Det känns så påtagligt att det är något i vardagen som saknas när det är så här kallt ute. Kanske är det ”kampen mot elementen” som det så dramatiskt uttrycks. Det här är andra vintern som vi har haft tillgång till markvärme men jag som eldat med ved i årtionden har fortfarande svårt att anpassa mig till det nya. Den kyla som tidigare haft en mening: att det arbete jag tidigare under året lagt ned på hemforsling, kapning, klyvning, stapling och till sista inbärning av ved är borta. Och när något försvinner – oavsett vad – blir det automatiskt saknat. Någon kanske tänker att ”det är väl bara för gubben att elda då om det känns så jävligt”, men det skulle jag uppleva som meningslös terapi. Eftersom jag tidigare i livet ägnat största delen av såna här dagar till att pyssla med utomhusarbete så har jag försummat det jag kunde ha ägnat mig mer åt , t.ex. underhållet av mina digitala kunskaper. Sedan jag tog pension för drygt två år sedan har tiden vid datorn minskat dramatiskt vilket medfört att den digitala världen rusat ikapp och förbi mig. Idéer till exempelvis animationer saknas dock inte, men programvaran är avancerad och jag är som sagt inte uppdaterad på den. Men skam den som ger sig, jag har lovat mig själv att få julbocken där ute att hoppa upp och ställa sig på stenen framför. Det kommer att ta tid, men tid har jag ju mycket av…
Gomorron!