Renskav…

skaver

För mig skaver de underbara samiska scenerier som Kulturhuvudstadsåret presenterar med den bild jag har fått av samisk kultur genom att vara bosatt i deras renbetesland. Vi som fortfarande vistas här ute i kustlandets renbetesområden ryser varje gång vi hör samernas skotrar tjuta fram genom i det närmaste snöfria ungskogar. Samtidigt hyllar lokala medier de kulturella uttryck som en annan del av det samiska samhället ägnar sig åt. Vad jag saknar är en naturlig koppling mellan samernas moderna köttproduktion och de historiskt kolorerade sanningar som presenteras på Umeås scener. Den enda koppling jag kan utröna mellan dessa båda företeelser är att den färgsprakande och välljudande delen är tänkt att tjäna som alibi för att en förlegad och miljövidrig form av djurhållning. Och det skaver…

Etiketter: , , , , , , , ,

En kommentar

  1. Isak

    Som barn facinerades jag av ljudet av tusentals renklövars knäppande
    mot skaren på den isbelagda sjön. Först rände en lapp med ledarrenen
    och efter kom renjorden med renarnas frustanden och stönanden. Hund-
    arna kom efter skällande och höll vakt mot utbrytare, som jagades in.
    Lapparna bodde hemma hos oss medan renarna skulle räknas och
    skiljas för färd upp på fjället. Numera kommer renarna på långtradare,
    lastas av för utfodring med pellets för att själva vandra vidare till fjälls.
    Tycker nog att lapparna hade bättre ordning på sina renar förr. Och att
    lapparna får släppa sina renar lite hur som helst nedanför odlingsgränsen
    är inte försvarbart. Vi som bor ovanför odlingsgränsen får skylla oss själva,
    och det inträffar sällan olyckor med ren. Om lapparna finge betala olycksfalls-
    försäkringar för sina renar, skulle vi inte ha så många renar på vägarna.

Lämna ett svar till Isak Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.