inte för att vi egentligen har så mycket att försova oss till, men att vakna klockan 11:00 en måndag känns verkligen som att försova sig. Vilka rackarns tonårsfasoner.

Pär brukar vara den som vaknar först av oss Olsénare och när Katten är borta så dansar ju råttorna på bordet. Vi sussade så sött hela den Olsénska familjen. tills jag vaknade med ett ryck, ni känner väl till det berömda försovningsrycket?!

Det fick jag i morse, jag stormade ned för trappen, in i köket för att kolla in klockan, in i ungarnas rum hojtandes:

– Vi har försovit oss!!!!

Ungarna studsade upp ur sängarna helt förvissade om att de försovit sig till skolan. Vilket jag var nästan helt hundra om att vi faktiskt gjort. Vilken tur att vi bara försovit oss till… semestern!

Dagen bjuder inte på några speciella överaskningar. Lugnt och avslappnat är min melodi idag.

Kram Vänner, kollegor, släktingar, kända & o(ö)kända

Och jag har tre veckors semester kvar. På något konstigt sätt så känns det som om jag skolkar, att jag egentligen inte skall ha semester utan när som helst så kan min chef ringa upp mig och säga:

– Linnéa, eftersom du inte är på jobbet så är du uppsagd!

Detta mina kära vänner, är min FÖRSTA betalda semester ever!! Klart att jag har varit hemma tidigare, men då har det alltid varit en massa pysslanden fram och tillbaka för att får ekonomin att fungera ordentligt. Föräldrapengar hit och strövik dit. Allt för att barnen skall slippa barnomsorgen på sommaren.

I vilket fall som helst så njuter jag "BIG" time!

Maken (den lille stackaren) han börjar jobba i morgon, så jag och pojkarna skall försöka så gott det går att njuta av sommarens badande, glassätande, besök hos vänner osv. Vi skall göra så gott vi kan! (OBS, detta skall då läsas med viss ironi då den som det är mest synd om är Pär).

Vad skall vi stackars make & faderslösa Obbolianer roa oss med nu denna vecka då? Ja, förhoppningsvis så regnar det i morgon så att huset kan få sig lite kärleksfull omvårdnad. Det har varit lite med det denna sommar. Förhoppningsvis så kikar det förbi några trevliga vänner någon gång under veckans gång så att jag får en paus från städandet.

Herregud vilket oerhört trist inlägg detta blev…nej, nu stundar bot & bättring. Jag lovar, på heder och samvete att mina inlägg skall bli roligare, fyndigare och mer intellektuellt stimulerande.

Finns det något som ni läsare skulle vilja veta? Ge mig lite skrivtips nu då sommarens värme har gett min lilla hjärna totalstillestånd.

Kram, Vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

som jag träffade idag är norska. Jag är så oerhört fascinerad av att hon faktiskt är tvåspråkig. Jag vet ju naturligtvis om sen barnsben att hon kan Norska, att hon är född i Norge och att för henne så är det naturligt.

Men för mig, som inte är tvåpråkig så är jag så djupt imponerad att hon så lätt växlar mellan de två språken.

Min norska vänninna, här kallad A, har ett av världens roligaste jobb. hon arbetar på ett bokförlag i Norge som Key Account manager, självlärd och hon får tillgång till de flesta böcker innan de släpps. Kan ni fatta att jag som total bokmal dregglade när hon beskrev sitt yrke?

Vilket drömyrke!!!

Nu stundar besök hos våra kära grannar. Så tillsvidare;

Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

Jag funderar just på om jag skall ta och göra min bloggframsida lika fin som alla andras? Frågan är ju då… vad skall jag ha som visningsbild? Jag kunde ju ha en snygg bild på mina underbara barn? Eller en läcker bild på några snygga böcker? Ja, jag måste fundera ett tag till. Vad kännetecknar mig liksom.

I morgon blir det en rolig dag. En gammal klasskompis som flytt landet är och hälsar på stan. Så jag skall träffa henne för första gången sen…ja, jag kommer faktiskt inte ihåg när det var sist. Det är roligt det där med gamla vänner en del spelar det ingen roll att man inte träffats på evigheter, man delar och uppdaterar sig på en gång ändå. En del får man känna sig fram med. Just klasskamrater är lite speciellt tycker jag. Jag blir extra glad när jag träffar dem igen.

Jag är uppväxt på Ersboda ( nu kanske det hörs en del protester men så är det i alla fall). I min klass så blandades det medelklass med barn som kom från mindre lyckade familjeförhållanden. Inte för att det var något som man tänkte på just då, liten som man var, men så var det i alla fall. Detta resulterade i alla fall i att vår klass var ganska så bråkig, stökig och allmänt strulig. Gemenskapen blev, trots allt detta ganska så stark. jag tror att vi alla såg oss som syskon mot slutet, på gott och ont.

