I lördags skulle jag och killarna ta vår grillpremiär här på Öbacka, pläjset där solen alltid skiner och yada, yada, well, you know the drill. Då snåltarmen tog överhand bestämde jag mig för att INTE köpa en lite större grill utan jag bestämde mig för att en engångsgrill fick duga.

Bad choice, very bad choice.

Då jag är matrona i en rätt stor familj och mina kidz äter mer än 30 stora hästar tillsammans så hade jag inhandlat kött i massor. Visste ni att engångsgrillar INTE blir så varma? Visste ni att OM man nu prompt måste grilla på en engångsgrill så är det ett smart drag att inte grilla för mycket kött åt gången. Det kväver nämligen glöden.

Det visste inte jag.

Eller, någonstans längst inne i min lilla skalle så visste jag väl det. Jag hade väl förträngt det. Trots att X (eller kanske just för att ?) upprepade gånger sade till mig att köpa mer kol och lägga på grillen så gjorde jag inte det. Jag kunde minsann själv. Inget X skulle berätta för mig hur man grillar. Ingen man överhuvudtaget förresten. Jag kan själv.

Nå, då jag stått ute i kylan och fryst i en timme gav jag upp, köttet var halvrått, majsen hann jag inte ens grilla innan jag gav upp. De grannar som gick förbi gav mig små medkännande blickar och log lite sådär ni vet som att de tänkte: Stackaren…hon försöker iallafall.

När jag packade ihop mig och förberedde mig på att gå in såg jag grannen. Han stod ute på sin gräsmatta med superultragrillen numero uno. Flott stod han där och vände sina små köttbitar. Jag ville bara slita åt mig grillen och grilla klart mina. Men, sånt kan man inte göra. Jag är ju väluppfostrad.

Nå, snopen grillpremiär som slutade i att jag stödstekte köttbitarna i stekpannan. Patetiskt försökte jag dessutom få all majs att rymmas i en stekpanna. Men potatisen var god iallafall.

Jag hävdar fortfarande benhårt att jag kan själv. Nästa gång skall jag köpa en riktig grill. Riktig kol och då kan grannen grilla sina patetiska bitar själv.