Ända sedan jag var liten har jag älskat de första timmarna efter stora snöoväder. Känslan av att naturen ömsat skinn upplevs allra bäst i det vakum som uppstår när vinden mojnat och snöfallet upphört. Inga spår finns ännu i nysnön och alla konturer är mjuka. Samtidigt ryser jag av att se kontrasterna mellan denna mjukhet och de knivskarpa kanter som ibland löper längs de "nyfödda" drivorna. Pricken över i hade varit om molnen skingrats och nymånen lyst över hela härligheten. Imorgonkväll kan det vara för sent när skotrar, rådjur, rävar och katter gjort revor i den känsliga "huden".

Den hundraåriga jordkällaren.

Ett sommarhus i vinterdvala.

Snöskulptur.

Snötyngda granar.

Vårt vackra hus.