Utedasset och Vedboden.

Helgen har flytit på i lugnets tecken.
Ebbe var sjuk på fredagen & det resulterade i att vi tog det lugnt även på lördagen.

Han blev bjuden på stadspromenad och presenthandling av sin underbara moster. Efter presentköpet som överraskande nog blev…Tada!!! Ett Star Wars skepp *haha*
så stannade han kvar & såg sina kusiner dansa linedance.
Först så tyckte han nog att det var trevligt, men efter ett tag så blev han rätt less!

I dag söndag så har vi Obbolianer stannat kvar i byn. Ebbe spelade match mot Täfteå (som dom förlorade med katastrofala 11-2).
Vi bjöd med oss en av de fientliga på kaffe & kaka eventuellt i ett tafatt försök att blidka dem. Gick ned till stranden och försökte envist få kära väninnan att sälja huset i Täfteå och köpa här i Obbola istället.
Jag tror försöket misslyckades, trevligt var det i alla fall.

Ljuvliga sol och ljuvliga, underbara dag.

Nu skall vi kasta barnen i säng och gå ut och riva vår vedbod.
Utedasset får stå kvar som en påminnelse om att vi skall vara lyckligt lottade som har inomhustoalett!

Kram på er alla vänner, släktingar, kolegor, kända och o(ö)kända.

Röstlösa Ebbe.

Ännu en dag med sjuka barn.
Denna gång var det Ebbes tur att drabbas av sjukdom.

Med halsont, röstbrist och allmän ynklighet så ringde han mig från skolan
och sa:
-Mamma, nu orkar jag inte mer. Jag vill hem nu!

Klart att mamsen hämtar lillprinsen.

Så nu ligger han i soffan, äter halstabletter (mest för att det är så gott) och dricker cocacola.
Det är inte lätt att vara ynklig & sjuk ibland.

I övrigt så kommer jag snart att komma ihop mig med äldste sonens mentor.
Sonen har på ett läsförståelsetest inte haft speciellt bra resultat och dom rekomenderar en undersökning för att kunna ’hjälpa’ honom, som det så fint heter.
Jag vägrar, sonen förstår skriven text mycket väl, men är väl som de flesta tonåringar, lat, oengagerad och allmänt slö!! Alldeles för mycket hormoner är i omlopp.

Jag vill inte att dom sätter in honom i ett fack och ger honom en stämpel som mindre intelligent bara för ett provs skull. Jag har bett om att få läsa provet, men antingen så ser dom inte den delen av text i mina mail, eller så vill dom helt enkelt inte visa mig hur sonen brustit!

Ja, tigermamma… det är vad man blir när någon kritiserar sönerna.

Hade det faktiskt funnits någon som helst grund till oron så hade jag varit först med att skaffa hjälp åt honom, men ungen är ju supersmart!
Lat till tusen, men supersmart (lite lik min bror A faktiskt).

Så nu inväntar jag med spänning att få se resultatet av hans sk prov!!!

Vojne vojne!!

Kram, vänner, släkt, kollegor, kända och o(ö)kända!!

Så snygg i pannbandet.

även på lilla Affe!

det går ta mig tusan inte.
Jag kanske är en inskränkt människa men jag har fastnat för vk.se.
Jag har försökt att skapa egna lite mer personliga bloggar men det är som om VK.se skriker:
-Kom tillbaka till mig, lämna mig inte.

Så ok då! Jag skriver här och bara här.

I dag är jag hemma med sjuk liten Affe och sjuk stor Jack.
Affe är dock inte så värst sjuk, lite hängig och slut på.
Jack däremot har feber och ligger just nu utslagen i soffan.

Jag funderar dock på om man kan ta en lite promenad när man har sjuka barn hemma?
Är det moraliskt rätt eller måste jag vänta tills maken kommer hem?
Hmm, vad tycker ni?

I dag har varit en hektisk dag för oss obbolianer!
Vi har varit utanför bygränsen och tagit oss ända till Brännland (Leos lekland).
En klasskompis till Ebbe hade kalas där så vi bestämde oss för att dra dit hela bunten.
Ja, inte NoahPoa då som for till Kri-berg på fotbollsläger 7:30 i morse.

Vilket ljuvligt ställe detta är, nu var det inte första gången för mig, dock första gången för maken som aldrig satt sin fot där förut.
Vilken pengamaskin!! Till och med Jack, som aldrig brukar följa med oss någonstans nuförtiden ville med och han hade nog lika roligt som småbarnen.

När vi skulle därifrån så räknade vi in ungarna, vi hade en extra med oss och satte oss i bilen. Satte in nyckeln i tändningen och vrider om när Pär skriker JAAAACK!!!!!

