Jobbiga dagar…/Hard days

Jag var på möte med jobbet och Företagshälsovården igår och det är så sorgligt att inse att jag inte kommer att gå tillbaka till den arbetsplats, där jag ändå har trivts.

Där det har varit så inspirerande och intressant och i stundtals roligt att arbeta.
Tonen är rå men oerhört hjärtlig och det tror jag behövs, då man arbetar med livet och när olyckan kan slå till hårt och brutalt mot den som blir patient och anhöriga.

Känsla n av samhörighet, med alla arbetskamrater, när det i akuta lägen, bara liksom…fungerar.
Alla vet vad som ska göras och det bara blir…

Nu måste jag sörja detta faktum färdigt, gå vidare och se det som ett innehållsrikt kapitel i mitt liv.
Hitta annat arbete och ta hand om mej själv – på nåt sätt ska det gå…

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

I was in a meeting with the job and occupational health service yesterday and it is so sad to know that I will not go back to the workplace, where I still have enjoyed staying.

Where there has been so inspiring and interesting and sometimes fun to work.
The tone is raw but very hearty and I believe this is necessary, when working with life and the accident can strike hard and brutally against those who are patient and their relatives.

The feeling of belonging, with all work colleagues, as in an emergency, just like … works.
Everyone knows what to do and it just gets …

Now I have to ensure this fact, ready, go ahead and see it as a rich chapter in my life.
Find another job and take care of myself – somehow it shall be possible …