När inspirationen tryter till ett blogginlägg så är det skönt att kunna gå tillbaka till vår kände fotograf Robert Lundgrens arkiv. Hans tusentals foton finns på Västerbottens museum. Hans foton från sin hemtrakt och från övriga orter i Sorsele kommun går inte att nog uppskatta. Han var verksam 1910 – 1920 ca.

Jag har laddat ned ett litet axplock.

Jag börjar med en bild som han tagit nedanför sin hemby Häggås. En renhjord på väg till fjällen har stannat till för vila. Byn Hemfjäll ligger under Peruken på norra sidan och fjället i bakgrunden är Hemfjället.

Fotograf Robert Lundgren/ Vbm

Här ser vi Hemfjäll på närmare håll. Folket på bilden verkar finklädda, några med väskor. Älven var farled både sommar och vinter innan landsvägen byggdes.

Foto: Dito

Det här sällskapet från Svarttjärn var på väg till Ammarnäs för att begrava en av byns stöttepelare som avlidit, Karl-Erik Fredriksson. Hans bror Jonas Fredriksson hade ett jordbruk en bit nedströms i Brännbakk. Huset i bakgrunden tillhör Hugo Karlsson. Karl-Erik och Jonas som vuxit upp i Svarttjärn hade gift sig med var sin syster till vår far-far Otto. Anna var gift med K-E och Ulrika med Jonas. Systrarna var födda och uppvuxna i Ammarnäs.

Foto: Dito

Huset i Brännbakk. Jonas och Ulrika sitter vid björken och några av barnen på ängen. Stället heter numera Svarttjärn.

Foto: Dito

Den första bilen som trafikerade sträckan från Gillesnuole till Ammarnäs ägdes och kördes av Sven Forsvall Ammarnäs. Här får han ta färjan över Vindelälven i Kraddsele. Vägen från Gillesnuole till Ammarnäs var klar 1924. Då fanns ingen väg från Gillesnuole till Sorsele. Den blev var färdig 1939.

Foto: Dito

En av vägbyggarna hette Vestin. Han hade byggt den här kojan till sin familj vid Harabacken en bit nedströms Ammarnässjön. Kojan hade tre väggar och var ingrävd i backen på baksidan. Pojken på bilden är Robert Lundgrens son Ture.

Foto: Dito

Bild på gamla Ammarnäs sedan Lappstaden flyttats till det läge den nu har väster om kyrkan.

Foto: Dito

Det här huset byggde Gamm-David upp när de flyttade ifrån huset som stod bredvid nuvarande affären. David och Sara Forsvall var föräldrar till Sven som vi såg på färjan i Kraddsele.

Foto: Dito

Ett av Gamm-Davids mästerverk var den första bron över Karsbäcken. Han hade väl medhjälpare, men han var byggmästaren.

Foto: Dito

Det här fotot fanns på Sorsele bildbank och jag vet inte vem fotografen är men jag vill ha med det för att visa Gamm-David som sitter i mitten med vita skägget. Det är ett fyra generationers kort med Sigvard Forsvall t.v. och hans far Robert F t.h. Den lilla pojken som David Forsvall håller i torde väl vara Sune F.

Jag slutar där för idag med ett stort tack till Robert Lundgrens släkt som skänkt hans fotosamling till Västerbottens museum.

8/11 gjorde jag en liten utflykt till Luspeavan vid Storvindelns utlopp. Luspeavan är den del av Storvindeln som sträcker sig längst ut mot öster och ungefär lika långt söderut som sista viken i Forsnäs innan Bräskaforsen. Däremellan rinner Vindelälven ut genom Bräskaforsen för att nedanför den mynna ut i Nedre Gautsträsk. Ca 600 m från där forsen rinner ut rinner Laisälvens också ut i N Gautsträsk.

Karta över området där jag snubblat omkring under några utflykter den sista tiden. Här finns mycket att undersöka om vår tidiga historia. Min uppfattning är att Vindelälven runnit ihop med Laisan mellan de olika fångstgropsystemen, men att den sedan letat sig en ny väg genom Bräskaforsen som vid utflödet ligger på 342 m.ö.h. vilket är precis samma som Laisan ligger på uppströms den nya bron.

