi sedan knutit Umeås bästa journalister och fotografer, som utför de uppdrag vi beställer. Det gör att att vi kan producera en fantastiskt bra tidning som säljs på gator och torg för 40 kronor. Hälften går direkt till de som säljer, hälften till de organisationer de representerar.

Tidningen Vasaplan är fackligt, partipolitiskt och religiöst obunden, och ges ut 4 gånger per år av den ideella kulturföreningen Vasaplan. Tidningen omsätter cirka 500 000 kronor per år; pengar som går direkt till behövande och till hjälparbetet med utsatta och hemlösa i Umeå. Tidningsproduktionen (tryckning, redaktionellt arbete) bekostas av annonser och bidrag från sponsorer. Vi har för närvarande två personer som jobbar med att få in annonser – som är förutsättningen för att kunna bekosta tryckningen av varje nummer. Inför varje ny utgivning står vi på plus-minus-noll – vi vet alltså inte om vi fixar nästa nummer. Men det har ordnat sig nu under fem år; under den tid tidningen funnits.

För övrigt verkar det bli rätt så okej väder. Inget solande vid havet, men ännu faller inget regn. Det får duga gott den här sommaren.

Umeåborna på plats

Av Kent Lundholm, 28 juli 2015 kl 17:18, Bli först att kommentera

Det kom en hel del folk till dagens manifestation mot våld och sexuella övergrepp – vilket hade sin grund i det faktum att Hagamannen idag släpps fri och kan återvända till Umeå. Det var en lugn och sansad stämning, med bra tal från arrangörerna. (Läs min förra blogg.)

Rådhustorget i Umeå fylldes med de som visade solidaritet med de kvinnor som våldtogs av Hagamannen.

I morgon åker jag till havet och hälsar på Kirsi. Hennes hus ligger vackert vid havet, alldeles intill den hamn där Holmöfärjan brukar ankra. Hälsade på för ett år sedan, ganska precis. Herregud, har det redan gått ett år. Känns som ett par månader, max. Tiden är ingenting. Det gäller att stå där tiden (på ett ungefär) befinner sig; där själva livet pågår. Annars blir man yr i bollen och dagavill.

För övrigt tycker jag: att som man bäddar får man ligga. Punkt.

Var ligger Umeå?

Av Kent Lundholm, 16 juli 2015 kl 05:33, 1 kommentar

Snart bär det av mot Baklandet. Ringde Avis igår för att hyra bilen några dagar extra, men det visade sig vara stört omöjligt. Ringde det nummer de satt ut på sin webb och hamnade någonstans i Europa. En kvinna som talade engelska skulle hjälpa mig. Det visade sig att en förlängning av hyrtiden endast gick att göra om jag hämtade bilen på flygplatsen. ”Ok, det kan jag väl göra”, svarade jag. ”Då får ni hämta bilen 09.00 i morgon på Arlanda flygplats.” jag tyckte att det lät onödigt långt bort och att det skulle bli dyrt att betala en taxiresa på 60-70 mil. Hon frågade var jag bodde och jag svarade Umeå. ”Var ligger det?” frågade hon. Det här känns inte bra, tänkte jag. ”Men kan du inte först kolla vad det kostar att hyra bilen en dag till?” Då svarade hon 3200 kronor. ”Låter mycket”, svarade jag och berättade att de fyra dagar jag redan hyrt bilen för, kostat mig mig 1200 kronor, skulle då en dag till kosta tre gånger så mycket? Nä, det visade sig vara hur krångligt som helst att hyra bilen en enda dag till. Så det fick vara.

Snart bär det av till Siksele. Sen blir det Näset och Lycksele, innan det på söndag bär av till Arvidsjaur. Återvänder dit efter tjugo år. Det känns som nyss när jag höll till på akutmottagningen som stafettsjuksköterska. Nu ska jag försöka återfinna en del betydelsefulla platser, fotografera, minnas och sedan använda det i en kommande roman. Det är så man gör. Åker runt och försöker återuppväcka minnet. Men jag har bett om hjälp. A. som är snäll har sagt att hon ska hjälpa mig att hitta rätt.

För övrigt blir det ett uppehåll här på bloggen. Tar semester från skrivandet några dagar. Lev väl, sköt om er. Det ska jag göra och det är jag värd.

/Kent

Umeå – en stad av blåis

Av Kent Lundholm, 19 januari 2015 kl 17:40, Bli först att kommentera

Trots minusgraderna så tycks hela Umeå bestå av blåis. Det har kastats ut grus och sand lite varstans, men däremellan finns den förrädiska isen, den som gör att folk slinter till och dunkar ner i marken.I första hand är det underarmarna som ryker då man av reflex tar emot sig, sedan är det en och annan lårbenshals som kilas in och tarvar ett kirurgiskt ingrepp. Det kostar samhället en hel del, plus att det leder till onödigt lidande. Det måste vara så att man här i Umeå snålar in på sandningen, att någon nitisk tjänsteman, eller naiv politiker vill spara på sandningen. Kanske ska den sparas till någon kommunal badstrand. Vem vet?