Vi hade glömt att Jack var med oss, vilken tur att vi kom på det innan vi var tillbaks i Obbola igen! Stackarn… vilka hemska föräldrar han har.

Eljest så har jag nog inget av värde att förtälja er!
Inga roliga fadäser eller skrämmande storysar (även om jag tycker att det var nog skrämmande att vi höll på att glömma bort Jack).
Som Obbolian så är livet ganska lugnt, det mest spännande som händer är nog när vi får dra oss utanför bygränserna, besöka storstan. Eller som i detta fall Brännland.

Eller när vi läser VK.se och skakas om av hur dom beter sig i Holmsund!
Ja, life in paradise är enkelt, lugnt och stilla!

kram alla mina vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

brukar vara Sci-Fi kväll för familjen Olsén i Obbolalaland.
Denna kväll har dock vårt älskade Sci-Fi blivit förpassad till glömska då det är Hockey på tv.
Sport i all ära, jag har inget emot sport, jag är den som hejjar högst och mest när mina barn spelar matcher. Men då är det ju live!

Jag har så svårt att förstå att vuxna människor sitter framför en tv och kommenterar (oftast i alla fall) hur dåliga alla är. Herregud, spela själv då!
Vad är tjusningen?? Ni som vet?
Tala om det för mig så att jag lättare kan förstå varför min man just nu sitter gömd i källaren framför Jacks tv istället för att umgås med sin familj.

Jag har en liten hemlighet för er.
Jag och min make bestämde oss tidigare i vår att vi skulle sluta handla på nätet!
-No More Ellos eller H&M eller AdLibris!

Det har gått jättebra, jag har verkligen kämpat med mitt köpberoende (jaja, kanske inte så farligt ändå) och fast jag varje dag klickar i ’KÖP’ rutan så beställer jag aldrig något.

Men så i tisdags…då satt jag ensam hemma (för maken var med sitt nya band & repade).
På något mystiskt sätt så kommer jag in på AdLibris!
Och jag kunde verkligen INTE hålla mig, jag var som ett barn i en godisbutik, jag klickade på KÖP, KÖP, KÖP och tillslut så hade jag innan jag själv visste ordet av, beställt säkert 10 nya böcker.

Pocket förvisso, men ändå…vi hade ju bestämt!
Jag undrar om det finns någon slags avbokifieringskurs jag kan gå på?!
Mina anhöriga kanske kan fixa en ’intervention’ där de berättar för mig hur mitt bokberoende förstört vår relation?

Jag kommer ihåg somrarna, min moster och morbror skulle sitta barnvakt åt mig en hel vecka tror jag det var…Kristina var överlycklig, lite hjälp av en tonårstjej!!
Jo, tjena..vad gjorde jag? Jag drog av hela sagan om Isfolket den veckan (för er som inte vet, det är 47 böcker)!
Tror ni att dom såg mig den veckan?
*förlåt Hans & Kristina, jag älskar er*

Somrarna på Bornholm med Mamma & Tommy & syskonen…
Vad gör jag när de andra solar, badar och gör små utflykter?
Jo, jag sitter inne en hel sommar!!!
*Förlåt mamma, jag älskar dig*
*Mina syskon, jag älskar er, förlåt*

Mina barn…ja, jag har varit en väldigt Ja-sägande mamma, främst för att jag inte lyssnat när de frågat mig om saker.
Mamma, kan jag få 10 glassar??
Mm, svarar jag, djupt försjunken i en bok!
*mina älskade barn, förlåt mig*

Herregud, ju mer jag skriver, desto mer känner jag att jag behöver en ’intervention’.
Måhända att en film blir gjord om mig:

Linnéa-Kvinnan som lät böckerna styra hennes liv.

Kram på er, vänner, släkt, kollegor, kända och o(ö)kända.
Ps: Veronica…du vet att jag älskar dig för den du är:-)

att hoppa i säng i en rimlig tid?

Jag är så förvanskligt trött nu på mornarna att jag knappt kan öppna ögonen så i morse bestämde jag mig: Inget mer slötittande på dumburken om kvällarna.
Så jag hade tänkt att hoppa isäng, men så såg jag att det efter Desperate var Christine
(liten byside om den serien, hon är så vansinnigt lik en väninna till mig, ni som känner henne vet vem det är), när så den serien var slut så flippade jag lite…gick ned i tvättstugan och fann att Brothers & Sisters visades..I pausen så flippade jag vidare och vad fann jag då?
Om inte..LOST!!

Så nu sitter jag här, överspeedad och känner mig verkligen inte trött!

