I sedvanlig ordning så vaknade jag alles förtidigt. På ett sätt är det rätt skönt, man får liksom lite tid på sig att antingen fundera över livet innan resten av familjen vaknar eller så kan man, som jag gjorde inatt, läsa ut en bok, se de flesta av de nya avsnitten av "Arga snickaren" samt planlöst stirra upp i taket i väntan på att sömnen skall infinna sig igen.  

Vilket den sällan eller aldrig brukar göra förstås.

Det är ett aber.

Antagligen så är det bara våren som slår mig i ansiktet. Att det är därför jag inte kan sova ordentligt på nätterna. Det är det där förbaskade ljuset som gör min hjärna alles snurrig.

Sånt jag inte tänkt på på evigheter ploppar upp och får mig fortfarande att rodna.

När jag gick i 7:an eller var det kanske rent av 8:an? Jag kommer inte ihåg, det var en hel evighet sedan. Iallafall så skulle vi ha musikuppträdande i skolan, i aulan (bräntbergsskolans matsal – jag får panik bara jag tänker på det fortfarande). I vilket fall som helst så fick jag och en kompis för oss att vi skulle sjunga. Inför hela skolan. Inför ALLA coola killar och häftiga tjejer. Vi skulle stå själva på scenen och sjunga?!

Kaxiga som vi var så var det väl ingen stor grej. Det var ju bara att sjunga liksom?

Så står vi där. På scenen, dressed to kill med luggen hårt tuperad, sminkad som en clown och skall sjunga. Musiken börjar, min kompis tittar på mig och drar igång…

Men jag kan inte. Jag börjar stapplande, tappar texten (som jag faktiskt kan – än idag kan jag texten) storgråter och stormar ut och bort från scenen.

Ingen sa någonting till mig om det, någonsin.

ja, sånt tänker jag på när jag inte kan sova på nätterna.

Detta är låten.