Jag gick ner till grustaget (bilden ovan) och fortsatte ner till stranden av Luspeavan. På andra sidan viken finns ett långt fångstgropsystem, men dit kommer man sig inte från den här sidan.

Jag fortsatte att gå uppöver stranden som var frusen och krispig. Det var lätt att ta sig fram här.

En nattgammal is på avan speglade omgivningen så vackert.

Vädret var jättefint, det var svårt att tro att det var en bra bit in i november.

I efterhand har jag läst att just här skulle det ha funnits en eller flera stenåldersboplatser. Tänk om man hade fått se hur de sett ut och hur de bodde. Området här omkring Laisan är rikt på boplatser. Läste idag om en utgrävning som gjorts av Umeå universitet under 2009. Det var på östra sidan Laisan, där de inventerade efter en hydda som  hade varit ca 30 m lång och ca 16-17 m bred.

De grävde ut mindre områden och hade hittat en pilspets och halvfärdiga pilspetsar i skiffer och dessutom en flintskrapa plus en halv nederkäke av älg med en tand kvar. Sydskandinavisk flinta hade de hittat där. Så de tyckte att de bevisade att de gjorde affärer söderut. Själv tror jag mer på att de fick tag på den från den Norska kusten där det fanns ett rikt handelsutbud mycket tidigare än i Sverige. Boplatsinventeringar uppöver Vindelälvsdalen gjordes redan 1970. Jag har suttit och tittat på ”Fornsök” halva dagen, fantastiskt intressant.

Inget dumt ställe att bo på under stenåldern. Det var bara ett smalt vatten att ta sig över för att vittja fångstgroparna och uppöver fanns det gott om fiskevatten. Kåtaholmen och Leipikudden skyddade väl från de värsta västanvindarna.

En bit längre upp började jag skymta ett båthus i Forsnäs.

Kan det vara Thim och Annas hus?  Längst ut till höger syns Osaberget vid Sjöbonäs och Karlslund.

Det skulle ha varit fint att gå hela stranden runt avan och runt Leipikudden in mot Lapsavan men jag visste inte om jag skulle hinna det, innan Ammarnäsbussen kom så jag beslöt mig för att gå till  Laisan för att fika där istället.

Perfekt…här går ju skoterleden som kommer upp på Ammarnäsvägen.

Den kommer ända ifrån Ammarnäs och går till Sorsele.

Min fikasten vid Laisan. Jag brukar alltid ha på mig varselvästen när jag går i skog och mark ifall jag skulle bryta benet eller fastna i någon fångstgrop. Då är jag lättare att hitta igen. Fast jag lämnar färdmeddelande hemma så kan man ju fort hitta på nåt annat hyss man vill göra vid sidan om.

Där stoppar jag för idag. Nu är det dags för Rapport och kvällskaffe. Hej!

Busstur till Långvika mellan Sejaur och Svarttjärn. Därifrån gick jag skogsbilvägen uppöver mot berget tills den tog slut och sedan sneddade jag över hygget tills jag hittade Tord och Mari-Annes fyrhjulingsväg upp på berget.

Först en titt på Långvika i Storvindeln.

Sen gick jag uppöver vägen mot kalhygget.

Det tar inte lång tid förrän man börjar skymta Storvindeln som är en stor sjö i Vindelälvens dalgång.

Det var lättare att gå efter Tord och Marie-Annes fyrhjulingsväg.

Utsikten neröver mot Sörberg och Skansnäsudden.

Uppe vid skogskanten stannade jag och fikade. Därifrån syns Hemfjäll och Peruken. Vid klart väder ser man långt in i fjällvärlden.

Mot söder syns bergsbranten Jibbmokken. Sjön Sejaur skymtar i skogen. Det kan verka murrigt och grått på bilderna men det var en fin dag att vara ute, varmt och myggfritt.

