När mina sömndruckna ögon i morse landade på blomuppsättningen från mina barn klickade det till min gamla dinosauriehjärna. Tanken slog mig att Fars dag förmodligen skapades för att påminna barnen om att de hade en far. Eftersom våra fäder till största delen ägnade sig åt att – utanför hemmet – sörja för familjens ekonomi var de inte närvarande i familjens vardag. Därför behövdes åtminstone en dag då barnen likväl som fadern påmindes om varandras existens på ett trevligt sätt. I vardagen inskränktes faderns roll till att vara den som mamman varnade för när hon ville få barnen till att lyda med orden "Nu gör du som jag säger, annars talar jag om det för pappa när han kommer hem".
Skam till sägandes tillhör även jag den lyckligtvis utdöende fadersfigurer som nästan får en aha-upplevelse varje gång barnen kommer ihåg en på Fars dag. En konsekvens av denna känsla är att den nu på ålderns höst är förknippad med en hel del skam. Särskilt när den son som – trots frånvaron av gott föredöme – överräcker buketten och numera är en modern 4-barnspappa som trots studier, arbete och utvecklande hobbies även är närvarande i sina barns dagliga liv.
Med tanke på detta borde det ha varit jag som saluterat honom med presenter igår…
Gomorron!