Ofta när jag använder växter eller djur för att upprätthålla en någotsånär genomlidbar tillvaro tänker jag på vilka konsekvenser detta får för "offren". Som exempelvis för veden. Idag när jag hade burit in ved och tittade på högen i pannrummet påminde det om en skara lik väntande på kremering. Iofs har dessa vedträn fått uppleva mycket som de kvarvarande stammarna i skogen aldrig kommer i närheten av; den nära kontakten med marken vid fällningen, delningen av stammen i flera längder, transporten med traktor ur skogen och ut i det öppna landskapet, kapning i ännu mindre bitar och sedan få det tvivelaktiga nöjet att staplas i prydliga högar i en helt ny miljö.
Sedan ett eller ett par års en vila efter alla traumatiska upplevelser innan det är dags för finalen. Denna äger rum inne i det alltid varma pannrummet tillsammans med valda delar av "släkten".
Förhoppningsvis är de helt ovetande om vad som väntar och bara passar på att njuta av värmen. Jag hoppas då det – för min egen själs skull. 😉