Efter en lång fikastund på berget gick jag ner till Svarttjärn. Jag skulle ha hunnit med första bussen men det var ett ljuvligt väder så jag beslöt att stanna tills den kom igen från Ammarnäs vid 17-tiden.

Vid Alfreds hus tog jag stigen ner till hans ängar nere vid älven.

De gamla fina ängarna växer igen nu när inga småjordbrukare finns kvar.

Men de duger minsann att sitta och fika på. Här blev jag sittande i två timmar och bara njöt av allt det vackra omkring mig.

Färgerna skiftade allt eftersom. När det började skymma tog jag min ryggsäck och gick till Alfreds båtlänning.

Och där var det inte mindre vackert.

En underbar utflyktsdag att gömma i minnesbanken till kalla vinterdagar.

Tack för att ni tittar in på bloggen! Ha en fin tid nu sen så ses vi snart igen.

Den 26:te oktober gjorde jag en eftermiddagsutflykt i det fina vädret.  Här passerade jag kyrkbron i Sorsele.

Jag var på väg för att gå efter stigen som följer fångstgroparna vid Skogskyrkogården och uppöver Vindelälven.

Älggravarna: det finns inte så mycket mer att fota än så här. De ser ungefär likadana ut

Jag lämnar fångstgroparna utan att grotta ner mig mer i den dystra historien. De förbjöds i alla fall 1864.

Här kom jag fram till Vindelälven.

Utsikt uppöver älven, Bierdåive t.v.

Byggnaderna mittemot vid Stommudden. Längst ut till höger satt jag en vecka tidigare. Om ni tittar noga så  ser ni mig sitta vid strandkanten och fika.

Är det någon som vet vilka byggnader det är så skriv gärna en kommentar.

Det finns några fritidshus längre neröver.

Bild fån platsen där jag fikade denna gång.

Det började bli kallare och solen var på väg ner.

På hemvägen gick jag efter grusvägen till Skansnäsvägen. Trevligt med spårsnö…en räv hade gått där.

Några domherrar trippade omkring och hittade något ätbart.

Tillbaka över kyrkbron. Räcket hade visst blivit krokigt i oktobersolen medans jag var borta.

Det finns inte så mycket att berätta från mina utflykter ibland. Jag bara njuter av stillheten och freden i vårt land.

Den här utflykten gjorde jag den 26:te oktober som sagt och den 28:onde åkte jag till Långvika mellan Sejaur och Svarttjärn och gick upp på berget där. Det blir nästa berättelse om ni vill hänga med.

Ha det bra…vi ses och hörs!

Utsikt från lägenheten när jag kom hem.

BILDEN OVAN. Berget på bilden heter Bietharbakktie 617 m. ö.h.

När jag gick Luffen upp till Ammarnäs i våras så tänkte jag när jag passerade de här skyltarna, att dit ner ska jag gå och kolla senare nån gång och den gången blev den 24 oktober.

Efter att ha följt den här vägen en bit så fanns där en vägbom och upplysning om att det var en privat väg men samtidigt en skylt om Bräskaforsen i samma riktning så jag gick vidare ner mot älven.

Man ser inte själva utloppet från Storvindeln men Brännholmen (i mitten)  ligger alldeles nedanför Bräskaforsen.

Jag gick vidare över udden och kom fram till en fin lång sandstrand vid Laisviken.

Det syns att vatten, sand och is går hårt åt växtligheten här när vårfloden sätter igång.

Den här stubben är värd sitt utrymme i bloggen. Det var ett verkligt konstverk. Den måste ha brunnit nån gång i tiden och sen slipats så här vackert.

Det är verkligen inte lätt att beskriva hur fint det var här vid viken. Här måste vara ett fint ställe att sitta på när vårfåglarna kommer. Här möts Laisan och Vindelälven.

Jag hade inte så lång tid på mig innan Ammarnäsbussen skulle komma så jag vågade inte fika nere vid den fina stranden. Jag gick vidare och kom förbi några stugor för uthyrning.

