Jag har bestämt mig, jag skall icket sova länge i morgon. Men, eftersom vi sov så länge idag så är jag inte speciellt trött. Utan jag sitter här och surfar det tråkiga nätet. Varje dag, samma sak!

Vad jag har kommit på nu när natten börjar smyga sig på är att istället för att dela av rummet exakt på mitten, så delar vi av det vid sidan av det befintliga fönstret. På detta viset så behövs det bara sättas in ett litet fönster. Enkelt va?

Jag är så smart!

Oftast så är det på natten som mina supersmarta ideér poppar upp och när morgonen kommer så berättar jag dom för maken som suckar tålmodigt och bara inväntar nästa idé.                                                                                                                     

En natt så satt jag uppe länge och kom på att vi kanske skulle bygga ut huset, med en till våning! Det är ju skitenkelt ju! Det är ju bara att lyfta det befintliga taket sa jag till maken, sen så får du bygga på vinden med lite högre väggar å sen så kan du ju bara lyfta på taket igen!! BUSENKELT!!! Pär suckade mest åt mig.

Jag berättade om min smarta idé för mina kollegor ( som råkar sitta på ett konstruktionskontor) och hör och häpna, de skrattade åt mig och tyckte synd om min man som var gift med mig som kom med sådana skumma ideér. Jag tyckte det var smart jag.  Men dom (och Pär) hävdade att det inte alls bara var att lyfta och bygga, att det skulle ta längre tid än vad jag trodde. Äsch, vad vet väl dom om sånt?!

Nej, om man skulle försöka hitta John Blund, jag vet att han finns här hemma någonstans för alla andra sover minsann!

Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända!

med en ljuvlig kopp kaffe. Barnen har ännu inte slagit ihjäl varandra och jag samlar inspiration för det stundande storstädet.

Mina släktingar tycker att jag är helt galen då jag då och då möblerar om här hemma. Jag flyttar ungarnas rum emellan dem och ibland så vet jag inte riktigt vart vårt eget sovrum är för tillfället. Jag har varit sån ända sen jag var liten. Jag tycker om att flytta runt möbler tills jag finner de bästa lösningarna. Nu sitter jag och funderar som mest på om jag skall köra ett litet (!!) kastbyte mellan barnens rum, eller om jag skall vänta tills mellanbarnen flyger till sin farfar i Kungsbacka.

Jag har sådana storslagna planer på hur det skall se ut här hemma. Alla barnen skall få sina rum på övervåningen (utom Jack då, som trivs som fisken i vattnet i sitt krypin i källaren). Men, då det bara är två sovrum på övervåningen ett gigantiskt och ett lite mindre så inebär det att två av barnen MÅSTE dela, i alla fall tills vi fått ekonomi/ork/tid nog till att dela av rummet på riktigt. Det är lite trix med det nämligen.

Ett fönster måste stängas och två nya måste göras. mellanväggen och en ny dörr är inga problem, men det andra har vi aldrig gjort. Hur gör man det liksom?

Ja, det slutar nog med att jag bara städar denna gång, eller om jag väntar tills i morgon:-)

Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

inte för att vi egentligen har så mycket att försova oss till, men att vakna klockan 11:00 en måndag känns verkligen som att försova sig. Vilka rackarns tonårsfasoner.

Pär brukar vara den som vaknar först av oss Olsénare och när Katten är borta så dansar ju råttorna på bordet. Vi sussade så sött hela den Olsénska familjen. tills jag vaknade med ett ryck, ni känner väl till det berömda försovningsrycket?!

Det fick jag i morse, jag stormade ned för trappen, in i köket för att kolla in klockan, in i ungarnas rum hojtandes:

– Vi har försovit oss!!!!

Ungarna studsade upp ur sängarna helt förvissade om att de försovit sig till skolan. Vilket jag var nästan helt hundra om att vi faktiskt gjort. Vilken tur att vi bara försovit oss till… semestern!

Dagen bjuder inte på några speciella överaskningar. Lugnt och avslappnat är min melodi idag.

Kram Vänner, kollegor, släktingar, kända & o(ö)kända

inte för att vi egentligen har så mycket att försova oss till, men att vakna klockan 11:00 en måndag känns verkligen som att försova sig. Vilka rackarns tonårsfasoner.

Pär brukar vara den som vaknar först av oss Olsénare och när Katten är borta så dansar ju råttorna på bordet. Vi sussade så sött hela den Olsénska familjen. tills jag vaknade med ett ryck, ni känner väl till det berömda försovningsrycket?!

Det fick jag i morse, jag stormade ned för trappen, in i köket för att kolla in klockan, in i ungarnas rum hojtandes:

– Vi har försovit oss!!!!