Jag är i övrigt fullt upptagen med att dels planera klart det kommande numret av tidningen Vasaplan (som ges ut i slutet av februari), dels av mitt egna skrivande vilket ska resultera i min femte bok. Förhoppningsvis ska den kunna ges ut hösten 2015. Hoppas jag. För att hinna med detta så försöker jag att vara strukturerad, vilket ska sägas inte är min starka sida. Jag är mer lagd åt det impulsiva, det som kommer för mig i stunden. För övrigt blev jag i fredags uppringd av biblioteket i Lycksele där folk börjat komma in och efterfråga min kommande bok. Jo, sa bibliotekarien, det går rykten att den ska ha kommit. Det är roligt att ha sådana ivriga läsare. Det bådar gott.

Blev i förra veckan intervjuad i Folkbladet om vad jag tycker om den nya gatutidningen ”Dik manusch- se människan”; frågan spetsades till med att jag kanske såg ett hot i den, att den skulle konkurrera med Vasaplan. Jag svarade att alla goda krafter behövs och att jag inte ser tidningen som ett hot. Varför skulle jag det? Sedan sa jag vi som gör tidningarna måste se till att de inte kommer ut samtidigt, att fördela utgivningen över året. Men det kom inte med i Folkbladet.

I dag kom jag på att det är en dag som aldrig mer kommer igen. Jag kom även på att jag tycks ha blivit placerad i just denna dag, av någon anledning. Precis här och ingen annanstans. Alltså borde jag befinna mig precis där livet utspelar sig: alltså måndagen den 19 januari anno 2015. Pip. Kan det vara så enkelt?

Isvatten över huvudet

Av Kent Lundholm, 28 augusti 2014 kl 07:11, Bli först att kommentera

Försöker vänja mig vid min nya roll som chefredaktör för tidningen Vasaplan. Har skrivit samman min första intervju. Det är drygt tio år sedan sist; men det sitter i ryggmärgen. Som muskelminnet av att cykla. Det rullar på. Intressant människa jag skrivit om. En världsstjärna boende i Umeå; en utövare av en av de tuffast sporterna. Under detta yttre döljer sig en ödmjuk, smart person. Om ett par veckor får ni läsa reportaget.

Har fått en hel del ryggdunkar och hört många uppskattande hejarop. Det är underbart att få finnas i ett sammanhang, att få vara delaktig. Som en del i flocken. Att få jobba för en god sak. Först när man är sedd av andra finns man till. Men det är inte alltid självklart. Det kan jag vittna om.

Det är inne att hälla en hink isvatten över sig. Dels för att kyla ner sig, dels för att efteråt skänka en slant till välgörande ändamål. Detta filmas och läggs ut på nätet. George W Bush och 14 miljoner andra har gjort det. Fråga: Kan man få skänka en slant utan att hälla vatten över sig?

Det är också inne med val. Snart dags att gå till urnorna och avlägga våra röster. Sen får vi se hur det går. Brukar ofta gå en sväng förbi valstugorna, kika lite, lyssna, slänga käft. Det talas ibland med förakt om våra politiker. Istället ska vi tacka gud att det finns de som ser till att hålla liv i demokratin, som är villiga att stå där i motvinden och fatta tuffa beslut. Skulle du vilja byta med dem? Det som däremot är ett problem, är att somliga politiker inte förstår att de fått sina uppdrag i förtroende från sina väljare; förtroendeuppdrag. Ett förtroende sprunget ur den värdegrund de representerar. Det händer även att en del politiker med tiden förvandlas till förvaltare; till tjänstemän i offentlig regi. Sådana där som som alltid bär omkring på en pärm med statistik, tabeller och räntesatser.Men de flesta sköter sig, tycker jag.

Allt står i lågor

Av Kent Lundholm, 5 augusti 2014 kl 13:00, Bli först att kommentera

Det fanns en tid då pappa brukade komma hem sotig och lukta som en hel skogsbrand. Minns att jag tyckte röklukten doftade gott. Som anställd huggare hos Domänverket så var det vanligt att det sommartid skulle eldas i skogen. Detta skedde på ett kontrollerat sätt och det var endast utstakade skogspartier som man satte i brand. Skogsbränderna skulle stimulera den biologiska mångfalden. Hur det nu än var med den saken så brann det onekligen på riktigt. Inann själva eldandet, så grävde pappa och hans kompisar breda brandgator och fällde de träd dit elden kunde få för sig att hoppa och dra iväg utanför den planerade eldningszonen.Men än hur noga de var i planeringsarbetet, så hände det då och då att det gick åt fanders, att det blåste till på fel ställe, åt fel håll, så att elden kunde leva sitt eget liv.

Som det nu gör i Västmanland och i trakterna kring Norberg. Där brinner det utom mänsklig kontroll. När man släckt på ett ställe, så blossar det upp på ett annat – och allt detta sker i snustorra marker. Om man någon gång stått och sett en skogsbrand råma sig fram över en bergås, sett flammorna girigt slicka upp mot himlen och trots ett rejält avstånd känt den brännande hettan, vet hur skrämmande det kan vara. Man springer inte ifrån en skogsbrand.