Jag kom upp mittför vägen som går till Marielund och mot fångstgroparna (dit jag också ska göra en utflykt nån gång). Jag hittade en skön stubbe att sitta och fika på tills bussen kom. Det finns ett område mellan det här vägskälet och Bietharbakktie som ser väldigt intressant ut på Lantmäteriets skuggningskarta på Min karta. Så det vill jag också undersöka ”nån gång”.

Jag känner att jag inte gjort den här utflykten rättvisa med dessa bilder men det var verkligen ett fint ställe att besöka och vädret var helt underbart.

Jag återkommer med bilder från fler utflykter som jag gjort den senaste tiden.

Tack för att ni troget väntar och tittar in på bloggen fast det blir sällan numera. Jag skyller litegrann på det fina vädret vi haft i oktober. Jag har mest varit ute så då blir det inte så mycket bloggande.

Ha det bra vi ses och hörs!

BILDEN OVAN. Sorsele kyrka från älven sett.

I torsdag tog jag mig en promenad efter elljusspåret och en liten stig som heter Flåset. Jag gick sakta så något flås åstadkom jag inte men hamnade så småningom nere på Vindelälvens strand vid Stommudden.

Utsikt från Stommudden mot Sorsele samhälle.

Inzoomad kyrka genom riset. Gustavsberg i bakgrunden.

Huset närmast kyrkan byggdes upp 1927 till prästgård. Nu privatägt.

Nästa hus efter strandkanten på Lillån, som sveper runt Sorseleholmen, är också privatägt. Där stod den gamla sjukstugan som brann 1929.

På den här udden mittemot kyrkan bodde kyrkvaktmästaren Per-Olle med sin familj. Nu ett nybyggt hus på samma ställe. De måste ha en fantastisk utsikt.

Utsikt uppöver älven från Stommudden.

Utsikt från min lägenhet över Lillån samma kväll.

Det får bli mera en annan dag. Nu ska jag iväg på annat uppdrag.

Vi ses och hörs!

Ja så har jag då traskat färdigt från Ammarnäs till Sorsele i det som jag kallat Luffen. På vårkanten gick jag från Sorsele till Ammarnäs och nu på hösten blev det retur.

BILDEN OVAN är från raksträckan mellan Idbäcksheden och vägskälet till Skibbikudden. Dit åkte jag buss med Nina och sa tack och farväl för den här Luffentiden. Chaufförerna vid Sorsele buss o Taxi har verkligen varit generösa och tagit hand om mig på bästa tänkbara sätt. Tusen tack till er alla!

Fast klockan hade hunnit bli 11.30 så var det fortfarande frostigt i gräset.

Egentligen hade jag tänkt gå raka spåret till Sorsele men den här skylten fick mig på andra tankar. Det var klart att jag ville se hur det såg ut nere på udden en sån här fin oktoberdag.

Så fint att få lämna det stora kalhygget bakom mig och gå in efter en grusväg.

Solen tinade frosten i tallbuskarna. En av dropparna passade på att skicka mig en blå hälsning ifrån färgspektrat.

Mossor och lavar var fortfarande frusna så det kändes inte bra att gå där och trampa sönder dem. Det verkar vara gott om renlav, den verkar också ha gott om olika namn på Google, så jag hoppar över namndjungeln och fortsätter mot udden.

Jag tar den högra vägen ut mot Kåtaudden och kommer fram till den här vackra vyn. På andra sidan Nedre Gautsträsket, som är en del av Vindelälven, ligger byn Norrsele. Det var där Rönnholm öppnade affär innan det fanns någon affär i Sorsele.

Det huset står fortfarande kvar och används som boningshus. Flickan på bilden heter Runa och bredvid står drängen Johannes Gadd.

Bildkälla Sorsele bildbank.

Här ser vi det vackra röda huset.

Rakt i nordväst ser man Örnäsudden och till höger om Örnäsberget syns Osabergets brant.

Lite mer mot norr syns Bierdåive och vid vattnet bör det väl vara Norra Örnäs. Bräskaforsen skyms av Övre Norra Örnäsudden.