Ungarna studsade upp ur sängarna helt förvissade om att de försovit sig till skolan. Vilket jag var nästan helt hundra om att vi faktiskt gjort. Vilken tur att vi bara försovit oss till… semestern!

Dagen bjuder inte på några speciella överaskningar. Lugnt och avslappnat är min melodi idag.

Kram Vänner, kollegor, släktingar, kända & o(ö)kända

Och jag har tre veckors semester kvar. På något konstigt sätt så känns det som om jag skolkar, att jag egentligen inte skall ha semester utan när som helst så kan min chef ringa upp mig och säga:

– Linnéa, eftersom du inte är på jobbet så är du uppsagd!

Detta mina kära vänner, är min FÖRSTA betalda semester ever!! Klart att jag har varit hemma tidigare, men då har det alltid varit en massa pysslanden fram och tillbaka för att får ekonomin att fungera ordentligt. Föräldrapengar hit och strövik dit. Allt för att barnen skall slippa barnomsorgen på sommaren.

I vilket fall som helst så njuter jag "BIG" time!

Maken (den lille stackaren) han börjar jobba i morgon, så jag och pojkarna skall försöka så gott det går att njuta av sommarens badande, glassätande, besök hos vänner osv. Vi skall göra så gott vi kan! (OBS, detta skall då läsas med viss ironi då den som det är mest synd om är Pär).

Vad skall vi stackars make & faderslösa Obbolianer roa oss med nu denna vecka då? Ja, förhoppningsvis så regnar det i morgon så att huset kan få sig lite kärleksfull omvårdnad. Det har varit lite med det denna sommar. Förhoppningsvis så kikar det förbi några trevliga vänner någon gång under veckans gång så att jag får en paus från städandet.

Herregud vilket oerhört trist inlägg detta blev…nej, nu stundar bot & bättring. Jag lovar, på heder och samvete att mina inlägg skall bli roligare, fyndigare och mer intellektuellt stimulerande.

Finns det något som ni läsare skulle vilja veta? Ge mig lite skrivtips nu då sommarens värme har gett min lilla hjärna totalstillestånd.

Kram, Vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

som jag träffade idag är norska. Jag är så oerhört fascinerad av att hon faktiskt är tvåspråkig. Jag vet ju naturligtvis om sen barnsben att hon kan Norska, att hon är född i Norge och att för henne så är det naturligt.

Men för mig, som inte är tvåpråkig så är jag så djupt imponerad att hon så lätt växlar mellan de två språken.

Min norska vänninna, här kallad A, har ett av världens roligaste jobb. hon arbetar på ett bokförlag i Norge som Key Account manager, självlärd och hon får tillgång till de flesta böcker innan de släpps. Kan ni fatta att jag som total bokmal dregglade när hon beskrev sitt yrke?

Vilket drömyrke!!!

Nu stundar besök hos våra kära grannar. Så tillsvidare;

Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

Jag funderar just på om jag skall ta och göra min bloggframsida lika fin som alla andras? Frågan är ju då… vad skall jag ha som visningsbild? Jag kunde ju ha en snygg bild på mina underbara barn? Eller en läcker bild på några snygga böcker? Ja, jag måste fundera ett tag till. Vad kännetecknar mig liksom.

I morgon blir det en rolig dag. En gammal klasskompis som flytt landet är och hälsar på stan. Så jag skall träffa henne för första gången sen…ja, jag kommer faktiskt inte ihåg när det var sist. Det är roligt det där med gamla vänner en del spelar det ingen roll att man inte träffats på evigheter, man delar och uppdaterar sig på en gång ändå. En del får man känna sig fram med. Just klasskamrater är lite speciellt tycker jag. Jag blir extra glad när jag träffar dem igen.

Jag är uppväxt på Ersboda ( nu kanske det hörs en del protester men så är det i alla fall). I min klass så blandades det medelklass med barn som kom från mindre lyckade familjeförhållanden. Inte för att det var något som man tänkte på just då, liten som man var, men så var det i alla fall. Detta resulterade i alla fall i att vår klass var ganska så bråkig, stökig och allmänt strulig. Gemenskapen blev, trots allt detta ganska så stark. jag tror att vi alla såg oss som syskon mot slutet, på gott och ont.

En del har jag kvar kontakten med, en del har jag tappat någonstans på vägen. Trots att en del försvunnit så vet man ändå vad som hänt med dem, hur många barn de har. Om de är gifta eller inte.

Så återigen, i morgon blir det en rolig dag.

Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

utbud tycker jag är fantastiskt.

I dag, eftersom det var så trist väder så tog jag med mig Minstingen och nästan storingen på en liten stadspromenad.