På jobbet i dag kom en kollega som sitter på en annan avdelning upp, tittade mig djupt i ögonen och sade: -Säg bara JA!!
Lite rädd blev jag nog, men fann mig snabbt och svarade -Ja?
Då klämmer han ur sig att jag numera är en av lagföräldrarna i sonens fotbollsgrupp!!
Jippieeeyyy? Eller, vad skall man säga?
Vad gör man som lagförälder, klassförälder har jag varit, flera gånger till och med.
Skall jag vara på träningarna som moraliskt stöd till de små liven, förväntas jag ordna partyn?
VAD?

För er som har svårt för skryt…Läs inte vidare!

*************************************************************************

Jag bara måste få skryta om mina barn, de är världens finaste pojkar.
Äldsten är så snäll, fin och ja..helt enkelt underbar!
Jag måste ha gjort något rätt när jag uppfostrade honom för han är så fin mot sin flickvän.

Nummer två i skaran är en superkille på alla sätt och vis, han hjälper mig alltid med Affe. Han gör det dessutom självmant, för att han tycker det är roligt.

Trean vet inte ens om varför tjejerna jagar honom, men det är för att han är en sån fin och gullig kille. Han är inte så mycket för de där hårda tuffa lekarna och bryter på en gång leken om han märker att någon inte tycker om det.

Sisten, min bebis. Han är världens goaste, alltid kramig och snäll.
Så stolt när han lär sig nya saker, som cyklingen.

Åååh vad jag älskar dom!
Mina prinsar, måtte dom växa upp och bli glada, självständiga individer som tror på sig själv.

Som mamma till ENDAST pojkar så har jag väldigt ofta fått höra att jag måste vara ledsen för att jag inte fått flickor.

Helt allvarligt så var det faktiskt någon som sa det precis när vår minsting låg i vagnen,

-’Åhh, jaså…blev det en till pojke. Jaha, nu blev ni väl besviken’
Vad svarar man på det liksom?? Slår man dom på käften eller?

Sanningen att säga så… nej, jag är inte det.

Jag är nog ingen tjejmamma! Jag är en stolt mamma till mina prinsar!

Nu så, nu har jag fått skryta av mig. Som mamma så behöver man få göra det ibland, även om det sticker i ögonen på andra;-)

Kram på er!!

Är väl bland det ljuvligaste som finns?
Affe har lärt sig att cykla (utan stödhjul, naturligtvis) och lyckan i hans lilla ansikte mer än väl kompenserar de gånger vi varit ute och övat med en pinne inkilad mellan ramen.
Min stora, lilla kille kan cykla!!!
Han kan han!

Trädgården skall få sig en ansiktslyftning.

Jag har ikväll varit på trädgårdskurs och blivit så inspirerad så att det inte är klokt.
Man blir lätt ganska inskränkt och ser inte vilka möjligheter som vilar i trädgården.
Själv så är jag exakt sån, jag hade så svårt att se hur man skulle kunna göra något spännande med vår tråkiga, sluttande trädgård.
Från början satt jag mest och suckade inombords för brevid mig satt chefens fru med underbara bilder på deras trädgård.
Sen kikade hon lite på min ritning, trollade fram lite buskar och Voila!!
Då kom inspirationen!
Tack K för din inspiration.

Mina knän…ja, de gör fortfarande ont, liite mindre än tidigare så det finns hopp om livet, jag kanske inte behöver kapa dem vid bålen som var min första tanke.

Kram, vänner, släkt, kollegor, kända & o(ö)kända

och jag har pajjade knän!

Vi har en stegräknartävling på Jobbet och vi tar promenader varje lunch, nästan varje dag (i spöregn avstår jag faktiskt). Detta är jättetrevligt och man riktigt längtar tills maten är ikastad så att man får traska iväg.
Jag, som faktiskt egentligen vill springa har i alla fall njutit av promenaderna. Men har haft lite skumt med mitt ena knä som inte riktigt har velat samma sak som jag.

Nu i helgen fick mina knän nog och kraschade totalt.
Jag har ont när jag sover, när jag går, när jag sitter. Jag knaprar smärtstillande och antinflammatoriska tabletter som inte ger något som helst resultat och inombords så gråter jag.
Hur skall jag kunna gå ned i vikt om mina knän inte vill samarbeta?!

Idag har jag inte ens kunnat arbeta i trädgården då smärtan har varit infernalisk!

Mina knän till trots så lyssnade jag och maken på yngste sonens längtan om att få gå ned till stranden så vi tog en promenad bland stenarna. Kikade lite på fågelspår i sanden och kastade mackor i vattnet.
Hur man kan bo på andra ställen är för mig en gåta.

Valborgsmässoafton firades i Stöcksjö med mina små gullkusiner och Morbror & Moster (oj vad gamla de låter när man säger så).
Underbart god mat och trevliga samtal.
Tack för en underbart trevlig kväll.

Kram! Släkt, vänner, kollegor, kända & o(ö)kända