En del har jag kvar kontakten med, en del har jag tappat någonstans på vägen. Trots att en del försvunnit så vet man ändå vad som hänt med dem, hur många barn de har. Om de är gifta eller inte.

Så återigen, i morgon blir det en rolig dag.

Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

utbud tycker jag är fantastiskt.

I dag, eftersom det var så trist väder så tog jag med mig Minstingen och nästan storingen på en liten stadspromenad.

Vi startade med Claes Ohlson eftersom jag hade läst i en blogg någonstans (kommer för mitt liv inte ihåg vems blogg bara) om att de skulle ha ett ljuvligt fint hyllpapper som skulle passa mitt skafferi som handen i handsken. Tyvärr så verkade det som om fler än jag läst den där bloggen, för inte fanns det ett enda kvar i min smak:-(

Vi drog vidare på Ersboda för ett besök på myrornas och när jag talade om för barne n vart vi skulle så skrek Affe rakt ut:

-Neeeeeeeejj!!! Inte myrorna, mamma. Jag är ju rädd för myror!

Finkillen, han trodde att det var en myraffär, vad vi nu skulle med inköpta myror då vi har egna riktiga inne i skogen. Nå, väl på myrorna så fyndade vi hur mycket som helst, jag köpte:

Ett par ypperliga Rollerblades till Noah.

Inte mindre än två stycken Tennisracket till käre maken.

Två stycken superfula kepsar som Noah och Affe envisades med att vilja ha.

Jag fann även ett par superläckra skor, men som den snåljåp jag är så tyckte jag att 175 kronor var liiite för mycket pengar (!!) Vad??
Jag har redan ångrat mig. Jag vill ha dom skorna.

Så Umeå, har ni tråkigt nu i regnet så tipsar jag om att besöka myrornas…fina kläder, fina bra att ha saker och framför allt, det är BILLIGT!!

Kra, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända.

Oj vad förvånad jag blev när jag loggade in mig och skulle skriva dagen blogg. Helt ny blogg!!! Jättefin, verkligen!

Detta kommer att bli kanon VK!

Nå, nu till min egentliga orsak till varför jag är här. Nog för att jag kan sitta här och skriva superlativ om VK´s nya bloggportal i evighet, men inte är ni egentligen så himla intresserade av det…egenligen?

Låt oss prata om Björnar…

Om ni var uppmärksam när ni läste dagens tidnings så kunde man läsa om att Ville, 14 år boendes i Obbola mött Björn i sitt motionsspår…

Ja, vart tror ni att jag bor? Vilket är mitt motionsspår? Jo, samma som Ville minsann.

Nu borde jag kanske inte vara så himla rädd för björnar, men jag kan inte hjälpa det, det sitter så långt inne. Orsaken till rädslan tror jag kommer ifrån en incident som hände när jag väntade Affe.

Vi skulle på begravning i Stockholm och vi packade in alla våra ungar, tält och matsäck och begav oss mot Stockholm. Eftersom barnen var så små så bestämde vi oss för att tälta halvvägs dit och valet föll på Glada Hudik!

Väl på campingen så sitter jag och läser Aftonbladet om att en björn synts i Hudiksvall. Jag tänkte inte så mycket på det utan vi åt vår middag, packade ungarna i säng och efter ett litet tag även oss själva.

När man är gravid så ligger bebisen och trycker på allt möjligt som den kan inne i magen och denna natten var absolut inget undantag, vid klockan 02:00 så kallade naturen på mig, men jag var helt övertygad om att det stod björnar och inväntade min promenad från tältet till toaletten.

Skräckslagen så sliter jag upp Pär, tvingar han att gå en promenad runt tältet för att spana efter björnarna som satt och lurpassade på mig. Pär fann inga björnar, men det spelade ingen roll. Jag var så övertygad om att det fanns björnar på campingen så jag låg och höll mig, hela natten. Lyssnandes på diverse små ljud som kommer på natten på en camping. ALLA ljud lät som björnljud.

Ja, ganska barnsligt men jag blir fortfarande skräckslagen så fort jag hör talas om björnar.

Jag tänker då INTE springa något motionsspår här i Obbola på ett bra tag.

Kram alla vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

Vad gör Obbolianerna när det regnar månntro?
Jo, de tar svarta faran (bilen) och rör sig mot de lite mer centrala delarna av stadens gator.
Mer specifikt Brännland och Leos lekland.

Väl där på Leos så slås både jag och maken över hur gammal Affe, vår minsting är nuförtiden. Vi har en bild av honom på ungefär 1 1/2 år gammal, knappt talbar. Kort i rocken och allmänt bebisaktig. Men… det stämmer ju inte. Han är en stor kille numera. Han pratar, går ordentligt, cyklar själv (ja, utan stödhjul), kan skriva sitt namn.
Vad hände??

Han är ju stor!
Vi har ingen bebis längre.
Nå, vi satt där bland alla dessa småttingar som ömsom skrek, skrattade och gnällde, tultandes fram bland oroliga mammor och pappor och vi bara njöt!
Vi har gjort vår småbarnstid och längtar inte för fem öre tillbaka till den.

Uppdatering om mitt sår:
Ja, det läker. Sakta men säkert!

Inspirationen är inte på topp så här första semesterdagen. Jag hoppas att ni ursäktar.
Jag lovar att roligare inlägg kommer senare.
Kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända.

I går så hade vi då vår oerhört trevliga 10-års jubileumsfest (som egentligen bara var en ursäkt för att få dra ihop en massa trevliga människor och sjunga, dansa och dricka vin).

Före själva festen gick av stapeln så skulle jag bara dra av etiketter från gamla vinflaskor.
En del satt så oerhört hårt att jag tänkte att en kniv skulle hjälpa lite grann, vilket den gjorde ända tills jag slant med kniven och högg mig själv i handen!!!
Precis i tumvecket dessutom. Så hela kvällen gick jag omkring med handen omlindad. Dessutom så blödde det igenom hela tiden ända tills Bengt, i mina ögon den största hjälten för kvällen, tog bred tygtejp, tejpade hårt och sa:
– Nu blöder det inte längre!

Det gjorde det faktiskt inte heller.

Nå, maten räckte, alla trevliga människor kom och nästan allt vin tog slut!!!
Så tack, tack, tack, tack för en underbar kväll!
Vi kanske skall köra en sommarfest varje år??
Vad tycker ni? Låter det som en plan?

Kram alla vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända!

Kom det från ett stycke son med två vänner i släptåg.
– Vi, jag No** och Sim** hade tänkt att starta ett nytt band.
-Jasså, vad roligt sa jag.
-Ja, men vi har inga grejjer och ingenstans att repa, suckade han sorgset.

-Hm, sa jag vi har ju garaget. Men det är ju så mycket skräp där. OM vi städar ut garaget så kan ni ju repa där.
-Jaaa, ropade de små liven.
-Å pappa har ju alla instrument, jag skall spela gitarr, No** trummor eller bas och sjunga och Sim** bas.

Ja, nu blev man med pojkband i garaget. Hoppas att våra grannar har överseende bara.
Med lite tur så blir de kända och kanske kommer de då ihåg vart allt startade:-)
I garaget i Sörjäla.

Lördagen stormar fram. Vi har så mycket kvar att göra så jag ser inte riktigt vart jag skall börja. Pär kämpar på med köket och jag städar som en galning.
Inte för att det är så stökigt, egentligen. Men jag vill ändå att det skall vara rent och fräscht och lukta gott här hemma när det kommer folk hit.

Nej… jag har inte tid att sitta här, tillbaka till städningen.

kram, vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända.

anropar Linnéa!
-Här… svarar jag och är härmed medlem i ledighetsklubben!
Min vanliga otur då att det skall regna, regna, regna i en vecka framöver.
I alla fall om man kikar in www.yr.no.
Nu är det ju norrmän som driver den sajten och säger man ’Guleböj’ om bananer så kan man ju inte riktigt förväntas att bli tagen på allvar, eller hur? Så jag vet inte riktigt hur seriöst jag litar på detta.

Nu har jag i alla fall semester i 5 hääärliga veckor framöver (känner jag mig själv rätt så kommer jag att slita mitt hår i tristess när det gått två veckor).

Uppdatering om nya köket:

Maken (den underbare) kaklar för fulla muggar, pelaren är byggd, skafferiet är klart (ingen invändig inredning) och …ja, jag tror att vi börjar närma oss dagen D!

Uppdatering om Lördagens 10 års jubileum:

Inbjudningskort skickade & svar har anhållits?
-Check

Huset städat?
-Nope

Mat förberedd?
-Nope, men jag vet vad jag skall göra & det går fort!!! (passa er, jag kanske bjuder på korv & makaroner)

Plastattiraljer inköpta?
-Jajemensan.

Bord & stolar?
-Nja…, delvis.

Musik?
-Ja, det går rykten på byn om att Mange & Linda är superbra på musik… så de får sätta ihop ngt bra.

Band?
– Japp!

Nej, nu är min paus slut, bäst att vara kreativ och skapa!

Ps: Tack världens bästa mamma & Ove för grästrimmern. Nu slipper vi gå och kantklippa gräset för hand:-)