Vi startade med Claes Ohlson eftersom jag hade läst i en blogg någonstans (kommer för mitt liv inte ihåg vems blogg bara) om att de skulle ha ett ljuvligt fint hyllpapper som skulle passa mitt skafferi som handen i handsken. Tyvärr så verkade det som om fler än jag läst den där bloggen, för inte fanns det ett enda kvar i min smak:-(

Vi drog vidare på Ersboda för ett besök på myrornas och när jag talade om för barne n vart vi skulle så skrek Affe rakt ut:

-Neeeeeeeejj!!! Inte myrorna, mamma. Jag är ju rädd för myror!

Finkillen, han trodde att det var en myraffär, vad vi nu skulle med inköpta myror då vi har egna riktiga inne i skogen. Nå, väl på myrorna så fyndade vi hur mycket som helst, jag köpte:

Ett par ypperliga Rollerblades till Noah.

Inte mindre än två stycken Tennisracket till käre maken.

Två stycken superfula kepsar som Noah och Affe envisades med att vilja ha.

Jag fann även ett par superläckra skor, men som den snåljåp jag är så tyckte jag att 175 kronor var liiite för mycket pengar (!!) Vad??
Jag har redan ångrat mig. Jag vill ha dom skorna.

Så Umeå, har ni tråkigt nu i regnet så tipsar jag om att besöka myrornas…fina kläder, fina bra att ha saker och framför allt, det är BILLIGT!!

Kra, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända.

Oj vad förvånad jag blev när jag loggade in mig och skulle skriva dagen blogg. Helt ny blogg!!! Jättefin, verkligen!

Detta kommer att bli kanon VK!

Nå, nu till min egentliga orsak till varför jag är här. Nog för att jag kan sitta här och skriva superlativ om VK´s nya bloggportal i evighet, men inte är ni egentligen så himla intresserade av det…egenligen?

Låt oss prata om Björnar…

Om ni var uppmärksam när ni läste dagens tidnings så kunde man läsa om att Ville, 14 år boendes i Obbola mött Björn i sitt motionsspår…

Ja, vart tror ni att jag bor? Vilket är mitt motionsspår? Jo, samma som Ville minsann.

Nu borde jag kanske inte vara så himla rädd för björnar, men jag kan inte hjälpa det, det sitter så långt inne. Orsaken till rädslan tror jag kommer ifrån en incident som hände när jag väntade Affe.

Vi skulle på begravning i Stockholm och vi packade in alla våra ungar, tält och matsäck och begav oss mot Stockholm. Eftersom barnen var så små så bestämde vi oss för att tälta halvvägs dit och valet föll på Glada Hudik!

Väl på campingen så sitter jag och läser Aftonbladet om att en björn synts i Hudiksvall. Jag tänkte inte så mycket på det utan vi åt vår middag, packade ungarna i säng och efter ett litet tag även oss själva.

När man är gravid så ligger bebisen och trycker på allt möjligt som den kan inne i magen och denna natten var absolut inget undantag, vid klockan 02:00 så kallade naturen på mig, men jag var helt övertygad om att det stod björnar och inväntade min promenad från tältet till toaletten.

Skräckslagen så sliter jag upp Pär, tvingar han att gå en promenad runt tältet för att spana efter björnarna som satt och lurpassade på mig. Pär fann inga björnar, men det spelade ingen roll. Jag var så övertygad om att det fanns björnar på campingen så jag låg och höll mig, hela natten. Lyssnandes på diverse små ljud som kommer på natten på en camping. ALLA ljud lät som björnljud.

Ja, ganska barnsligt men jag blir fortfarande skräckslagen så fort jag hör talas om björnar.

Jag tänker då INTE springa något motionsspår här i Obbola på ett bra tag.

Kram alla vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

Vad gör Obbolianerna när det regnar månntro?
Jo, de tar svarta faran (bilen) och rör sig mot de lite mer centrala delarna av stadens gator.
Mer specifikt Brännland och Leos lekland.

Väl där på Leos så slås både jag och maken över hur gammal Affe, vår minsting är nuförtiden. Vi har en bild av honom på ungefär 1 1/2 år gammal, knappt talbar. Kort i rocken och allmänt bebisaktig. Men… det stämmer ju inte. Han är en stor kille numera. Han pratar, går ordentligt, cyklar själv (ja, utan stödhjul), kan skriva sitt namn.
Vad hände??

Han är ju stor!
Vi har ingen bebis längre.
Nå, vi satt där bland alla dessa småttingar som ömsom skrek, skrattade och gnällde, tultandes fram bland oroliga mammor och pappor och vi bara njöt!
Vi har gjort vår småbarnstid och längtar inte för fem öre tillbaka till den.

Uppdatering om mitt sår:
Ja, det läker. Sakta men säkert!

Inspirationen är inte på topp så här första semesterdagen. Jag hoppas att ni ursäktar.
Jag lovar att roligare inlägg kommer senare.
Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända.