I vissa kretsar – ingen nämnd och ingen glömd – har det blivit politiskt korrekt att inte vara PK. Exempelvis skälls personer som inte tillhör det invandrings- och muslimfientliga kollektivet för att vara ”politiskt korrekta” och därför inte värda att ta på allvar. Samma förhållande gäller den brikiga skara som i tid och otid skäller kulturell verksamhet för att vara en stor och tärande del av samhället. Rädslan för att bli kallad PK gör att man tiger och samtycker när någon utgjuter sig över tillståndet i Sverige. Båda ovanstående kategorier har blivit så noga med att inte vara PK att de glömmer att deras egna ställningstaganden i sig själva blivit ett eget sätt att vara PK. På så vis har de genom att klistra skällsordet PK på sina meningsmotståndare neutraliserat sin egen kreation ”PK”. Man behöver således inte längre skämmas för att någon betraktar en som PK, bara tänka på vem det är som håller i stämpeln.
Gomorron!
Etikett: skämmas
Ristat i sten?
Under dagens morgonpromenad och senare på veabacken har tankarna virvlat runt frågan ”Är det så här det ska va nu?” och ”Är verkligen allt som händer mig nuförtiden ödesbestämt”. Är följande verkligen ristat i sten?
• att jag som äldre bör skämmas när jag kör bil för fort
• att jag ska ha dåligt samvete för att jag inte följer med övriga äldre byssbor på EFS- och NTO-möten
• att alltid ha ont i knäna
• att alltid ha mössa/keps när jag jobbar hemmavid
• att komma ihåg namnsdagar
• att tiden rusar förbi så snabbt, snart känns en dag känns som en timme, en vecka som en dag och en månad kommer snart att kunna avverkas på en vecka
• att upptäcka att folk tror på vad jag säger enbart för att jag tillhör de äldres skara
• att nästan allt som hamnar på tallriken smakar så gott att man har ständiga problem med vikten
Senaste kommentarerna