Linnéa Olsén, Obbola

Skvalkärring

Om att vända på dygnet.

Jag har haft svårigheter med att sova. Jag har snittat 2 timmar/dygn nu i några månader. Det har inte stört mig så ofantligt mycket egentligen, mer min familj och resten av Umeås befolkning som behövt stå ut med mig och mina gråtattacker som jag förvärvat mig av sömnbristen.

Ja, inte har det krävts mycket för att jag skulle brista ut i gråt. Jag gick på Statoil för nån månad sedan, precis i början av mitt och Pärs beslut att separera. Klart att jag var djupt deprimerad av det stora tunga beslut som vi gjort men ändå. Lite självbehärskning tack.

Nå, jag står där på Statoil (storgatan om ni ville veta) så kommer det in en ytterst ytlig bekant, ytterst, ytterst ytlig. Jag har träffat henne två gånger. Bägge gångerna i alkoholrusigt tillstånd. Dessutom har jag knappt pratat med henne, mer bara sagt Hejsan hej. Hon är inte den person jag skulle vända mig till om jag är ledsen om ni förstår vad jag menar?

Nå, vi hälsar sådär som man gör med folk man bara känner lite grand och hon frågar hur det är med mig.

D U M T.

Jag brister ut i gråt, på Statoil. Jag står där och gråter för allt vad jag är värd och den stackars kvinnan bara tittar på mig. Man kunde riktigt se hur obekväm hon kände sig av hela situationen. Jag bara vältrar ur mig hela min livssituation och hon, den stackars, stackars människan säger inget. Men jag kunde se hur hela hennes kropp bara ville bort från mig.

Men jag kunde inte sluta…jag bara fortsätter mala på om hur patetiskt mitt liv är. Det som (så här i efterhand) känns ännu dummare det är att det var ju på en offentlig plats. Det fanns ju andra människor där. Jag vet inte hur många jag grät inför, säkerligen fler än bara henne. Jag tycker att jag får skumma blickar från personalen på Statoil.

Ja. Men det är lugnt, jag kan bjuda på det.

Även om jag numera går under namnet "Skvalkärringen" Öst på stan. *ler*

Nå, jag kämpar för att vända tillbaka dygnet, för att få fler sömntimmar per natt än ynka 2 timmar. Det går framåt, sakta men säkert. Jag gråter inte offentligt längre.

 

Etiketter: , , , ,

4 kommentarer

  1. Linnéa Olsén

    Svar till Helena Nilsson Springare (2011-01-17 07:26)
    Jo, jag tror att det börjar sina nu.
    Jag har inte gråtit på många dagar faktiskt. Börjar dock känna en visst HelenaCraving. Måste ta och pallra mig upp till er snart. Vad tror du om veckan?

  2. Sara

    Heheh, om någon, med snäll ton i rösten, frågar hur man mår, vid precis rätt (eller fel?!) tillfälle är det ju som att vrida på en kran…Kram!/S

  3. Linnéa Olsén

    Svar till Sara (2011-01-19 20:07)
    Jo, det är det ju helt klart. Nå, jag tror att det är slut på skvalet nuförtiden. Jag skvalar lite fortfarande, men inte offentligt. Jag skvalar för mitt X. Han skvalar för mig, lite iallafall.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.