Bröllop är härliga! Klänningar och kostymer är snygga, brudparet och gästerna är lyckliga, blommorna är vackra och kärleken och glädje känns i luften. Jag kunde troligen gå på ett helt okänt pars bröllop och bli lika lätt tårögd! Därför kunde jag inte motstå idag att titta på en video om gårdagens grandiosa kungliga bröllop i London.   

Kungliga bröllop är utan tvekan de vackraste bröllopen i världen! Jag blir fullständigt förtrollad av de djupa, gamla traditioner som ingår i den vackra pampiga ceremonin! Ett kungligt bröllop blir en slags stor patriotisk folkfestival för tusentals invånaren som står tätt ihop längs gatan för att kunna få en kort blick på det lyckliga brudparet när de åker förbi i sitt vackra anrika ekipage. När vår Victoria och Daniel gifte sig för nästan ett år sedan var jag (och även min man) klistrat på tv-soffan i stort sett HELA dagen! Jag blev nästan uttorkad av alla glädje- och stolthetstårarna som rann ner mina kinder den dagen! 

MEN, samtidigt känns det för mig som om en sådan överflödig, vansinnigt dyr ceremoni (på skattebetalarens kostnad) passar inte ihop i ett modernt samhälle. Jag skäms nästan med tanken att rätt så många familjer idag har svårt att sätta mat på bordet eller betala hyran medan ett ofattbart mängd pengar har spenderats på en redan lyckligt lottad familj! Det känns helt fel att vissa människor ”förtjänar” ett sådant lyckligt lottat liv bara genom att föddas till den ”rätta” familjen. Dessutom är det just de anrika, gamla traditionerna och de pampiga ceremonierna som jag ”älskar” som representerar någonting som jag hatar – hundratals år av överklass och hjärtlöst girighet och makt medan vanliga människor dog av sjukdom och svält. 

Konstigt nog är jag samtidigt fascinerad av slott och historiska museum som visar vackra kungliga föremål mestadels tack vare mitt intresse i historia och utvecklingen av människa! Det är ingenting att undra på varför jag känner mig väldigt kluven! Vad är det för fel på mig egentligen?

Det är inte så ovanligt att man börjar bli lite orolig och rädd för vart världen är på väg när man blir lite äldre. I så fall har jag tydligen börjat bli gammal eftersom jag redan sörjar om hur det var under de goda gamla tiderna! Det tycks som om världen snurrar ur kontroll och att enkelhet och lugnet är ett minne blott.

Nuförtiden får man omedelbart veta om att hundratals människor har dött på andra siden jordklotet i en tsunami, ett inbördeskrig eller ett terroranfall.  Jag känner mig ofta stressad av sådana nyheter eftersom det enda som man möjligt kan göra är att bidra pengar. Men Gud allena vet om pengarna verkligen används som stöd till de drabbade eller till att fylla på någon direktörs plånbok!   

Hur kan så vansinnigt mycket våld och spillt blod i filmer, datorspel och på TV betraktas som underhållande nuförtiden? Jag har svårt att förstå hur man kan belöna film- och datorspelindustrin för att de tillverkar sådana gräsliga filmer och datorspel! Ju mer våld samhället blir exponerad till desto mer blir våld en vardagssak.

Jag oroar mig om dagens illvilliga mobbning och grupptryck i skolorna! Mobbning och grupptryck är så brutala att det tycks åstadkomma betydligt fler självmordsförsök nuförtiden än förr. Jag har svårt att fatta hur en människa kan bli så högfärdig att tro att han eller hon har rätt till att förringa eller hota någon annan!

Vart tog samhörighet vägen? Egoism och girighet har gjort att klyftan mellan de fattiga och de rika blir bredare för vara år som går. Jag kommer aldrig att fatta hur de som redan har gott om pengar kan vända ryggen mot de mest utsatta i samhället bara för att behålla för sig själv en extra hundralapp varje månad från orimliga skattesänkningar.