1888 var en extremt torr sommar. Den sommaren, den 25 juni, brann Umeå och Sundsvall ner. Det började med en gnista och eftersom allt på den tiden var byggt i trä, så brann det fort och intensivt. Året innan brann Luleå ner. Som om det var inne att bränna ner städer. Städerna byggdes upp med sten och i Umeå planterades mängder med björkar som skydd mot hoppande eld.

När Hermans hus hemma i Bäckmyran brann ner, så var hela byn på plats. Det var inte mycket att göra åt själva branden. I sin förtvivlan sprang Herman in i det övertända huset och kom sedan sotig och bränd ut med sin gula telefon i famnen. Han kunde inte förklara varför han riskerat livet för att rädda sin telefon. Minuterna efter störtade Konungen med pälsmössan på huvudet in i lågorna. Även han räddade något. Telefonkatalogen.

”Du kan omöjligt ringa utan katalogen”, muttrade gubben medan brandmännen försökte släcka elden i hans pälsmössa.

Jo, elden kan förvrida en människas huvud.

Umeå i sin prakt

Av Kent Lundholm, 14 juli 2014 kl 08:33, Bli först att kommentera

I fredags stod jag utanför flygplatsen och svettades i den starka solen. Ville väl få i mig den dagliga dosen av solljus för att kroppen ska bilda det A-vitamin som behövs. Nåt sånt. Varmt var det i varje fall. Jag väntade på min polare som skulle återvända efter ett år i Asien. När han kommer ut är han omsvept av en stor, tjock kofta. Ansiktet är blekt. ”Jag hade glömt hur kallt det kan vara i Sverige”, var det första han sa. Jag svepte med baksidan av handen för att torka bort svetten ur pannan. Allt är relativt.

I helgen hade jag planerat för ett premiärdopp, men kunde omöjligt bestämma för var detta skulle ske. Istället drog jag ner på stan och släntrade ner mot älven. Inte för att bada, men för se lite folk. Umeå i full prakt. Jag är så glad att ödet placerade mig just här. Här vill jag leva och dö. Så otroligt fint det blivit i parken från Rådhuset och ner till älven. Låg i en av solstolarna av massivt trä som byggts nere vid vattnet; låg där och såg i motljus hur människorna strövade förbi. Några stannade till och pratade; människor jag glömt namnet på. Nya byggnader i armkrok med gamla. Ljud från båtar. Blommor som exploderar i alla de färger. Hjärtslag från en levande stad.

Efter sju veckors väntan återvände äntligen fläktreparatören. Han bar en ny fläkt under armen. Inte heller denna gång förstod jag något av hans hopkok av tysk-svenska. Förutom svordomarna (de tycks vara universella). Det hörde jag när reparatören upptäckte att den nya fläkten var 10 centimeter för smal. ”Det tar väl inte sju veckor till innan du kommer med nästa fläkt?” Jag förstod inte vad han svarade. Men ute i trapphuset hörde jag honom säga: ”Jävlar!” Eller om det var verdammt.

Soldyrkande krönikör

Av Kent Lundholm, 29 april 2012 kl 13:35, Bli först att kommentera

En vacker dag. Sol, fågelkvitter. En dag att finnas till, att vara. Mer begär jag inte. I övrigt skriver jag på krönikan till Folkbladet. Något jag gör en gång i månaden och som jag gjort i räcka med år. Minns inte när jag började, men det torde vara efter jag slutat som Folkbladets kulturredaktör 1998-99. Visserligen har det gått i vågor, då jag vissa perioder helt enkelt inte haft tid. Är dock glad över att på detta sätt få göra min stämma hörd.

Kattgubbarna sitter i fönstret och glor. Tror inte att de har vett att längta ut, då de fostrats till innekatter. Fast vem vet? Om jag öppnar balkongdörren hoppar de kanske ut och försvinner. Det är märkligt ur djupt instinkterna sitter hos dessa varelser. Förresten det gäller väl även vi människor. Ja, när det gäller de djupt sittande drifterna.

Om ett par veckor drar min författarturné igång – igen. Då är det Skellefteå, Vilhelmina, Lycksele, Vindeln, Robertsfors, Umeå och Nordmaling som väntar. Det är vansinnigt skönt att ha klarat av boksläppen i Lycksele och Umeå. Det var onekligen pirrigt. Men det gick vägen.

Nu väntar jag på jäntan min. Hämtar henne vid tresnåret. Skönt att få rå om henne under några dagar.

Valborg. Ingen högtid jag sätter så stor vikt vid. Det var kul när man var tolv och förfogade över en bunt med Kinapuff, häxpipor och ettöressmällare. Gud vad jag kunde ladda.

Däremot är 1 maj viktig. Arbetarnas högtidsdag. Då jäklar ska här marscheras.

Etikett: Umeå

Vasaplan på G

Umeåborna på plats

Var ligger Umeå?

Umeå – en stad av blåis

Isvatten över huvudet

Allt står i lågor

Umeå i sin prakt

Soldyrkande krönikör

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv