Kommer ni ihåg er första kärlek?

Ni vet den där tonårskärleken som följer med er vart ni än går? Den som gjorde så ont, som brände och sved men samtidigt lyfte er till skyarna?

Den där kärleken som nästan blev en besatthet. Den där kärleken som dina föräldrar oftast inte uppskattade eller godkände.

Sedan, när kärleken tog slut, vilket det gjorde i omgångar. Så var det alltid från hans sida. Och själv så låg man hopkrupen i fosterställning och grät i flera dagar.

För tonårskärleken var det aldrig så allvarligt, han fann fort en ny. Ibland en av dina vänner. Vilket alltid resulterade i nya fosterställningar, gråtandes.

Ja, inte avundas jag tonåringarna som har kvar sina tonårskärlekar 🙂

Min tonårskärlek bor kvar här i Umeå. Jag vet inte riktigt om han är gift men jag vet att han har barn i alla fall. Nu var det flera många år sedan jag såg eller tänkte på honom men idag, just idag kom jag att tänka på honom.

Undrar hur han mår, hur han lever, hur han ser ut. Om åren behandlat honom väl eller om han rasat ihop totalt.

Jag hoppas att han är lycklig…