På den här udden ska det finnas något fornminne som jag var nyfiken på men jag hittade inget. Jag får väl fara hit till våren och vara bättre påläst så kanske jag hittar något.

Det var en sån vacker färg på den frostiga sanden. Den såg ut som mjukt sandpapper.

Den här udden var verkligen värt ett besök. Rekommenderas varmt, men ha gott om tid för man vill inte härifrån i första taget. Jag var här i en timmes tid. Jag hade ju ingen buss att passa eftersom jag skulle gå fram till Sorsele.

Till slut tog jag mig upp på vägen i alla fall. Vid det här vägskälet startade jag min vandring till Ammarnäs den 5:te maj.

Då såg det ut så här, lite mer inzoomat.

Jag hoppar över fikandet vid Benstampen Kvarnbäcken och transportsträckan in mot samhället.

Sista plogkäppen och första trottoaren. Då är jag i mål.

Men som en sista knorr på äventyret så ville jag gå förbi min kusin Kerstin Åkesson som tillsammans med sin syster Lillemor Börjesson gick hela vägen från Sorsele till Ammarnäs på tre dagar. De gick tre mil per dag!!! Himmel! Hur orkade de? De var visserligen lite yngre då 1997 men det var strongt gjort. Kerstins man Kurt drog iväg en arbetskoja till deras övernattningsställen i Månäs och Övre Sandsele.

När de kom fram till affären i Ammarnäs köpte de varsin glass och sen gick de vidare upp till sina stugor uppefter Fällavägen.

Jag fick fota av tidningsurklippet som hon hade kvar. Åke Johansson hade skrivit om dem, det var medan Vindelälvsloppet fortfarande fanns. Det var så kul att höra Kerstin berätta.

När jag kom hem hittade jag den här överraskningen i postlådan.

Tusen tack Cattis!

VÅRLUFFEN – SORSELE – AMMARNÄS

HÖSTLUFFEN – AMMARNÄS – SORSELE

För er som inte följt bloggen förut så kan jag berätta att jag åkt buss mellan startpunkterna men har ändå gått alla steg mellan start och mål. Det har varit fina dagsutflykter och jag har haft så trevligt och roligt. Tack till alla som kommenterat och alla jag träffat under färderna. Alla sträckorna finns inom bloggens ramar.

Vi ses och hörs!

Hej igen..nu har jag gjort den 27:de sträckan på Luffen. Nu är jag snart tillbaka i Sorsele där jag började d. 14 april 2022. Nu gick jag här d 14:de oktober 2022.

Åkte buss från Sorsele till Lapsavan där jag slutat dagen innan.

Morgondimman hade inte lättat när jag kom dit vid 11.30.

Men det tog inte lång stund förrän solen kom fram.

Så här såg det ut när jag startade härifrån på Vår-Luffen d 12 maj. Sädgässen gick här och betade.

Tar med en bild till från samma ställe d. 11 maj. Här ser vi Kyrkberget till höger om mitten.

När jag hade passerat vägskälet till Nalovardo skidanläggning så kom jag fram till det område där jag tror att Vindelälven gick tidigare. Jag skall visa på kartan nedan.

Här där jag lagt in de röda prickana tror jag att Vindelälven rann ihop med Laisan. Åtminstone en gren av den.

Utdrag ur Lantmäteriets historiska karta.

På den kartan kan vi också se var det 8 km långa fångstgropsystemet finns på Laisheden. Länets längsta fångstgropsystem som består av 154 gropar. Tre av groparna är daterade till första seklet e.Kr.

På andra sidan vägen ser det ut så här. Ja jag får luffa hit nån gång senare och följa fångstgropsystemet. Spännande!

Den här dagen tar jag av till höger innan bron och tar en rejäl fikapaus på 45 min.

Det var ett underbart ställe att sitta och lyssna på vattnets porlande i solskenet.

Till slut går jag vidare mot Nedre Norra Örnäs i alla fall.

