Dagens clou har varit en tur längs kommunens östra gräns där många fiktiva bilder har flimrat förbi i ögonvrån. Vissa bilder sitter omedelbart medan andra kräver ”baklängesregi”, dvs man tvingas använda kamerans läge, linsinställningar och zoom för att få till ett fotografi. De här två bilderna tillhör den förra kategorin, det var nämligen bara att öppna bilrutan och trycka på knappen.
Igår kväll gladde jag mig åt att vädret denna söndag skulle bli soligt och ”fotovänligt”. Klockan ställdes på tidig mogonväckning och kamerorna är som alltid fulladdade. Men jag blev bedragen, det är tjockmolnigt ute och blåser minst 10 meter i sekunden. Det blir en vända ändå, för man är ju inte lika flexibel som man var i sin ungdom utan har man bestämt en dagordning måste den följas, oavsett vad det råkar vara för väder…
Gomorron!
Stegen känns betydligt lättare när man börjar upptäcka tydliga tecken på att naturen vaknar. Det räcker med att höra berättelser om björnspår i snön för att gammknäna ska kännas mjukare under morgonpromenaden. Och när jag upptäckte den första vattenbaggen i smältvattnet på Bergsjön, den första skvaketrasten i björken intill lägdkanten vid Öbergs och årets första grupp med blyga tussilagoblommor i vägrenen nedanför fällkroken glömde till och med jag bort mitt tidigare konstaterande att jag bär på samma övervikt som US Masters-tvåan Jonas Blixts caddy. Den golfbag han släpar på väger nämligen 18-20 kg och om jag räknar in ryggsäcken med kamerastativ och kamera samt min egen kagge hamnar jag ungefär på samma extravikt.
Gomorron!
Det ligger mycket symbolik i dessa två bilder. Fotointresserade – åtminstone på amatörnivå – vill naturligtvis ha så skarpa bilder som möjligt i sina försök att återge den omgivande naturen med kameran. Så har det då varit för mig. Fram till nu vill säga. Jag vet inte om det har med rättfärdigandet av darriga gubbhänder att göra men jag kan plötsligt upptäcka tjusningen med ett aldrig så litet darr på manschetten när jag fotograferar ”ute i fält”. I fallet med de lyftande änderna har darret dock inte med en skakig kamera att göra utan att jag inte var tillräckligt snabb med kamerainställningarna för att hinna få en knivskarp exponering innan änderna plötsligt tog till vingarna. Men, av de två bilderna ovan föredrar jag faktiskt den suddiga. Rörelsen i bilden tilltalar mig mer än den statiska och skarpa avbildningen.
På samma sätt har min tidigare knivskarpa analys av den politiska verkligheten lyft ur 1960-talets mylla. Från att ha varit klarröd ”R-are” i min gröna ungdom har livet förvandlat mig till en blurrig rödgrön person med hjärtat lätt lutat åt vänster, precis som fåglarna på bilden. En symboliskt lyft så gott som något…
Gomorron!
i dubbel bemärkelse om man ska hinna föreviga i sån här scen med kameran, innan man vet ordet av har den sjunkande solen släckt ned alltsammans…
Gonatt!
…och förskräckt när jag såg spåren av renar i ungskogen. Jag fotograferade ivrigt bland plantorna (411 bilder) för att dokumentera den "förödelse" djuren skapat. Men så när jag skidat upp på en höjd och fick se renhjorden som lite förstrött sökte något matnyttigt i skogsbrynet tinade mitt hjärta så sakteliga upp. Det visade sig nämligen vara mycket vackra och förvånansvärt orädda djur som råkat hamna på min mark idag. Hastigt och lustigt riktade jag nu kameran mot renarna och förbannade samtidigt mig själv för att jag inte hade bättre optik med mig än den lilla 55-gluggen. Efter att ha varit hem och ätit lunch återvände jag dock laddad till tänderna med kamerautrustning så nu matchar antalet renbilder den förödelsedokumentation jag börjat dagen med.
Så till syvende och sist, vafan gjorde det att några enstaka plantor tryckts ned av renklövar när de exotiska djuren samtidigt hade vänligheten att stanna kvar och posera för min jättehungriga kamera?
Filips gammbåt’n.
Nyis på Trehörningen.
Ur den frusna sjön stack en pilbåge upp…
Vasstrån med fartränder.
Idag fick jag äntligen prova ett upplägg som jag funderat på under hela hösten, fast tvärtom, Drömmen var att tidigt på morgonen få gå upp i skogen med bössan och försöka få något på kornet och efter lunch ta en sväng med kameran. Sedan den 9 september har jag tillbringat alla helger, förutom under uppehållet 25 sept-10 okt, i älgskogen. Att inte upplägget provades då beror på att jag anser att älgarna bör få vara ifred under deras mest intensiva friarperiod.
Idag fick jag äntligen tillfälle att sätta planen i verket. Omständigheter utanför min kontroll gjorde dock att jag började med en att ta fotograferandet före lunch och sedan avsluta dagen med bössan. Det konkreta resultatet av planerna blev dessa bilder från trehörningsstranden, eftermiddagens utflykt blev tyvärr resultatlös.
stannade välvilligt kvar och poserade framför min kamera igår kväll. Jag har tidigare bara sett skymten av den och aldrig ens hunnit kalibrera kameran innan den försvunnit i skogsbrynet. En märklig iakttagelse – som jag iofs även gjort vid tidigare tillfällen – var att de två 6-taggare som utgjorde stjärnans entourage agerade vakter. De stod under hela kamerasejouren och iakttog mig misstänksamt medan den stora tjuren helt obekymrad lät sig väl smaka av grönsakerna på hygget. När de efter ungefär en kvart fått nog av min närvaro och lunkade iväg, följde huvudpersonen efter och så var onsdagens audiens över.
Gomorron!
Igår kväll hade jag turen att befinna mig i rätt vindriktning för att filma dessa älgar. För det mesta hinner jag inte montera upp kameran innan viltet har tagit till flykten. Desto roligare när man får tillfälle att iaktta hur de rör sig när de endast är lite brydda av ens närvaro.
på glasögonen har tappat fotfästet och jag måste allt oftare efterdra den. Tidigare var det bara svärmors glasögon som skulle åtgärdas och det gick ju bra. Men när nu mina egna börjar krångla är problemet desto större. Jag ser ju för f-n inte något utan glasögon och skruvskallen är inte mer än 1,5 mm i diameter. Idag blev jag därför tvungen att zooma in en bild med kameran för att få bekräftat att det är något kvar av den tidigare så kraftigt misshandlade skruvskåran.
Senaste kommentarerna