I dagens Aftonbladet rättfärdigar Lena Mellin vinster i välfärden med en jämförelse där vård och skola jämförs med entreprenader utförda av exempelvis NCC och andra förment manliga verksamheter. Hon har gått i den försåtliga fällan att problematisera vinstfrågan ur ett genusperspektiv eftersom vård, skola och omsorg mestadels utförs av kvinnor. Detta är ett djävulskt försök att sänka vinstkritikernas legitima farhågor för den vinstmaximering nyliberalerna lyckats introducera i välfärdens kärnområden. I själva verket är det en avgrundsstor skillnad på att bygga vägar, järnvägar och bostäder och att ta hand om människor. Den enda likheten i dessa verksamhetsområden är att de betalas via skattsedeln. Om stress och underbemanning i syfte att maximera vinsten i en byggentreprenad gör att man missar att slå in en och annan spik går det att i efterhand åtgärda misstaget, men en sönderstressad och vinstmaximerad lärares undermåliga insats eller en underbemannad vårdinrättnings missade åtgärder medför alltid irreparabla skadeproblem eftersom det nu är människor som hamnar i kläm. Således är det cyniskt och rent av människofientligt att jämföra storheter som byggande i stål och betong med mänskligt omhändertagande. "Äpplen och päron" brukar det populärt kallas.