Att vara pojkmamma.

Det kan inte vara något annat än kärlek på högsta nivå.

Jag skulle ut och äta middag på restaurang igår. Mina killar, när de är  små iallafall tycker oftast att jag är den vackraste kvinnan på jorden. Jag är perfekt. I deras ögon. Sen händer det något när de kommer in i tonåren. helt plötsligt ser de alla mina skavanker och mina brister. Tack gode gud har de någorlunda vett nog att inte påpeka allt för mig, bara en del av dem.

Nå, Då 16 var det enda hemmavarande barnet frågade jag honom om jag såg ok ut. Ja, någon måste jag ju fråga och spegeln och jag är INTE kompisar. Jag undrar vem den där gamla, slitna kärringen i spegeln är. Det kan inte vara jag, för sådär ser då inte jag ut. Systematiskt försöker jag att undvika den där gamla kärringen. Nå, jag frågade alltså sonen.

Först tittar han bara på mig, vänder bort huvudet och fortsätter med det han höll på med. Inte ett ljud kommer över hans läppar. Jag, korkad mor som jag är, fortsätter enträget. Men gubben…Hur ser jag ut? Är det ok? Är jag ok?

Till slut kastar han sig bakåt, tittar på mig med en arg blick och säger med HÖG röst: MAMMA, Jag vet inte, jag orkar inte bry mig. Jag är neutral. Jag är SVERIGE! Du får se ut hur du vill.

Jahapp…

Jag har närt hela Sverige vid min barm. Innebär det att jag kan söka EU-Bidrag nu?

Idag lyssnar jag på denna.