Den här ladan har jag sett från vägen i så många år och varit nyfiken på, så nu tog jag mig friheten att gå ner och titta. Jag trodde att det var en gammal ängslada som brukar vara så spännande där man kan hitta gamla namnteckningar. Men det här var någons privata förråd så det lämnade jag ifred. Men nu vet jag då det.

Passerade….

Under vårfloden brukar Laisälven flöda över sina bräddar och då kommer vattnet forsande här. Men nu ser det bara ut som ett dike.

När jag närmar mig Nedre Norra Örnäs hittar jag den gamla cykelstigen som nyttjats sen lång tid tillbaka och har börjat användas av nutida naturcyklare igen.

Resecentrum i N. N. Örnäs.

När jag kom fram hit mitt mellan Idbäcksheden och Skibbeken stannar jag för att invänta Ammarnäsbussen. Då hade jag gått ca 8,3 km.

Nu har jag bara en sträcka kvar på ca 6 km sen är Luffen slut för i år. Jag hoppas på en solig och fin dag till.

Tack för att ni tittat in på bloggen. Vi ses och hörs!

Idag gjorde jag en omstart ifrån Bjärdakken och gick den där kilometern nedströms som jag redan gått. Dels kan man inte begära att bussen ska stanna var som helst och dels var det en mer spännande raksträcka än jag hade förväntat mig.

Enligt min förmåga att bedöma så hade det gått någon liten björn och lämnat spillning lite här och var, så chansen att få se en björn gjorde att det blev en riktigt rolig dag. På ett ställe var det så nytt så jag var säker på att jag skulle få se en björn. Sträckan tog därför lång tid för att jag skulle se och höra både bakåt och framåt. Men ingen nalle fick jag se, han såg säkert mig.

Jag lämnar Bjärdakken bakom mig och tänker på farmors far som kom ner från sin koja vid Sarmakvägen när han var gammal och orkeslös. Han hade varit där över sommaren sedan han blev änkling. När han kom ner till Bjärdakken sändes bud till hans dotter Sofia i Hemfjäll. Hon rodde då från Hemfjäll dryga 3 mil och lika långt tillbaka för att hämta honom dit. Sen tog hon hand om honom för resten av hans levnad.

Idag sken solen och korparna kvittrade, de var de enda fåglar jag hörde. På andra sidan Storvindeln ser vi Osaberget. Där nedanför är vår farmor född och uppväxt, i Sjöbonäs.

Från att jag  passerade kalhygget och fram till Lapsavan var det inte så mycket att fota. Sträckan idag mätte 3,4 km. Här skymtar jag Lapsavan. Här tänker jag stanna tills bussen kommer.

Framme vid Lapsavan ser man Nalovardo mot norr.

Och mot söder ser man över till byn Forsnäs på andra sidan.

Nere på stranden har man fin utsikt uppöver Storvindeln som tar slut här vid Bräskaforsen i Forsnäs.

Jag gick neröver mot udden en bit men vände för att hinna sitta och fika en stund. I våras när jag var här gick jag längst ut på udden Leipiken.

Rast i lövsalen som naturen bäddat åt mig.

Fin utsikt uppöver mot Luspeholmen och skäret, inte långt från Bjärdakken.

I huset i mitten växte farmors mor  Lisa Westerberg upp. Hon föddes 1833 så vid 1835 sprang hon nog omkring och lekte där.

Det mäktiga Osaberget mellan Sjöbonäs och Karlslund.

Det är lätt att förlora sig i tankar om hur de hade det förr i tiden. T. ex. när inga vägar fanns utan Storvindeln var farleden vinter och sommar. Jag får skärpa mig så att jag inte missar bussen till Sorsele. Det är än lite för långt att gå dit. Ca 13 – 14 km.

Idag gick jag mellan de blå prickarna Bjärdakken till Lapsavan. Här mellan Bräskaforsen och Laisan finns mycket spännande att utforska. Man skulle nästan kunna säga att det är ”ERROR”, för om man tar fram kartan och zoomar in så är det fyllt av en massa R som betyder att det finns fornfynd i området. Massor med fångstgropar som går i ett bälte uppöver mot Laisan.  Min egen teori är att Vindelälven har runnit ut i Laisan alldeles vid där väg 363 korsar Laisan. Terrängen ser ut så.

