När jag sitter så här i lugnet på morgonen, läsandes mina favoritbloggar. Så funderar jag lite över hur lätt det är för en del att öppet blotta sig och låta andra människor få en inblick i deras liv. Som för mig själv, jag är kanske för privat ibland? Varför tror jag att ni läsare skulle finna det intressant att veta att mina barn åkte skridskor i helgen? Eller varför skulle ni bry er om vilka tapeter jag väljer till hallen? I och för sig så kan jag bjuda på det. Vill inte folk läsa vad jag skriver så…läs inte då!

Jag kan ju bara tala (skriva) för mig själv men människan är ju av naturen en väldigt nyfiken och vetgirig person. Detta med bloggar måste ju vara den bästa gåvan till alla människors nyfikna små själar sedan televisionen eller radion kom.

Som bloggare så kan man ju välja vad man vill berätta för er läsare, vill jag skriva till er om att jag har mens, eller att jag har sovit dåligt? Eller att mina barn är duktiga i skolan så gör jag det. Vill jag inte vara så privat så kan jag välja bort det. Då skriver jag om mer allmänna frågor eller talar om hur vackert det är ute i naturen.

Även om jag är intresserad av samhällsfrågor så tycker jag oftast inte att det är så intressant att läsa om dem i en bloggversion men är man politiker så är ju detta ett ypperligt tillfälle att få komma till tals. UTAN att vara personlig. Vilken gåva bloggandet är egentligen.

Jag kan välja både som bloggare och som bloggläsare vilket som intresserar mig. Oftast så är det ju människor man känner litegrann, eller kändisar, eller bloggare som skriver om ett ämne som man finner aktuella som fångar ens intresse.

Det är ju det som är så vansinnigt häftigt med bloggar, det finns något för alla, även för mig!