Igår, solen sken som starkast in i min lägenhet här på Öbacka. Jag stod  i mitt finfina kök och plockade upp varor. Helt plötsligt hör jag att ytterdörren öppnas. Efter ett tag kommer det in en man i mitt kök, en äldre herre som presenterade sig som en väldigt lycklig person. Han syftade på sitt efternamn.

Jag presenterade mig jag med. Presenterade mina barn och bjöd naturligtvis in den artiga gentlemannen på en kopp kaffe med dopp. Han såg sig förundrat omkring och frågade var min man var. När jag förklarade att jag var ensamstående blev han bestört. Hur kunde det komma sig? Att jag, en sån vacker kvinna var ensamstående. Med fyra killar? Han suckade igen och sa tyst för sig själv, hur kunde det komma sig att jag inte hade en man. Sen tystnade han. Tittade på mig och sa, med snäll stämma – Ja, jag kanske skall gifta mig med dig. Så du slipper vara ensam?

Jag förklarade att det gjorde ingenting. Jag ville vara ensam. Sen var jag ju inte ensam. Jag har ju mina barn. Han var ändå helt förfärad.

Han visste själv inte riktigt vart han bodde, men sa att min lägenhet var ganska trevlig, han kanske kunde få bo här med mig? Eftersom vi ändå skulle gifta oss vill säga.

Även om erbjudandet var lockande så tackade jag nej.

När vi suttit ett tag, surrandes om allt och ingenting. Sippat kaffe, doppat kaka. Bestämde jag mig att jag kanske skulle ta reda på vart han bodde. Han hävdade att han bodde i Hörnefors, men för mig kändes det lite för långt bort för en äldre herre i sina bästa år att gå ifrån. Så, jag gjorde som vilken annan skulle ha gjort. Jag ringde Hemtjänsten.

De visste naturligtvis vart och vem den lyckliga herren var. De förklarade för mig på vilken våning han bodde. Så, när kaffet var uppdrucket tog vi en liten promenad, jag och min nyfunna friare. Tog hissen upp till hans lägenhet och även om han inte riktigt kände sig bekväm med att stanna där, han skulle ju följa med mig, så stannade han.

Vet ni? Jag gillade honom. Han var en riktig gentleman. Trevlig dessutom. Sen, att jag fick mig en liten egoboost, (all egoboost är bra, jag behöver det) samt kaffepaus i mitt annars så monotona liv, det var bara trevligt.

Så ni förstår, livet på Öbacka är inte bara kaffe, städning, tvättning. Rätt vad det är så får man sig ett frieri av trevliga grannar. Även om jag inte direkt hade tänkt mig min friare riktigt så gammal så var det trevligt.

Så, till min lyckliga granne. Till dig dedikerar jag denna sång.

Idag går jag och minafina på Bio. Myser och bara är lyckliga.