Jo, jag vet att jag låter som en riktig gammal sur tant men så gammaldags är jag inte! Det finns förstås många bra saker och ting nuförtiden som inte fanns förr! Men när livet blir riktigt hektiskt och förvirrande är det svårt att undvika trevliga minnen från när världen var mycket enklare.

Enligt svensk praxis kommer min hälsning en dag för sent. Men det ligger i ryggraden för amerikaner att IDAG är den "riktiga" påskdagen. Därför vill jag önska er frid, kärlek, ro och glädje oavsett vad ni har för religiösinriktning. 

De flesta människorna runt i världen har hört talas om den världskända lyxbilen ”Rolls-Royce.” Den är symbolen eller t.o.m. standarden för den högsta kvaliteten man möjligt kan få i en bil.

Det finns i USA ett städutrustningsbolag som är mest känt för dess rostfria högkvalitetshinkar på hjul som används i större, offentliga hus och byggnader för att torka golvet. Namnet på det här bolaget tycks vara en ordlek som har förmodligen valts medvetet för att antyda hög kvalitet och ”lyx” bland städutrustning.

Bolagets namn? Jo, Royce Rolls, förstås!

Ni har säkert sett och även använt de där handtorkarna som ibland finns i offentliga toaletter. Det brukar stå pp apparaten dessa instruktioner om hur man gör:
1. Skaka bort det överflödiga vattnet från händerna.
2. Tryck in knappen.
3. Hålla händerna under varmluftsströmmen tills de blir torra.

Men jag såg nyligen att någon hade använt en bläckpenna för att lägga till en fjärjde instruktion på apparaten som de flesta troligen gör till slut:

4. Torka händerna på riktigt på bxyorna!

Traktorn i bilden är väldigt lik den som jag körde som bondflicka!

De flesta av er vet troligen redan att jag växte upp på ett jordbruk i sydvästar Michigan. Jag har många trevliga minnen från den tiden och jag fick lust häromdagen att berätta om ett av dem.

innan jag hittade min kvinnliga sida vid 16-års ålder var jag en riktig pojkflicka som gillade att hjälpa pappa utföra jordbruksarbetet mest under sommarlovet. Pappa var en mycket lugn man som litade på min förmåga att köra och hantera traktorn redan när jag var c:a 11 år gammal. Pappa och jag arbetade ibland tillsammans när t.ex. det var dags att bespruta körsbärsträden. Han stod på en slags perrong på baksidan av besprutningsapparaten och riktade besprutningsslangen mot träden medan jag långsamt körde traktorn fram och tillbaka i körsbärsfältet. Men ibland skickade pappa mig ut för att plöja ett visst fält medan han t.ex. trimmade hallonbuskarna i fältet bredvid.

Efter några timmars arbete åkte pappa och jag alltid tillsammans på traktorn på väg hem för att hinna tvätta oss inför middagen. Han brukade tillåta mig köra traktorn hela vägen fram till bondgården, men jag fick aldrig köra in traktorn i ladan. Det tillgängliga utrymmet i ladan för att parkera traktorn var nämligen ganska trångt och pappa hade bedömt att uppgiften att köra in den var lite för knepigt för en sådan ung flicka.  

Men en kväll kände jag mig så erfaren och självsäker att jag ville visa pappa att jag faktiskt kunde köra in traktorn alldeles själv. Det var då att jag körde rakt in i en av de viktiga stödstolparna som var nödvändiga för ge stöd till en tung övervåning full av hö! Märkligt nog blev pappa inte alls arg på mig trots att mitt misstag orsakade minst en timmes extra jobb för honom! Övervåningen började genast böja sig neråt p.g.a. det tunga höet så pappa blev tvungen att stanna kvar och laga den viktiga stolpen innan det blev mörkt ute.  

