för vad som känns som en evighet sedan så var man tvungen att maila till Herr Tom Juslin för att få hans godkännande. Man var tvungen att skriva vad man ville blogga om. Sen avgjorde han om man fick blogga eller inte.

Jag tror jag skrev något om att jag ville blogga om livet som fyrbarnsmamma och hur fakkingpeachypeach livet var. Ni vet,  yada, yada…

Då, för alla dessa år sedan, då var det rätt.

Då stämde det.

Skulle jag läsa min ansökan nu, så skulle jag förmodligen skratta. Mitt liv har förändrats å det grövsta sen dess.

Då: bodde jag i en röd liten fin villa med min man och mina fyra fantastiska barn. Vi hade ett stall som närmsta granne (nä, men det låter ju fan så mycket mer idylliskt om jag skriver så, eller hur? Vi hade världens bästa grannar i Obbola, lätt) och jag jobbade på den stora fabriken som gör liner. Vet ni vad Liner är? Liner är den lilla tunna pappersremsan som sitter på insidan av kartongen. Hursom så luktar det satan men jag lovar, till slut så känner man inte lukten. Jag gick till jobbet varje dag och scannade, registrerade och katalogiserade. Jag trivdes bra.

När jobbet var slut hämtade jag mina barn på dagis och skola och handlade i butiken där jag kände alla vid förnamn. Jag lagade näringsrik, nyttig mat varje dag, syltade och saftade (återigen, absolut inte sylta och safta, det skulle aldrig falla mig in men…ni måste liksom leva in er i bilden av mig som den ultimata husmodern…ok?).

Helgerna dedikerade vi tiden åt att renovera huset, köra barn till innebandyträningar, till kompisar och vi hade middagsbjudningar snudd på jämt. Det var ett fint liv.

Jag fick jobbet förlängt en gång (det var bara en projektanställning) sen kom den stora krisen och jag fick sluta när tiden var ute. Jag skrev ett blogginlägg om det faktiskt. Det var ganska roligt om jag får säga det själv. Det skrevs till ”mina” konstruktörer som ett minne av mig.

Stundvis var jag rolig.

Inte minst så tycker då jag det, jag som suttit snudd på hela natten och skrattgråtande läst genom mina gamla inlägg.

Kram på er.