PÅ vilka det egentligen är som läser min blogg, jag vet att min syster läser, min bror (han i Falun då) och min mor. Naturligtvis så är maken en trogen läsare, men..han får ju veta allt ändå.

Eventuellt så läser min mans släkt, eller delar av den i alla fall.

Men vilka fler?

Så, om ni törs så får ni gärna berätta vilka ni är!

Nu drar jag iväg till nattjobbet i alla fall! Maken och barnen har laddat med läsk och chips så de klarar sig nog utan lite kvinnlig fägring ett tag.

Ha en bra natt, det skall jag ha!

och min familj börjar bli less på mitt eviga påhoppade av att jag tycker att dom skall anställa mig. Men, har man eget företag så anser jag (alltså, jag är ju naturligtvis ironisk nu) att man skall definitivt anställa sina vänner och sin släkt!

So what att de kanske inte har ett jobb som passar mig?

Jag kan ju göra vad som helst, jag kan sitta vid ett bord och skriva, knappa på en sån där gammal skrivmaskin. Svara lite i telefon. Flytta papper från en hög till en annan. Ja, sånt kan jag göra jättebra. Man kan till och med säga att ett sånt jobb skulle jag sköta med bravur.

Sedan så kan jag hantera telefonförsäljare jättebra. Jag köper allt! Jag menar, man måste ju hjälpas åt i dessa tider och om vi köper av telefonförsäljare så kanske de köper våra tjänster? Eller hur?

Eller så kan jag stå för det kulturella på deras arbetsplats. Jag skulle kunna ha högläsning på lunchen för alla anställda. Snacka om att jag skulle tillföra mycket glädje!

Inte begär jag för mycket? Jag tycker inte det.

Inte skulle jag begära så hög lön heller, men som privat anställd kulturarbetare så borde jag ju ha i alla fall minst 25 000 i ingångslön med en årlig ökning på 2 000 med start samma år. Jag anser att det är en skälig lön.

Varför anställer de mig inte?

Ja, mitt försök till bondska skall ni kanske ignorera ha, ha!

Nå, jag jobbar natt i alla fall & än så länge så går det bra. jag börjar känna av mina stackars lebrutna ben (nähä…träningsvärk heter det ju). Japp, jag joggade 6 kilometer med min kära mor i går kväll innan jobbet. Det var så skönt så att ni anar inte!

På mitt jobb så har vi en hel massa trappor, säkerligen så är det mellan 3-400 trappsteg som skall avverkas varje gång man går till en boende (måhända att jag överriver lite grann nu, men det får ni ta). I natt så tar jag ICKET trapporna, jag tar hissen och vet ni vad? Jag skäms inte ett dugg för det. Jag tror inte att jag skulle klara av alla trapporna, jag skulle nog falla ihop i en blöt liten hög.

På lördag så kör vi igen…Så skönt!

Jag kunde för mitt liv inte somna i går på dagen. Det ringde och ringde och ringde hela dagen. Till slut så gav jag upp o satt mig vid datorn igen. Nå, detta resulterade naturligtvis i att jag känner mig ganska så mör just nu.

Klockan är tre på natten och jag har fyra timmar kvar! Tjohooo!

Hm, jag vet att jag skrev att jag tappat bort min inspiration. Det har jag fortfarande, det känns som om den är puts väck. Men, om jag fortsätter skriva så kanske den kommer tillbaka?

Jag vill ju inte vara utan skrivandet, det känns som om skrivandet är min bästa vän just nu. Den håller alltid med mig i vad jag säger. Den ifrågasätter mig aldrig utan det jag säger, det är skrivandets lag. Om jag då helt plötsligt skulle sluta skriva så kanske skrivandet aldrig mer kommer tillbaka?

Inspirationen kommer och går, så mycket har jag lärt mig av mina 35 – going on 36 år. Men, skrivandet består.

I natt är det jobbnatt, jag hade tänkt mig in till stan först för att ta en liten joggingtur med kära ömma modern. Det är väl en av de saker som jag saknar mest med att bo på landet, joggingturerna med min mor! Där avhandlar vi allt från ekonomi, barn, förhållanden och jobb.

Men nu, eftersom jag ändå skall in till stan för att jobba så kan jag lika så gärna jogga med henne innan. Det var några år sedan sist!

Först, hämta barn, laga mat (idag blir det pannkakor helt i enlighet med Affes önskan) och kanske vika lite tvätt!

Jag tror att mina senaste dagars intensiva skrivande har gjort att jag har tagit slut. All kreativitet och spontanitet som fanns inom mig är borta, gone, kaputt, schlut!

Jag har så mycket jag skulle vilja skriva om men jag kan för mitt liv inte få orden på pränt. allt låter så enkelspårigt och platt.

Jag skulle vilja skriva om mina vänner som har det svårt just nu, men…allt som jag skriver låter bara dumt och barnsligt. Jag skulle vilja skriva om att jag var och hälsade på mitt gamla jobb igår och att jag tyckte det var hemskt trevligt, men…hur jag än skriver så låter det bara desperat och klängigt.