Mamma var en stadsflicka som aldrig riktigt trivdes som bonde. Hon oroade sig därför jämt över att jag skulle bli skadad av jordbruksarbetet. Pappa visste att om vi berättade för henne det som hade hänt skulle hon aldrig tillåta mig köra traktorn igen! Eftersom jag gärna ville fortsätta köra traktorn kom pappa och jag överens att hålla händelsen hemlig för mamma!

Varken pappa eller jag någonsin yttrade ett ord om kvällens händelse för mamma! Vi sålde jordbruket när jag var c:a 18-år gammal men innan dess frågade mamma nervöst då och då om det fortfarande gick bra för mig att köra traktorn och jobba på jordbruket under sommarlovet. Men pappa och jag nickade bara bekräftande medan vi sneglade åt varandra med ett stort leende!

VK publicerade nyligen en debattartikel som skrevs av Jacek Winnitski som är SFI lärare i Lycksele. Den mycket intressanta artikeln handlade om hur svårt det är för flyktingbarn att hinna ikapp och hålla måttet med sina jämnåriga ”äkta” svenska klasskamrater p.g.a. framför allt språket. Trots att artikeln handlade om barn kunde jag fullständigt relatera till flyktingbarnens belägenhet.

Jag började lära mig svenska på ett helt onaturligt sätt i USA genom att läsa artiklar via Internet, slå upp hundratals ord och ”gissa” hur de där orden skulle låta. Barn börjar däremot lära sig modersmålet från födelsen genom att först höra och ”ta in” språket och så småningom härma de olika ljudkombinationerna och ordföljden. Barn kan därför använda och uttala alla ord i ett för dem imponerande stort ordförråd långt innan de börja lära sig att läsa.

Som vuxen var det faktiskt svårt att lära sig språket, men jag förstod inte riktigt varför tills jag läste debattartikeln som till fullo beskrev alla de krångliga detaljerna som ingår i det svenska språket. Jag behövde lära mig bara tre bokstäver till som var nog svårt så jag tänker ofta på andra invandrare från t.ex. Irak eller Thailand vars modersmål består av helt annorlunda bokstäver!  Ni som är födda här och därför har språket i ryggraden tänker sannolikt inte på hur oerhört mycket en invandrare måste lära sig inom de första 6-12 månader man anländer i Sverige (Jag citerar Jacek Winniktski på vissa delar):

1.       Genus.  Det finns reglar om huruvida ett ords genus är ”ett” eller ”en” men det finns tyvärr massor av undantag.

2.       Alla verb, substantiv, adjektiv, adverb, pronomen, prepositioner m.m. samt massor av olika böjningsmönster för att passa singularis, pluralis och genus. Och förstås alla de förbaskade undantagen till reglerna!

3.       Ljud och uttal. Enligt Jacek Winnitski finns det ”27 distinkta språkljud, 9 vokalljud och 18 konsonantljud.” Dessutom måste man kunna ”betona rätt stavelse i orden och ge de olika språkljuden rätt varaktighet.” Ännu svårare är att ”tonfall och stigningar i ord och satser måste ske vid rätt tillfälle och det handlar om millisekunder…” 

Jag har dessvärre gett upp hoppet att någonsin kunna klara av alla dessa språkfinesser hela tiden utan fel. Prepositioner och pronomen förblir fortfarande hopplösa! Det blir nästan alltid fel när jag väljer emellan ”hans, hennes och sin” oavsett hur mycket jag försöker fatta reglerna. På råga till allt är uttal svårare än man möjligt kan tro! Det tog t.ex. minst ett år innan jag kunde uttala mitt eget nya namn (Sjöström) eftersom den där speciella ljudkombinationen (sjö) finns inte alls på engelska!  

Idag har jag ett ganska stort ordförråd när jag talar men jag kan förstå i princip allt jag läser och hör. Men även nu efter nio och ett halvt år här i Sverige känns det ibland så frustrerande och tröttsamt att jämnt tänka på ordval, ordföljd och uttal att det emellanåt är lättare att hålla tyst. Så, kanske ni kan förstå lite bättre att ”tyst” inte betyder ”dum” när det gäller vi invandrare.  

