Jag är så ofantligt stolt över mina barn, såklart. Det är väl alla föräldrar, konstigt vore det väl annars. Just ikväll har jag och 16 haft ett finfint samtal. Vi har pratat om allt möjligt, om musik, om tjejer, om relationer, om allt möjligt

Han har till och med försökt sig på att förklara tjusningen med att spela tv-spel för mig. Jag, egentligen rätt så ointresserad, försökte iallafall förstå. Vi drack Thé, lyssnade på min spåttifajlista. På hans Spåttifajlista. Skrattandes så att tårarna rann.

Mitt hjärta svämmar över av kärlek.

Min finfina kille. Mina finfina killar. Fattar ni? Jag har inte en, inte två, inte tre…utan hela FYRA fantastiska killar. Jag är så rik, så ofantligt rik.

Egentligen ogillar jag sådana här inlägg, där man skall försöka förklara sin kärlek till sina barn. Där man på något sätt skall försöka få andra att förstå hur starkt hjärtat slår för sina barn. Det går inte. Ingen förstår, samtidigt som alla förstår. Förstår ni?

Denna är till min fantastiska fyra.

Somewhere over the rainbow
Way up high
And the dreams that you dreamed of
Once in a lullaby ii ii iii
Somewhere over the rainbow
Blue birds fly
And the dreams that you dreamed of
Dreams really do come true ooh ooooh
Someday I’ll wish upon a star
Wake up where the clouds are far behind me ee ee eeh
Where trouble melts like lemon drops
High above the chimney tops thats where you’ll find me oh
Somewhere over the rainbow bluebirds fly
And the dream that you dare to,why, oh why can’t I? i iiii