För mig skaver de underbara samiska scenerier som Kulturhuvudstadsåret presenterar med den bild jag har fått av samisk kultur genom att vara bosatt i deras renbetesland. Vi som fortfarande vistas här ute i kustlandets renbetesområden ryser varje gång vi hör samernas skotrar tjuta fram genom i det närmaste snöfria ungskogar. Samtidigt hyllar lokala medier de kulturella uttryck som en annan del av det samiska samhället ägnar sig åt. Vad jag saknar är en naturlig koppling mellan samernas moderna köttproduktion och de historiskt kolorerade sanningar som presenteras på Umeås scener. Den enda koppling jag kan utröna mellan dessa båda företeelser är att den färgsprakande och välljudande delen är tänkt att tjäna som alibi för att en förlegad och miljövidrig form av djurhållning. Och det skaver…