Jag skulle även vilja skriva om hur jobbigt det är att få upp mina barn på mornarna, men jag tycker att jag låter som en elak, rabiat kärring när jag skriver om det (det kan iofs stämma, jag är en elak, rabiat kärring på mornarna enligt min äldste son, som hellre skulle vilja ligga kvar i sängen).

Allt som var det minsta roligt med mitt tidigare skrivande är borta.

Kan skrivandet ta slut? Kan roligheten ta slut? Kan inspirationen ta slut efter bara några korta dagars intensivt skrivande? Måste jag ta en paus i mitt skrivande för att få tillbaka gnistan?

Vad skall jag nu roa mig med på dagarna?

För i kväll i alla fall.

Noah är vansinnigt nöjd med dagen/kvällen.

Mormor och Farmor kikade förbi och lämnade finfina presenter och Farfar skickade en CYKEL!! Ja, han är verkligen nöjd! Vita Jeans lyckades jag hitta till honom dessutom.

Dessutom så blev det lite tv-spelande med Farbror Lars! Livet är gott om man heter Noah och har fyllt 12 år!

Som förälder så vill man ju att ens barn skall få det bästa livet de möjligtvis kan få. Man vill att de skall ha vänner, vara lyckliga. Att skolan skall gå bra och att deras fritidsintressen är intressanta och givande. Helst så skulle man vilja plocka ned stjärnorna åt dem, men av förklarliga skäl så är det omöjligt.

Sonen, den äldste, har gjort sitt val till gymnasiet och jag var inte ett dugg orolig från början, men nu, efter att han varit där på praso en dag så kom han hem helt lyrisk och berättade att de sitter och spelar WOW på lektionerna. Att de har Top of the line datorer som möjliggör online spelandet på ett helt annat sätt än vad våra dåliga datorer och vårt dåliga internet gör.

Ok…det låter ju jättebra?

Men, när jag frågade om det var det som avgjorde om skolan var bra eller inte så tittade han på mig, suckade åt mig (som om jag var den mest korkade människan på jorden) och sa:

-Men asså…nu tänker jag inte prata med dig mer!

Ok, vad gjorde jag för fel?

Jag var ju bara lite intresserad av om skolan kunde erbjuda något mer än bara bra datorer. Jag ville veta lite om hur lärarna var. Om hur lektionerna var uppbyggda, om hur pedagogiken var.

Tydligen så är 15-åriga killar inte intresserade av sånt…

I vårt kök har vi två vattenkranar.

Den ena används oerhört flitigt men den andra bara ibland.

Vilket i sin tur resulterar i att matrester som inte tas bort eller sköljs bort på en gång fastnar i avloppsröret och börjar lukta riktigt illa. Nu luktar det skunk i vårt kök. Jag skulle behöva rensa där, men vet ni vad jag gör? Jag väntar tills maken kommer hem så får han göra det.  Jag vill verkligen inte rensa där. Jag hällde i lite ättika och hoppas att lukten försvinner.

På vår toalett däremot, där luktar det parfym så att det står härliga till. Äldste sonen tappade ned min (enda och dyra) parfymflaska i golvet så att den gick i 1000 bitar. All parfym rann ut på golvet. Så, äckeldoft i köket och Tresór på toaletten.

Varför gnäller jag egentligen?

Idag fyller min lilla Noah 12 år.

Lilla söta Noah!

När han var liten så gick han alltid och putade med underläppen så mycket att vi till slut kallade honom för Noah-Underläppen-Olsén.

Nå, Grattis min älskade lilleprinsNoah!

Mamma älskar dig till vansinne!

Så, nu sitter jag här. Klockan är 07:00 på morgonen och jag har inte sovit en endaste liten blund. Det är samma sak som förra gången jag jobbade natt. Jag kan för mitt liv inte vända tillbaka dygnet. Jag tror att jag lyckats men tji fick jag också är jag vaken hela natten igen.

Denna gång så tänker jag i alla fall INTE sova något på dagen, jag skall vaka ut denna måndag. Jag kliver inte på förrns på torsdag nästa gång så jag måste vända tillbaka dygnet.

Jag känner mig som en tonåring, sover hela dagarna och vakar hela nätterna. Så, gó vänner. Om ni ringer till mig idag och jag låter som om jag sover…SKRIK till mig att kliva upp för guds skull.

Idag skall jag ringa viktiga samtal dessutom, till arbetsförmedlingen och andra minst lika viktiga instanser för en stackars arbetslös flicka som jag.

Jo, just det…Stickcaféet. Hmm *skäms*, men vet ni vad? Jag sov ifrån det. Jag sov och sov och sov…Därav min vakenhet i natt. Maken försökte få upp mig, barnen kom in och hoppade på min stackars lekamen men jag, jag bara sussade vidare som om ingenting hänt. Ändå hade jag somnat i bra tid kvällen innan?!

Jag måste, måste, måste bara vända tillbaka dygnet. Jag kanske inte är en nattmänniska längre? Mitt senaste jobb kanske gjorde mig till en dagmänniska?

Nästa gång det är stickcafé däremot…då skall jag vara där. Tur att det kommer fler gånger!

Nu skall jag väcka mina underbara småtroll och få iväg dem till skola och dagis