Veckan som gått…

Ett nytt liv har startat, känns det som.

Arbetsträning 3 dagar och så gruppträffen i tisdags – bara torsdagen som vad ledig och det behövdes verkligen.

Kroppens stresspåslag har varit enormt i veckan, men jag har härdat ut, varit kvar inne på patientsal och bara varit.

jag har inte gett mej in i patientvården ännu, det är nog med att kunna stanna kvar i miljön och lära kroppen att det är inte farligt, jag klarar det.

Och så har jag sagt "nej"!

2 gånger:O) *stolt*

Första gången var i onsdags, det var så otroligt rörigt, som det bara kan vara på en IVA-avdelning men jag satt på min stol i bakgrunden och lyssnade på alla ljud, iaktog och då kom det fram en vidare utbildningselev(VUB:are) och frågad eom jag kunde hålla ett öga på hans patient, men jag sa nej, det får du ta med NN och NN.
han såg jätteförvånad ut och frågade om frågan.
Men jag svarade samma sak och då gick han till dem och talade om att han skulle lämna salen en stund och det är ju så vi gör; vi talar ALLTID om att vi lämnar salen, vi kan ju inte lämna de patienter vi har därinne, då de kräver ständig övervakning…

Andra gången var i fredags, då en arbetskamrat hurtigt tyckte att jag skulle gå och trycka ut lite papper på en patient, men jag sade även då nej, dels för att jag heeelt glömt bort hu rman gör och så ska ni bara veta hur mina 3 hjärnceller blir, när jag får något liksom "kastat" över mej; de studsar åt ALLA håll och all logik försvinner:/

Mannen, kontrade med; "jaha, som de tre hjärncellerna vi har hemma då":O)? – han menade såklart hundarna:p

För numera är de bara tre – alla  goda ting är tre, eller…

I onsdags så fick vår läskade Cesar, vår egenuppfödde "Svart", "Fjant" och allt vad han kallades, somna in efter en tid sjukdom.
Det var jättejobbigt, jättetrist, men samtidigt så kändes det så bra, efteråt, för han var nog ganska slut i kroppen, då det lugnande verkade på ett ögonblick, mot för de 10-15 minuterna som veterinären sa…
Han somnade lugnt och stilla in i sin lill-mattes knä, med mej vid hans huvud. jag har alltid älskat hans vackra huvud och han fick lägga nosen i min hand och jag såg på hans ögon när han försvann…
Precis då, i det ögonblicket, så dök han upp i mitt huvud, springandes som han brukade, ute på en som en äng, med sitt härliga leende på läpparna, med pälsen som fluffade runt honom – då förstod jag, genom tårarna att nu hade han det bra – det kändes så rätt.

Vi satt sedan en god stund med honom och bara grät, tysta, strök på honom och tog vara på den sista värmen, från honom.

Tack Ceasar för allt du gett oss – vi gav dej din vila och smärtfrihet tillbaka.

Ska leta reda på lite bilder och göra ett collage på honom, så får ni se…

Nu har jag m in första ledige helg, efter "jobb-vecka" och det känns så bra, lite lyxigt faktiskt, för nu har jag också ledigt, är inte "bara" sjukskriven…