Nu har den omtalade pensionshöjningen äntligen visat sig på kontot (även om man fick titta efter). Tack för det Staten! Tack vare denna slant tycker jag mig nu ha råd att fortsätta med utfodringen av traktens rådjur utanför vårt köksfönster. Själv anser jag mig nämligen inte vara värd sådana ohemula extravaganser från det allmänna så därför använder jag denna oväntat stora dusör till att bland annat köpa renfoder till det vilda.
Varför händer inget trots att vi varje dag blir så påtagligt påminda om hur vårt land långsamt förvandlats till ett skurksamhälle? Under senaste årtiondet har en del ”bättre folk” som tidigare tidigare kunnat hållas tillbaka av den förda politiken lyckats vrida klockan tillbaka till tiden före den stora demokratiseringen av Sverige. Nu betraktas det återigen som legio att sko sig på mindre bemedlade människors bekostnad. Devisen ”satsa på dig själv” fungerar nämligen allra bäst om man kommer från miljöer där man redan från början begåvats med en ordentlig insats. Det är också en av anledningarna till varför den demokratiska skolan är satt på undantag. Det ”fria” skolvalet innebär nämligen att elever från enklare förhållanden inte får likvärdiga kunskaper som de elever som hamnar på de utvalda skolor deras välutbildade föräldrar omsorgsfullt valt ut åt dem.
Det tydligaste exemplet på förmögenhetsförskjutning är iallafall det nya pensionssystemet. Högern har tydligen aldrig kunnat smälta att underklassen beretts möjlighet till en rimlig pension efter 67 års ålder. Deras bärande ideologi förespråkar att företagare har rätt att utnyttja ”sin” arbetskraft till max och det vill säga intill döden. Med det nya pensionssystemets möjligheter till tricksande där man via kontakter och ett virrvarr av fondval kan tillskansa sig stora ekonomiska fördelar gentemot den som varken har tid eller ork att göra pensionsaffärer kommer urholkningen av de sistnämndas pension att innebära att de i framtiden tvingas till ett betydligt längre arbetsliv vilket naturligtvis är ett av målen med pensions”reformen”.
Gomorron!
Det slog mig plötsligt i förmiddags när vi gjorde ett snabbt besök i Umeå att det finns en anledning till att gator, parkeringsplatser och hustomter i denna stad under senaste året förvandlats till avstängda byggarbetsplatser. Lennart Holmlund eller populärt ”Betonglennart” befinner sig på sin politiska upploppssträcka och då skys inga medel för att hinna fräscha upp staden inför Pensionsåret 2014. Vi har ju invaggats i tron att det var Kulturhuvudstadsåret som utgjorde målsnöret för skrytbyggandet i Umeå, men det är naturligtvis mer jordnära storheter som fått stadsbyggnadskontoret att sätta eld i baken på regionens entreprenörer.
P.S. Jämför ovan hur staden såg ut strax innan den politiske överliggaren L.H. äntrade scenen.
När jag stod mitt i de välmatade hallonbuskarna och plockade Guds gåvor i morse började tankarna vandra. En naturlig koppling mellan mitt bärplockande och nödvändigheten av att – som man gjorde förr – plocka bär för sin försörjning har blivit alltmer uppenbar sedan jag blev pensionär. I och med att 65-årsdagen inföll halverades min inkomst vilket innebär att jag radikalt får ändra på min livsföring. Bärplockning som tidigare varit mest ett tidsfördriv, är nu även en del av försörjningen. Och apropå kommande dagar började tankarna vandra. Vilket liv jag tidigare levt och vad är det som medfört att pensionen är så knaper.
För det första har jag aldrig varit helt utan arbete och aldrig arbetat med saker som jag inte trivts med. När jag avslutat anställningar har det alltid varit för att jag velat pröva mina vingar som egen företagare (oftast som underleverantör) – och tvärtom. Dvs. när jag ledsnat på pappersexercisen, avsaknaden av ledigheter, stressen och den relativa otryggheten har jag sökt anställning på företag. Jag kan således se tillbaka på ett arbetsliv som fyllt mig med arbetsglädje och gott självförtroende men dessvärre har jag inte haft möjlighet att lägga något på kistbottnen. De intäkter jag lyckats skrapa ihop från snåla och ibland rent ogina kunder har jag tvingats dela med diverse hyresvärdar, maskinleverantörer och revisorer. Och de rester som eventuellt blivit kvar har statens förlängda arm Skatteverket tagit bästdelen av.
Men jag klagar inte, för jag är frisk och för det mesta har jag vaknat lycklig i min egen ägandes säng varje dag i världens bästa land med det överlägset bästa klimatet och tillrågapåallt på den mest underbara platsen. Dessutom får jag bo tillsammans med världens bästa livskamrat i eget hus som omges av en oändlig tomtyta. Jag har tre fantastiska barn och många barnbarn samt en fantastiskt pigg gammelmormor på nedervåningen som varje dag ger mig perspektiv på tillvaron.
Till sist kan jag skryta med att jag alltid varit noga med laglydigheten – den enda av våra lagar jag struntat i är Jantelagen, den är mitt toapapper…
Gomorron!
Ända sedan debaclet med min förra ansökan om förtidspension (år 2009) har frågan rullat i mitt huvud. Många bekanta (och faktiskt även en del obekanta dito) har under de gångna åren gett mig många motsägelsefulla råd i pensionsfrågan och nu när ärendet ännu en gång har aktualiserats har rådgivandet blivit monumentalt. Den utdragna processen har paradoxalt nog i sin tur skapat ytterligare ett incitament (åldersnoja) för att gå i förtida pension. Stressen som en gång fick mig att påbörja planeringen inför pensionen har nu tilltagit i styrka och får jag inte mitt pensionsbesked snart hinner jag förmodligen bli sjukpensionär innan papperen ligger klara på bordet.
Gomorron!
När jag nyss stod och tittade efter hjulspår vid brevlådan nere på vägen fick jag en ordentlig flashback. Jag har nämligen alltid min kikare med mig när jag är ute och rör på mig och även när jag åker till och från jobbet på dagarna. Det kan ju dyka upp nåt som fångar min uppmärksamhet och då gäller det att vara förberedd. Men efter den stundande pensioneringen är kanske kikandet efter morgontidningen det enda jag använder min trogne vän Pollux Antireflex till.
Gomorron!
I morse funderade jag (i skarpt läge) varför jag blir sen till tåget varje morgon. Det behöver väl för f-n inte ta nästan en halvtimme att komma sig iväg på morgonen – och då är det tajt. Inget surfande, inget bloggande eller kelande med katter osv. När jag var yngre var transportsträckan mellan sängen och ytterdörren bara en tredjedel så lång – utan stress. På tåget in till stan i morse roade jag mig med att göra en enkel tidsstudie för att visa för mig själv var tidstjuvarna fanns. Men ack, jag kan bara konstatera att varje moment är tillräckligt slimmat som det är, det är bara att bita ihop och åtminstone försöka hålla ställningarna den tid som återstår till pensionen.
Senaste kommentarerna