Så snopet livet kan bli.

Om ni kommer ihåg mitt sista inlägg så skrev jag att jag skulle säga Hejdå till min arbetsplats.

Vilket jag faktiskt gjorde. Jag gick runt där, snyftandes och strök lite på väggarna. Tänkte på första gången jag var där 2002. Hur mitt liv var då och hur det blev senare. Tänkte på alla de boende som passerat, all personal som gått i korridorerna. Med tungt sinne, vetandes att detta skulle vara absolut den sista gången jag arbetade natt i dessa lokaler. Jag tänkte på hur mycket jag trivts med chefen, med personalen, med de boende och även om jag utbildat mig till ett helt annat yrke, alltid kommit åter till denna arbetsplats. På hur det har känts som hemma. Ett tryggt ställe, med fina medarbetare.

Dagen efter ringer chefen och frågar om jag kan tänka mig att fortsätta en vecka till! Vilket jag naturligtvis gör, med glädje. Men, det känns lite snopet. Skall jag säga Hejdå en gång till nu? Måste jag det? Törs jag det?

Jag hoppas att alla mina småspöken har saknat mig, denna enormt långa tid som jag varit borta  😉

Nu då??

Nu skall jag göra något jag inte gjort på… någonsin. Jag skall gå på BIO, själv!

Det känns lite läskigt, kan man göra det? Får man det? Tänk om biopersonalen stoppar mig i dörren och frågar vart mitt sällskap är. Tänk om jag inte får komma in?

Samtidigt så är detta en del i mitt nya liv, att tordas göra saker på egen hand. Att inte låta mig stoppas av mitt eget sällskap. Vem vet, jag kanske bara avgudar mitt eget sällskap?

Puss & Kram