I går så hade vi då vår oerhört trevliga 10-års jubileumsfest (som egentligen bara var en ursäkt för att få dra ihop en massa trevliga människor och sjunga, dansa och dricka vin).

Före själva festen gick av stapeln så skulle jag bara dra av etiketter från gamla vinflaskor.
En del satt så oerhört hårt att jag tänkte att en kniv skulle hjälpa lite grann, vilket den gjorde ända tills jag slant med kniven och högg mig själv i handen!!!
Precis i tumvecket dessutom. Så hela kvällen gick jag omkring med handen omlindad. Dessutom så blödde det igenom hela tiden ända tills Bengt, i mina ögon den största hjälten för kvällen, tog bred tygtejp, tejpade hårt och sa:
– Nu blöder det inte längre!

Det gjorde det faktiskt inte heller.

Nå, maten räckte, alla trevliga människor kom och nästan allt vin tog slut!!!
Så tack, tack, tack, tack för en underbar kväll!
Vi kanske skall köra en sommarfest varje år??
Vad tycker ni? Låter det som en plan?

Kram alla vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända!

Kom det från ett stycke son med två vänner i släptåg.
– Vi, jag No** och Sim** hade tänkt att starta ett nytt band.
-Jasså, vad roligt sa jag.
-Ja, men vi har inga grejjer och ingenstans att repa, suckade han sorgset.

-Hm, sa jag vi har ju garaget. Men det är ju så mycket skräp där. OM vi städar ut garaget så kan ni ju repa där.
-Jaaa, ropade de små liven.
-Å pappa har ju alla instrument, jag skall spela gitarr, No** trummor eller bas och sjunga och Sim** bas.

Ja, nu blev man med pojkband i garaget. Hoppas att våra grannar har överseende bara.
Med lite tur så blir de kända och kanske kommer de då ihåg vart allt startade:-)
I garaget i Sörjäla.

Lördagen stormar fram. Vi har så mycket kvar att göra så jag ser inte riktigt vart jag skall börja. Pär kämpar på med köket och jag städar som en galning.
Inte för att det är så stökigt, egentligen. Men jag vill ändå att det skall vara rent och fräscht och lukta gott här hemma när det kommer folk hit.

Nej… jag har inte tid att sitta här, tillbaka till städningen.

kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända.

anropar Linnéa!
-Här… svarar jag och är härmed medlem i ledighetsklubben!
Min vanliga otur då att det skall regna, regna, regna i en vecka framöver.
I alla fall om man kikar in www.yr.no.
Nu är det ju norrmän som driver den sajten och säger man ’Guleböj’ om bananer så kan man ju inte riktigt förväntas att bli tagen på allvar, eller hur? Så jag vet inte riktigt hur seriöst jag litar på detta.

Nu har jag i alla fall semester i 5 hääärliga veckor framöver (känner jag mig själv rätt så kommer jag att slita mitt hår i tristess när det gått två veckor).

Uppdatering om nya köket:

Maken (den underbare) kaklar för fulla muggar, pelaren är byggd, skafferiet är klart (ingen invändig inredning) och …ja, jag tror att vi börjar närma oss dagen D!

Uppdatering om Lördagens 10 års jubileum:

Inbjudningskort skickade & svar har anhållits?
-Check

Huset städat?
-Nope

Mat förberedd?
-Nope, men jag vet vad jag skall göra & det går fort!!! (passa er, jag kanske bjuder på korv & makaroner)

Plastattiraljer inköpta?
-Jajemensan.

Bord & stolar?
-Nja…, delvis.

Musik?
-Ja, det går rykten på byn om att Mange & Linda är superbra på musik… så de får sätta ihop ngt bra.

Band?
– Japp!

Nej, nu är min paus slut, bäst att vara kreativ och skapa!

Ps: Tack världens bästa mamma & Ove för grästrimmern. Nu slipper vi gå och kantklippa gräset för hand:-)

Smillabäjbi kommer nog aldrig att få kattungar.
Ja, jag vet?ni kattuppfödare kissar på er av förskräckelse när jag skriver att jag har en bondkatt, som är okastrerad, utekatt till på köpet och jag vill att hon skall få bebisar. Oansvarigt och respektlöst!! *Skäms på mig*

Nå, nu till saken. Varför kommer hon aldrig att få kattungar då?
Jo, hon löper, inget snack om det. Men hon är inte den mest högljudda av katter så ingen stackars katthane i världen kan ju höra hennes förtvivlade rop om parning. Det enda som händer med henne är att hon blir lite extra kelig mot oss.
Men, tänker ni läsare, finns det då inga katter i närheten av er?
I stallet måhända?
Jooo då! Visst finns det hankatter där, men de är ju kastrerade.
Smilla traskar dit varje gång hon är på löpen, gör sina piruetter och kråmar sig precis som hon skall inför de stackars herrkatterna. Som förvisso är väldigt sugen på henne. Men de kan ju omöjligt få till det. De är som enucker. Stackarna. Jag har hört från säkra källor att de visst försöker men får inte riktigt till rätta snitsen.
Så Smilla kämpar och kämpar, gör sig till och bjuder ut sig, bara för att bli **satt av kastrerade hankatter!

Vår Smillabäjbi har en rolig egenhet, om jag går på promenad, så följer hon med ungefär till växthuset. Absolut inte längre då jag tror att hon är lite skygg för andra katter (tror jag det, då de enda katter hon träffar är enuckerna vid stallet). Nå, i vilket fall som helst så började promenaderna när hon var ungefär 5 månader och en gång försökte hon till och med komma in i bussen. Busschauffören fick tuta och stänga dörrarna för Smilla var som besatt, hon skulle följa med mig.
Just denna specifika gång så fick jag skjuts hem av maken från stan så jag stannade inte till på hållplatsen som vanligt. Smilla hade ju varit där flera gånger själv så jag antog att hon kunde hitta hem själv även denna gång.
Ack vad jag misstog mig.
När Smilla inte kommit hem på hela natten började jag sökandet, jag gick Obbolaby igenom, ropandes, gråtandes efter min lilla bebis. Ingen Smilla någonstans.
Dagen efter så kom det en kvinna med min lilla bebis i släptåg, frågade om det var vår lilla kisse som de funnit?
Jo, det var det ju förstås.
Smilla gick in, med huvudet högt, så länge den andra kvinnan såg.
När vi sen var ensamma så började Smilla att halta, lade sig (istället för på sängen bredvid mig) nedanför fönstret, gnällandes och jamandes.
Orolig som jag redan var över min prinsessa så började jag leta igenom henne för att se om hon eventuellt blivit påkörd, men icket.

När Smilla trodde att jag inte såg henne, så hoppade hon vigt och oskadat fram. För att så fort jag såg henne börja halta igen. Smilla fejkade sin smärta som för att visa att allt var mitt fel!!

Nu, när vi går på promenad så stannar hon just före växthuset. Vänder och går hem!