Lunchfunderingar…
Att vara pojkmamma medför en viss tolerans gentemot vissa kroppsliga åkommor. Det spelar ingen roll hur mycket jag än säger att det är äckligt, att man inte gör så och att OM man skall göra sånt överhuvudtaget, så gör man sånt i sin ensamhet, på rummet. Jag talar dock för döva öron.
Hemma hos oss har pojkarna satt i system att försöka överträffa varandra när det kommer till rapning.
Vem kan rapa högst, längst och framförallt…mäktigast.
Än så länge leder Noah, 11-åringen. Inte ens 14-åringen fixar hans läten.
Affe, 4 åringen fick tillsägelser på förskolan för att han rapade så mycket. Men förstår personalen inte… han ligger ju i träning inför RAP-OS som utspelas varje vecka i vårt obbolianska hem.
Affe har utvecklat ett relativt bra argument för sina rapar, han hävdar att dom försvinner ut i havet och att dom mår bra av det.
–Ingen märker mina rapar mamma, dom försvinner ju i havet.
Ja… vad kan man säga, pojken är kreativ i alla fall.
Jag delar dock inte tjusningen med rapar på samma sätt som pojkarna gör och var helt övertygad om att mina pojkar är dom enda i hela världen som är så äckliga. I alla fall så trodde jag det ända tills igår när jag fick höra att min lillkusin är stolt ägare av en trofé för högsta rapen!
Ja, nu känner jag mig ialla fall inte så ensam längre. Det finns fler pojkmammor därute som lider på samma sätt som jag gör.
Skall jag nu vara glad för någonting när det kommer till dessa extraordinära kroppsförmågor, så tävlar de ialla fall INTE i fisar! Då hade vi nog inte kunnat bo kvar bland civiliserat folk.
Senaste kommentarerna