När min stackars ömma stjärt började på att kännas lite bättre på torsdagen så tog jag med mig hela ungskaran och en kompis till Noah för att dom skulle få rasa av sig lite grann. Dom har nog inte haft det så roligt med en mamma som bara hasat sig fram, plockat lite här och lite där. Så, jag tänkte kompensera dem lite.

Jag ( som hade lite svårt att sitta ned) spatserade omkring och kikade på alla glada barn när Noahs vän Simon kommer till mig och säger att Noah har gjort sig illa.

Jag går dit och ser Noah klamra sig fast vid en av mittpelarna med ena foten hängandes, sladdrandes som om det enda som höll foten fast var sockan.

När ens barn gör sig illa blir vi mammor (& pappor också för den delen) som tigrar. Vi får en oanad styrka och jag bär Noah till närmaste stol, drar försiktigt av honom sockan och konstaterar att foten är bruten. Det blev ilfart till akuten med ambulans för Noahs del, småbarnen fick vara hos mormor tills pappa hämtade och Noahs stackars kompis fick vara på akuten med oss.

Noahs fot är av just där tillväxtzonen är och det blev en ganska lång operation som lyckades. Som tur var.

Nu har vi just kommit hem och jag känner mig lite groggy, Noah har jätteont men är så duktig.

Det enda Noah sa var:

Men jag lyckades göra framåtvolten två gånger innan så jag är ganska nöjd.

Min son är en hjälte…han är så duktig!!