på glasögonen har tappat fotfästet och jag måste allt oftare efterdra den. Tidigare var det bara svärmors glasögon som skulle åtgärdas och det gick ju bra. Men när nu mina egna börjar krångla är problemet desto större. Jag ser ju för f-n inte något utan glasögon och skruvskallen är inte mer än 1,5 mm i diameter. Idag blev jag därför tvungen att zooma in en bild med kameran för att få bekräftat att det är något kvar av den tidigare så kraftigt misshandlade skruvskåran.
Glasögonen blir alltid immiga när jag vandrar ut och in för att fylla vedförrådet i pannrummet. I morse var det minus 20 ute och plus 15 inne varför det blev lite tvärbråttom med eldningen. Eftersom glasögonen lätt blir immiga under dessa förhållanden brukar jag alltid lägga dem på tvättmaskinen, så när de inte fanns där när jag var färdig med bärandet blev det till att leta. Paniken steg allt högre upp i bröstet eftersom de inte verkade finnas inomhus. Alltså låg de ute i snön! Men för säkerhets skull rusade jag upp på övervåningen för att försäkra mig om att de inte hamnat på byrån i övre hallen.
I halvmörkret tycktes jag se dem ligga på den lilla prydnadsduken på byrån. Med en invand handrörelse tryckte jag upp glasögonen för att få tillgång till den skärpa som de progressivt slipade glasen har i nederkanten. På grund av dimman på glaset såg jag fortfarande inga brillor, men en hastig blick i hallspegeln bekräftade att de var återfunna.
Gomorron!
Den senaste höstdimman har haft väldigt svårt att försvinna ur min åsyn, de stjärnklara nätterna till trots. Hela omgivningen har sedan dess haft ett gråaktigt skimmer över sig och det har varit svårt att få riktig skärpa i blicken. Men så ikväll, när jag med ficklampan lyste mig fram i mörkret på gården kom jag på orsaken till besvären. Varje gång den svepande ljuskäglan reflekterades mot något föremål och dessa reflexer passerade mina glasögon hajade jag till. Det verkade som om luften var fylld av luddiga fladdermöss som cirklade runt huvudet. Men så spektakulärt var det nu inte. Sanningen att säga känns den mörka hösten ännu tristare nu sedan jag putsat bort det som orsakade fantasidjurens aftondans – nämligen det beslöjande filtret på mina glasögon. I min ålder har man sett det mesta av den omgivande världen och då kan oputsade glasögon ibland vara en tillgång. Oskärpan eggar fantasin och förhöjer den avtagande livskänslan. 😉
Senaste kommentarerna