Att kunna förlåta sig själv för vad man gjort tidigare i livet är inte det lättaste. Det krävs en enorm självinsikt och en stor förståelse för hur mycket man egentligen sårat eller skadat andra människor runtikring sig.

Jag tänker lite på hur man skall göra?

Hur gör man egentligen när man vaknar upp en morgon och slår sig blodig med tanken på allt man möjligtvis kan ha gjort? Lägger man sig ned och gråter? Vältrar man sig i patetiskt självförakt? Försöker man förtränga allt och bedövar smärtan med droger eller alkohol? Eller förnekar sin egen skuld och skyller ifrån sig för att det känns lättast så? Det känns ju aldrig bra att faktiskt vara den "onda" eller iallafall vara en bidragande orsak. Säkerligen är det ett beteende många tar till. Ett självdestruktivt leverne orsakar förmodligen bara mer ångest och än mer ilska gentemot sig själv. Sen fastnar man kanske i en nedåtgående spiral och så är man där igen…i den eviga ångestens vardagsrum.

 För ett tag sedan hade jag besök av en väldigt god vän, en av mina ungdomsvänner faktiskt. En vän som gjort många dumma saker. Väldigt dumma saker.

Han pratade om begreppet förlåtelse och sade så många kloka saker att jag är stolt över att jag är hans vän. Det var jag innan också, men än stoltare nu.

Han hade skrivit ett brev till sig själv. Det hade blivit 8 A4-sidor fyllda med förakt, ilska, sorg och ångest. Brevet blev lagt i ett kuvert, igenklistrat och lagt åt sidan.  Sedan berättade han att det bara fanns två alternativ för detta brev. Antingen så låser man in det i ett kassaskåp och glömmer att det aldrig funnits, vilket i sig är som att förneka att man faktiskt känt så för sig själv. Det är snudd på samma sak som att bedöva eller förneka ångesten med alkohol eller droger eller andra självdestruktiva saker. Eller så tar man brevet och eldar upp det.

I elden så kan alla dessa känslor försvinna upp i rök och med det har man kommit en bra bit på vägen till att förlåta sig själv. Min vän eldade upp sitt brev, förlåt sig själv så småningom och har funnit en inre frid (när fan blir gammal blir han religiös) och är samma person som tidigare men med ett lugn som jag aldrig tidigare sett hos honom.

Nu spånar jag bara här lite, men jag tänker som så att hur skall man kunna ta emot en förlåtelse eller kunna ge en uppriktig och ärlig ursäkt till andra om man inte förlåtit sig själv?

Åter till begreppet förlåtelse. Att kunna förlåta sig själv är första steget till att bli en bättre människa. Inte förrns då kan man ta till sig och acceptera vad man kan tänkas ha gjort. Vad man kan tänkas ha sagt, i affekt eller bara för att såra.

Mina ord kan aldrig återge de kloka ord och tankar som min vän hade. A L D R I G. Men, det är inte ofta mina tårar rinner när någon annan pratar om sig själv.

Det gjorde dom då. De rann av stolthet inför denna person som blivit en så otroligt bra människa. Nu låter det som om min vän helt plötsligt blivit messias. Det kan jag lova att det är han ABSOLUT inte. Inte för fem öre. Det blir han nog aldrig.

Men, att kunna acceptera och kunna ta till sig att man stundvis inte alltid varit en bra människa är stort. Större än själva tanken på det egentligen.

Med sagt så lyssnar jag på denna idag.