Nackdelen med att sitta ensam, vakande natt och arbeta, dessutom på ett ställe där tiden går så sakta, är att tankarna snurrar runt, runt. Om räkningar, kläder, skor. Barn och man.

Jag har gått från depp till ilska, från ilska till lycka och från lycka tillbaka till depp igen.

Och INGEN annan är vaken.

Bara jag & alla småspöken. Mina småspöken är inte så duktiga på att konversera som man kan tro.

Vad gör dom då? Ja, de svävar omkring här och bara gör små ljud. Släcker lite lampor, smäller i lite dörrar. Men prata? Nej då! På sin höjd så känner jag dom, kikandes fram bakom hörn. Men det är fattigt med surrandet från dom.

Jag får stå för allt pratande själv minsann.

I och för sig, så fullkomligen älskar jag mina svar. För jag säger alltid de rätta orden tycks det som. Synd bara att ingen är här och hör mig.

Nu verkar det som om tiden rinner fortare och fortare. Snart får jag gå hem. Kanske sova en stund, inte för länge dock. Jag måste ju kunna somna ikväll.

Så… detta var jag, rapporterande för sista gången just denna dag.

Hm, jag skulle behöva ta en liten tripp in på CSN i morgon! På banken, till Umeå Energi, till ett annat ställe, möta mina vänner, jag vill gå på bio… Hinner jag månntro?