OM ni bara visste vilka farliga monster det bor hemma hos oss här på Öbacka. Kattungarna har ett fasligt sjå med att vareviga dag anfalla och dräpa diverse monster. Mjölkkartonflärpar, pappersbitar, leksaksbilar. ALLT är potentiellt livsfarligt i kattungarnas ögon.

Av någon skum anledning så är mina strumpbyxor bland det farligaste monstret. Speciellt när de sitter fast på mina ben. Det händer rätt ofta att jag helt plötsligt har fyra små vansinniga kattungar hängandes från mina ben. Jag kan gå omkring i lägenheten helt i min egen lilla värld och helt plötsligt, från ingenstans attackerar de mig. Gissa om mitt strumpbyxekonto är skyhögt? Förmodligen. Gissa om jag har smalbenen fulla med småsår? Förmodligen.

De är vansinnigt duktiga att gå på lådan, så duktiga att de sprätter kattsanden i hela lägenheten. Överallt är dessa små, små sandkorn. De anser att jag inte behöver speciellt många bordslampor, glas eller annat dylikt. Allt skall ned på golvet och trasas sönder. Mina garnnystan är fantastiskt roliga. Det bästa som finns är när alla nystan ligger på golvet och blir till ett enda litet tjorv. Att jag föredrar att ha böckerna i bokhyllan istället för utspridda på golvet är inget för kattungarna. De trivs bäst när de ligger på golvet. Att mina dukar ligger fint ihopvikta i skåpet är inte heller något för dem, det bästa vore nog om alla lösa attiraljer i mitt hem låg på golvet. Tänk vilket paradis för de små liven. Vad de kunde få leka med allt då.

När vi människor skall äta middag vill de gärna vara med. De klättrar, sliter sig upp på köksbordet och vill gärna utforska maten lite närmare. Tänk om det är gott?

Istället är jag den där tråkiga trista människan som bara bannar dem från allt roligt. När de bara vill busa lite. Missförstådda är vad de är. Trist och tråkig är vad jag är.

Kattungar Ä R mysiga. Absolut! I små doser. 1,5 veckor kvar!