Det slår mig
när jag denna majkväll går ut på bron
Att det vore väldigt trist
om skvaketrasten var den enda fågelsång
man kunde höra uppifrån hägna
Det vore tragiskt
om den skönsjungande kör av invandrade röster
som utgör melodin i det enfaldiga skvalandet
inte fanns här längre
Stegen känns betydligt lättare när man börjar upptäcka tydliga tecken på att naturen vaknar. Det räcker med att höra berättelser om björnspår i snön för att gammknäna ska kännas mjukare under morgonpromenaden. Och när jag upptäckte den första vattenbaggen i smältvattnet på Bergsjön, den första skvaketrasten i björken intill lägdkanten vid Öbergs och årets första grupp med blyga tussilagoblommor i vägrenen nedanför fällkroken glömde till och med jag bort mitt tidigare konstaterande att jag bär på samma övervikt som US Masters-tvåan Jonas Blixts caddy. Den golfbag han släpar på väger nämligen 18-20 kg och om jag räknar in ryggsäcken med kamerastativ och kamera samt min egen kagge hamnar jag ungefär på samma extravikt.
Gomorron!
Efter gårdagens "för" (vimmel, ståhej, trängsel) av skvaketrast på gräsmattorna var det läge att filma en matning nu på morgonen, dvs att föreviga när en vuxen matar ungar utanför boet. Ungarna är nämligen otroligt hungriga när de lämnat hemmet och skriker hejdlöst när de ser eller hör en vuxen fågel. Men tyvärr är gräsmattorna så gott som tomma på fåglar denna morgon. Såhär i efterhand framstår gårdagen med alla springande fågelungar runt huset som fågelvärldens motsvarighet till kosläpp – en dags yra och sedan tillbaka till vardagslunken. Så i dessa förgängliga sommardagar gäller det att ta tillfället när det ges och inte vänta till morgondagen…
Gomorron!
Senaste kommentarerna