För exakt trettioett år sedan låg jag i en sjukhussäng med min nyföda son i min famn. Under alla dessa år har nyårsafton betytt mycket mer för mig än bara en extra ledig dag från jobbet, en extra god middag eller fyrverkeri. Om ni kan komma ihåg att göra det var snäll och utbringa en skål för min son ikväll! Jag kommer absolut att göra det!

Det finns en artikel i dagens VK angående "nyårssmink" – också känt som "festsmink". Jag måste erkänna att jag inte läste igenom hela artikeln mestadels för att jag aldrig har varit särskilt intresserad av att spackla på mig ett halvkilo smink. Jag har aldrig fattat varför kopiöst anbringad mörk ögonskugga, som egentligen gör att en kvinna ser ut som en tvättbjörn, betraktas som sexigt eller vackert. Blå ögonskugga är ännu värre eftersom den enda gången huden blir blå av naturen är när man har blivit slagen!

En av mina tidigare arbetskamrater i Michigan sminkade sig otroligt mycket. Man fick ibland känslan att hon hade kommit till jobbet direkt från en hel natt på krogen eller från sitt "extraknäck". Jag minns en gång när vi hade beredskap tillsammans och blev inkallade mitt i natten för att utföra ett mycket akut ingrepp. Hon hann inte sminka sig och det tog därför några sekunder innan jag kände igen henne när vi träffades i operationssalen!

Apropå blogginlägget som jag skrev igår misstänker jag att sminkbruk också är ett resultat av aggressiv marknadsföring. Jag utförde en snabb utredning på Internet genom att googla frågan "gillar män mycket smink på kvinnor" på såväl svenska som engelska och det övervägande svaret var – nej.  Enligt de flesta svaren som jag läste tycker män att lagom smink kan betona en kvinnas naturliga skönhet, men däremot blir alldeles för mycket smink frånstötande.

Så, nu har jag fått en slags bekräftelse på min teori att kvinnor spacklar på sig en massa smink p.g.a. att framgångsrik marknadsföring har övertygat dem att de inte duger som naturen skapade dem.

Gott Nytt år, förresten!

Häromdagen höll jag på att syssla med mina många inomhusväxter varav en är en kactusväxt likadan den i bilden. Jag försökte att ta upp den inre krukan för att se om det kanske fanns för mycket vatten i den yttre krukan. Men jag tappade greppet på den inre krukan som orsakade tre kactusnålar att for upp under pekfingernageln. Jag lyckades dra ut två av nålarna men den ena nålen for så långt in att jag inte kan nå den för att dra ut den. Det är lite obehagligt men jag hoppas att min kroppens försvarsystem snart kommer att "spotta ut" nålen eller kanske lösa upp den. Så, se upp för dina kaktusväxter för att de bits! 

Om du är en trogen anhängare till skidåkaren Jens Byggmark bör du sluta läsa detta blogginlägg redan nu. Trots att jag är fullständigt ointresserad av sport har den här killen fångat min uppmärksamhet fastän inte av anledningarna som du kanske tro.

Sverige har försett Jens Byggmark med allt han möjligt kunde behöva för att växa upp frisk och att kunna leva ett gott liv d.v.s. hälsovård, tandvård, utbildning, frihet, trygghet, och personliga val, m.m. Genom skattepengar har samhället gett pojken en mycket bra start på livet.

Han blev duktig på att åka skidor och så snart han vann stort stack han till Monaco för att smita från skatten till Sverige. Vid nästan samma ögonblick att han äntligen kunde ge tillbaka till samhället då vände han ryggen mot sitt fosterland.

Fy på honom! Han borde skämmas! Trots att jag är invandrare tycks det som om jag har mer respekt och lojalitet till Sverige än Jens Byggmark. Anja Persson stack också till Monaco, och säkert fler andra sportsfigurer och inga av dem får respekt eller beröm av mig.