Bäst att gå upp på vägen och invänta bussen som idag styrdes av Thomas Norlund som var snäll och plockade upp mig. Troligtvis anknyter jag härifrån imorron för vidare Luffenpromenad mot Sorsele

Tack för att ni hänger med på bloggen! Ha det så bra, vi ses och hörs.

Karlsgård till Bjärdakken 22022 10 09

Hej igen! Nu ramlar det på med inlägg om Luffen eftersom jag går fortare än jag skriver…Ha,Ha! Nej riktigt så är det inte men jag kom på efterkälken med skrivandet och försöker nu komma i fatt.

BILDEN OVAN:  Så här vackert var det i Nabbnäs när jag vaknade på söndag morgon. Det blir en fin dag för den luffenvandring som jag planerat, konstaterade jag.

11.30 gick bussen ner till Karlsgård och då var vädret fortfarande så här fint.

Om jag inte minns fel så fanns den här vattenslangen med friskt vatten från en kallkälla redan på den tiden när vi sprang Vindelälvsloppet.. Jag vet inte vem som sköter om att lägga ut den varje sommar, men trevligt är det. Den finns i Karlsgård.

När jag passerat Odlingsgränsen kom jag fram till den här juvelen. Här fikade jag i våras och tar mig en kopp för att skåla med den finaste stubben jag vet. Den var ännu mer gul då men är fortfarande så fin. Det är bara att hoppas att den får stå kvar länge än. Den finns uppe på Grannäsberget väster om parkeringen om ni vill dit för en fika. Medtag eget fika!

Sen bar det av ner mot Grannäs. Jag minns att det här backen var seg när jag gick åt andra hållet.

Det gamla fina kapellet i Grannäs är för många år sedan sålt till en privatperson.

Efter en lång högerböj då man nästan kommer runt tillbaka så träffar man på den ”Nedra Gertsbäcken” och varje gång jag läser den skylten så undrar jag om det är någon arg fiskare som förlorat många drag där som namngett bäcken.

Den är i alla fall jättefin den här bäcken som kommer ända ifrån Giertsjaure uppe vid norrbottensgränsen och har sina källflöden norr om Breirajaure och i norrbotten. En bit uppöver finns Grannäsarnas eget kraftverk. Väl värt ett besök.

Ja då har jag enligt skylten avverkat 66 km.

Och har 23 km kvar. Jag hoppas hinna en bit längre än Risnäs idag, dit där jag startade sträckan i våras.

Spurtar förbi Risnäs…

Sten-Olov, Maria och Ann hinner upp mig. De har varit uppöver Gertsbäcksdalen till Sunnraningen.

Jag hann förbi stället jag hade som mål och satte upp ett nytt mål…att hinna till Bjärdakken. Här passerar jag det fina fritidshuset innan byn.

Grundbäcken vid fritidshuset rinner ut i Storvindeln Vindelälven.

Framme vid det nya målet upptäcker jag att jag har gott om tid så jag fortsätter vidare.

Här i Bjärdakken bor släktingar på farmors sida. Familjen Sorsén. De verkar ha en underbar utsikt över älven. Jag har faktiskt inte varit ner dit och kollat men hoppas att få kika ner på stranden ån gång.

Jag gick en kilometer till men vände om och gick tillbaka hit till kalhygget och fikade tills snälla Nina kom med bussen.

Det började regna där men jag hade tur med vädret under hela sträckan.

Ja det var den 25:te Luffenturen. Nu har jag inte så långt kvar till Sorsele. Jag får nog ta lite kortare sträckor framöver så det roliga inte tar slut för fort. Dagens sträcka blev ca 12 km.

I kväll bär det av till Ammarnäs igen, till Littfors på Ammarnäsgården kl.18.

Tack för att ni tittar in på bloggen! Ha det så bra så ses och hörs vi!