Vi satt nyss vid eftermiddagskaffet och den flummiga lunchkoman hade börjat avklinga då den eviga frågan om dagens klockändring dök upp. Är den verkligen är meningsfull? Slutsatsen blev ett enigt Nej. I förlängningen av detta kom så den naturliga frågan: Hur förändras dagen när tiden flyttas fram en timme? Blir det ljusare längre på eftermiddagen eller är morgonen ljusare? Yrvakna som vi var ur den nämnda koman kunde våra intellekt inte riktigt få grepp om den nya tiden.
– Det blir väl ljusare?
– Ja, dagarna blir väl längre samtidigt som nätterna förkortas?
– Dagarna blir varken kortade eller längre bara för att vi ställer om våra klockor.
Jo det blir de faktiskt. Dagarna blir längre eftersom det är mörkt längre på morgonen och det sker i det fördolda för då sover man (förhoppningsvis).
Sedär – kaffet fick de mentala dimmorna att skingras och en logisk och dessutom sympatisk slutsats såg dagens ljus…
Etikett: lunch
På Flarkbergets sydtopp
Efter en mödosam klättring längs slingriga stigar i Flarkbergets nordöstliga branter stod jag så på Flarkbergets högsta punkt, sydtoppen. Luften nu väldigt syrefattig, men jag bestämde mig för att ta några bilder på den hänförande utsikten före nedgången. I nord kunde jag skymta den stora kraftledning som passerar Brattsbacka och i nordost bredde det vidsträckta stationssamhället ut sig. I väster skymde den glesa växtligheten utsikten varför jag fick avsluta klättringen med en nedstigning till västtoppen där jag mellan stammarna slutligen lyckades få en bild av Heddas gård innan jag återvände till baslägret. Det var nämligen hög tid för lunch…
Snart framme på sydtoppen.
Utsikt mot stationssamhället.
Heddas hus i väst.
Snön på bänken kunde inte hindra mig att ta en välgörande paus.
”Jag skulle ha tackat Gud
varje dag när jag vaknar, om jag vetat att han funnits", undslapp jag mig till mina lunchvänner idag. Det blev upprinnelsen till den tankebana som sysselsatt mig i traktorhytten den närmaste timmen. Hade jag verkligen tackat Honom för livet när jag vet hur världen ser ut? Nej, om jag varit bergsäker på hans existens vore det naturligtvis förmätet av mig att tacka honom för min egen lyckosamma jordevandring. Hade det funnits en Gud hade han i sin allsmäktighet säkerligen inte anammat att det råder en sådan obeskrivlig nöd bland en stor del av mina medmänniskor i andra delar av världen.
Men om man däremot som jag förhåller sig avvaktande till gudomliga existenser, kan man åtminstone använda hans epitet för att ha någon att "tjyv-tacka".
Tycker jag – just nu.
Senaste kommentarerna