Jag rensar ut vintern. Ställer undan barnens alla vinterkläder och vinterskor.

Vilket trevligt litet problem det är egentligen. Nackdelen är bara att det tycks som att jag av någon outgrundlig anledning har blivit välsignad med resten av kvarterets alla barns vinterkläder?

Jag borde vara lika duktig som HNS som rensar ut och säljer. Men…? Just när jag gjort mig av med ett klädesplagg som kidzen haft så kommer jag på att: Ja just det, det där plagget skulle vi haft nu. JUST nu skulle det passa ypperligt. Sen så grämer jag mig i all evinnerlighet över just det plagget och att jag ALDRIG mer kommer att finna ett plagg som var lika användbart som just det plagget.

Jag är nog lite grann av en samlare. Antar jag.

Det är samma som med mina böcker. Eller barnens böcker för den delen. Jag vill inte och kan inte göra mig av med dom. Jag tänker såhär; Att när det kommer små barn hem till mig, syskonbarn, vänners barn, småsyskon till barnens vänner osv så SKA det alltid finnas böcker tillgängliga för dom att läsa i, smaka på, peta i. Böcker är ju själva källan till all glädje i livet. Tycker jag.

Detta även fast mina egna barn är för stora för pek och bilderböcker numera.

Ok, vinterkläder och böcker. Det är väl ok att samla på? Men…

Av konstiga anledningar så tycks jag även finna det extra viktigt att samla på trasiga pennor, enstaka pärlor, tomma förpackningar som en gång innehöll något viktigt osv i all oändlighet. Allt detta ligger intryckt i säkert förvar i ett av mina köksskåp. Ett köksskåp som jag definitivt skulle behöva använda till viktigare saker. Men icket då. Det är redan paxat av alla mina EXTREMT viktiga skräpsaker.

En vacker dag skall jag rensa det.

Tills vidare så får det stanna kvar där. Man vet ju aldrig exakt när man kan behöva använda den där tomma förpackningen med ipren. Eller hur?