Jag vet att rätt så många människor är mindre förtjusta i rester. Men jag gillar rester och det gör Kalle också. Vi har ätit någon slags julmat vid varje måltid sedan julafton och det går alldeles utmärkt för oss både. Under vissa perioder i mitt liv när jag bodde ensam lagade jag ofta en stor middag för 4-5 personer på söndag. Jag åt en portion när maten blev klar, men delade upp resterna i små matlådor för att ta med mig som lunch på jobbet varje dag den följande veckan!

Min förmåga att äta upp rester utan att klaga började troligen redan under min barndom. Min generation – den så kallad baby-boom-generationen – uppfostrades av människor som personligt upplevde USAs stora depression och därför blev de tvungna att utnyttja varje tesked mat för att överleva. Vi var dessutom bönder och hade därför mer respekt för allt arbete som ingår i att odla mat.

För mig är det nästan som en rolig sport att hitta på fiffiga sätt att utnyttja matrester. Så, det blir såklart julskinka, rödbetssallad och Jannsons frestelse till lunch på jobbet imorgon. Mums!

Idag är det helt korrekt att säga såväl god fortsättning till svenskar som Merry Christmas till amerikaner. Det är nämligen idag som det riktiga och stora julfirandet äger rum i USA. Det går förstås att fira jul på julafton i USA, men det betraktas bara som "lilla julafton" och känns därför inte lika tillfredsställande som att fira på juldagen.

Kalle och jag firade jul hos min svägerska och hennes man som bor i Umeå. Det blev en perfekt blandning av god mat, trevligt sällskap, sång (jag tog gitarren med mig) och tillräckligt med behaglig underhållning på TV:n. Vi övernattade hos dem så det blev en lång, uppfriskande promenad i morse innan vi åt lunch som bestod av julbordsresterna.

Det blev mitt 10:e julfirande här i Sverige som är roligt. Men det också blev den tionde julen som jag inte har träffat mina vuxna barn som är mindre roligt. Jo, det är klart att vi kunde ha åkte dit varje 2:a eller 3:e år men av flera anledningar är det inte så enkelt som det låter. Jag får tillfälliga anfall av dåligt samvete varje år för att jag har det så mysigt medan mina barn inte verkar ha någon bestämd plats att vara för att fira jul.

"Jul, jul, strålande jul" låter fint som text till sång och dikt men jag misstänker att en fullständigt fläckfri jul utan en enda sekund dåligt samvete, stress eller sorg är svårt att förvärva för många människor. God fortsättning!

Stämpeluret som vi har på jobbet är en fin elektronisk apparat som är så modern att man behöver bara hålla namnskylten framför den för att "logga" in eller ut. När man loggar in eller ut piper stämpeluret med en kort signal för att bevisa att in- eller utloggning registrerades. Men när jag loggade ut igår satt stämpeluret igång till min stora överraskning med låten – We wish you a merry christmas!

Jag vet inte vem det är på sjukhusets lönekontor som sköter om stämpeluret men jag är tacksam för hans eller hennes fantasi och leklust. God jul allihop! 

Vi sitter här på TV-soffan och tittar på Bingo Lotto och för mig är det första gången jag har sett programmet. Jag kan inte ärligt påstå att programmet är min grej men det är skönt att sitta här och koppla av med sång och diverse underhållning.

Under första timmen av programmet satt två barn (en pojke och en flicka) vid ett bord med var sin dator. Idén var att de skulle ta emot korta julklappsrim inskickade av barn runt omkring i Sverige. Jag lade märke till att pojken blev ombedd att läsa upp fem rim men flicken blev ombedd att läsa upp rim bara två gånger.

Jag undrar om fler än jag lade märke till detta. Det är lätt att nonchalera händelsen som obetydlig, men det gjorde inte jag. Jag är övertygad om att den där stackars lilla flickan därmed fick för sig att flickor är mindre värda än pojkar.

…. och så få timmar på en dag. Jag vet att man måste prioritera de viktigaste sakerna varje dag, men man blir riktigt less på att göra det. Man måste alltid välja att antigen förkväva ens idéer och kreativitet eller bli ytterligare frustrerad och stressad med att försöka hinna med allt man vill göra.