Nu kan ni troligen lätt förstå att möjligheten att prata hela tiden i mitt modersmål är bland de olika anledningar varför jag längtar så mycket efter vår årliga amerikaresa och nu är det bara tre veckor innan vi åker! I can’t wait!!

Samtalet runt fikabordet i morse på jobbet handlade om bilar och fick mig att komma ihåg följande gulliga historia:

Den korta annonsen i tidningen om en Porsche-bil för bara 500 kr fångade snabbt en ung mans uppmärksamhet!  Han ringde det angivna telefonnumret för att höra om det var ett tryckfel men kvinnan som svarade telefonen intygade att annonsen var helt korrekt! Den unga mannen lovade att köpa bilen om kvinnan skulle behålla bilen åt honom.

Till den unga mannens häpnad var den vackra bilen mindre än ett år gammal och i alldeles perfekt skick! Han räckte genast över pengarna till kvinnan och det var först när bilnyckeln låg tryggt i hans hand som han vågade ställa sin fråga – ”Varför bad du om så lite pengar för en sådan världsberömd fin bil?”

Kvinnan log stolt och förklarade – ”Efter 25 år som gift lämnade min man mig alldeles plötsligt för ett par månader sedan för att flytta in hos en mycket yngre kvinna!  Han ringde häromdagen och förklarade att han behövde pengar och beordrade mig att sälja bilen och skicka pengarna till honom!"

Hämnd kan ibland vara härlig!

Man kunde kanske tro att jag inte är riktigt klok! Trots att det är mindre än en månad tills vi flyger över Atlanten till min hemstat Michigan, har jag tänkt mest på Barcelona de senaste åtta dagarna! Vi bestämde oss nämligen lite för sent vart vi skulle åka till höst för att lätt kunna boka genom Apollo eller Ving som betyder att vi fick ordna allt själv. Efter en dryg vecka av sökningen under varje ledig sekund har jag lärt mig att man egentligen har mycket fler urval när man själv fixar flyg och boende men samtidigt kan det upplevas som stressigt att jämföra hundratals lägenheter.  

Jag misstänker att vi (läs jag) är nästan för petnoga när det gäller boendets läge, utseende och utrustning. Framför allt måste lägenheten se alldeles fräsch, ren, bekväm och halvlyxig ut. Det får kosta vad det kostar (till en rimlig mån) eftersom vi är duktiga att spara pengar och är ganska snåla resten av året. Dessutom har vi nått åldern när vi har förtjänt lite lyx då och då! 

Det är löjligt viktigt för oss att trådlös Internet ingår i lägenheten!  Alltså hur kunde vi klara oss utan att kunna skriva blogginlägg eller hålla koll på vännerna och familjemedlemmarna via Facebook? Dessutom är det mycket behändigt att kunna hitta mer information om möjliga utflykter eller öppentidarna hos restauranger eller museum.  

Sist men inte minst måste lägenheten ligga rimligt centralt och helst med lite grönska i närheten.  För mig är det värt många timmars utredning för att kunna försäkra oss att vi inte hamnar i närheten av discopubar eller hög trafikerade gator. Vem kan njuta av en lugn och romantisk middag på balkongen med hög ”dunk-dunk-dunk”-musik bredvid eller med lukten av avgasen från gatan? Absolut inte jag i alla fall!

Men strax före lunch idag har vi äntligen bokat en väldigt fin lägenhet i åtta dagar i Barcelona. Den ligger i närheten av Parc de Montjuic som tillfredsställer mitt krav för grönska! Förra veckan bokade vi klart en lite mindre lägenhet i 6 dagar nära stranden i Sitges, som ligger lite söderut från Barcelona. Så det är först nu att vi (läs jag) kan fokusera bara på Michigan-resan! Hääääääääärligt!!