Mitt utflugna ”barn”

Det kommer emellanåt nyanställda operationssköterskor till vår avdelning för två veckors inskolning på arbetet som vi utför. Vårt arbete är rätt så invecklat, fodrande och tidskrävande och dessutom måste arbetet rulla på ganska fort.   

Att inskola någon känns nästan som att vara ansvarig för ett barn därför att han eller hon inte alls ”kan själv”!  Handledare måste ständigt stå bredvid (eller åtminstone finnas alldeles i närheten) den person som lär sig för att förklara allt, demonstrera hur man gör, svara på frågor, stödja den person på olika sätt och se till att inget fel görs medan han eller hon lär sig.  

Samtidigt måste handledaren försöka hjälpa och stödja arbetskompisarna utföra sitt jobb. Handledaren och sin elev går även på fikapaus tillsammans eftersom eleven inte ens vet vart fikarummet ligger! Så att agera som handledare till en riktig blåbär ibland kan upplevas som tungt. Jag har nämligen haft en nybakad operationssköterska med mig de senaste två veckor. Han var mycket smart, trevlig, engagerad kille som var ivrig att lära sig och visade tydligt sin respekt och tillit för mig som handledare.  

Jag förklarade så mycket för honom under dessa två veckor att jag fick lätt huvudvärk nästan varje dag! Men trots det extra ansvaret brukar det vara för mig roligt att agera som handledare. Jag fick ett stort tack och en kram av min elev igår när jag räckte över inskolningsintyget till honom. Jag pustade ut lite när han vände ryggen mot mig och gick ifrån mig, men eftersom vi blev nästan vänner under hans inskolning kändes det plötsligt lite tomt utan ”mitt barn”.  

Men, det är bara en tidsfråga innan jag får nästa nybakade operationssköterska under mina vingar!