På mitt jobb har vi långa korridorer som är fulla av vinklar och vrår. Inte så läskigt har jag tidigare tyckt. Men nu…

Alldeles nyss så satt jag här, när helt plötsligt en enda lampa av en lång radda med lampor helt plötsligt blinkar till, slocknar helt ganska länge för att sedan tändas igen. Det tokiga, det är att alla dessa lampor kan bara släckas med en strömbrytare. Man kan alltså inte släcka dem en och en. Om man inte skruvar ut själva lampan då.

Jag tror egentligen inte på spöken. Eller, något måste man ju tro på. Det jag definitivt INTE tror på är spöken som kommer för att skrämmas, fladdrandes med vita lakan runtomkring sig. Jag tror inte på alla dessa hokuspokus program som visas konstant på tv´n heller. De är bara ett sätt för Media att tjäna pengar på rädda människor.

Det jag däremot tror på (förmodligen får jag skit för detta) det är att nog vore det konstigt om man bara försvinner när man dör? Vart tar man vägen? Kroppen dör, naturligtvis. Men själen då? Själen?

Har jag berättat för er om när vi nyss hade köpt huset?

De första mornarna väcktes småpojkarna av en galen fågel som gång på gång flög in i deras fönster. Barnen ställde upp alla deras små gosedjur för att skrämma iväg fågeln men det fungerade föga.

En morgon, när barnen farit iväg till skola och dagis var jag ensam hemma. Så jag sitter i vårt sovrum på övervåningen pratandes i telefonen med A, när jag hör hur fågeln dundrar in i fönstret. Jag går dit (betänk att jag hela denna tid pratar i telefonen) tittar på fågeln som faktiskt är en ganska så stor fågel. Och stänger dörren till barnens rum.

Lägger mig på sängen igen och fortsätter prata i telefonen när fågeln kommer till vårt sovrumsfönster. Gång på gång bara dunsar den in i fönstret och det ar lite läskigt så jag går ned i vardagsrummet tänker att tanten som bodde där innan oss nog hade matat den stackars fågeln och att den nu ville ha mat av oss.

När jag så sitter i vardagsrummet så kommer fågeln till vardagsrummet. Jag avslutar snabbt samtalet och nu är jag så himla rädd att jag nästan skakar av rädsla. Hur sjutton skall jag få bort fågeln?

Jag börjar med att göra små utfall mot fönstret samtidigt som jag gapar åt en att försvinna men fågeln bryr sig inte utan fortsätter dundra (med ganska stor kraft) in i fönstret. Till slut så nästan skriker jag ut vilka vi är, hur många barn vi har och hur mycket vi tycker om huset (ja, jag vet…piiinsamt). När jag var klar så slutar fågeln tvärt. Flyger iväg och vi har aldrig mer sett till den.

Jag lovar och svär…det är sant!

Nå, det jag vill ha sagt, det är att något finns… om det ligger i vår egen fantasi eller om det verkligen är själar. Det låter jag vara osagt.

Vad tror ni?