Idag är det den första juli. 
Jag känner att det på något sätt får fungera som en milstolpe i mitt liv.

Jag är mer.

Juli månad är den månad som saker brukar hända för mig så jag tänkte, Hey – varför inte fortsätta med det?
 Jag gifte mig den 3/7 -1999. På söndag skulle jag och X alltså firat 12 år som gifta. Vilket inte lär hända detta år eller något år framöver.
Jag ska aldrig gifta om mig nämligen (bara för det så står jag säkert i kyrkan om några år, redo att säga Ja till en man igen). 
Denna månad går min skilsmässa igenom. Denna månad är även den månad när jag tänker ta tillbaka mitt flicknamn. Supertråkiga Eriksson. Det spelar liksom ingen roll tycker jag. Det är MITT namn. Jag är stolt över det.

Jag fick ett mess igår av Hasse där han titulerade mig Fröken Eriksson och gissa vad? Jag ÄLSKADE det. 
Namnet alltså. Att han sa MITT namn. 

Jag tänker inte sluta blogga. Jag ska bara byta blogg. 
Denna får vara kvar. Jag kanske startar en ny här på VK eller någon annanstans? Det vet jag inte ännu. 

Jag ska försöka vakna varje dag med ett leende på läpparna. ”Livet är för viktigt för att tas på allvar” – Oscar Wilde. Det stämmer. 

Jag har haft många funderingar nu under dessa sex månader och jag har någonstans fastnat i samma ekorrhjul som jag tror många kvinnor med mig gör.
Jag har ifrågasatt om jag är värd att älskas. Om jag är värd mina vänner? Om jag är någon?!

Vilket jag naturligtvis VET att jag är.
Vilket ALLA är. Såklart. 

När man hamnar i livskriser (som faktiskt en skilsmässa är) så är det lätt att man förminskar sig själv. Försöker göra sig osynlig. 
Handen på hjärtat bäjbs? Är det jag? 
Är jag en liten grå mus som inte vill dra uppmärksamhet till mig? 

Ehh? Nej!

Så, Välkommen Juli, 2011. 
Här är jag!