Klockan är 19.45 på en vanlig tisdag. Just nu sitter jag framför min dator här i Sverige och chattar via Facebook med min son på Kuba. Under tiden som jag väntar på sonens svar lägger jag upp fler bilder från vår 2007 resa till Italien till en resedagbok som heter Flickr. Kul!

Jag gillar mycket allt som Internet gör möjligt och jag kan inte ens föreställa ett liv utan det.

Under fikapausen igår på jobbet frågade jag mina arbetskompisar om någon av dem tänkte gå på helgens folkmusik festival. Alla tittade på mig som om jag hade ropat ut en svordom i kyrkan. Någon bröt tystnaden och ställde frågan – vadå folkmusikfestival?

För mig som har varit fullständigt insatt i folkmusik hela mitt liv är det ofattbart att inga av mina arbetskamrater visste om att den årligen festivalen, UMEFOLK, kommer att dra igång i helgen! Festivalen kommer att erbjuda otroligt många olika konserter (och inte bara svensk folkmusik) men även flera workshoppar, föreläsningar och dansmöjligheter.

Jag kommer att tillbringa hela dagen på lördag i Folkets Hus i Umeå för att vara med på så mycket som möjligt av allt som erbjuds på festivalen den dagen. Jag kommer även att spela med Umebygdens Spelmansgille kl. 20.35 – 20.55 i tonsalen. Umeås stora kulturår nalkas, och in mina ögon är folkmusik en viktig del av kulturen världen runt. Vi ses, förhoppningsvis!

Idag har jag klarat av rätt så mycket inklusive ett arbetspass på jobbet, så det känns som om jag förtjänar kvällens "dejt" med min älskade man Kalle. Om ni minns gick vi också på bio i Vännäs förra söndag med syftet att se på filmen Lincoln. Men eftersom en av oss såg fel på film schemat (fastän jag inte vill avslöja vilken av oss han var) såg vi Flight istället för Lincoln. Det blev ett lyckat misstag eftersom Flight var en riktigt bra film! 

Så ikväll har vi en chans till att se filmen Lincoln på riktigt och ni kan slå vad om att vi har kollat bioschemat flera gånger inför kvällens biobesök! Hej så länge!

Jag har länge varit mycket kritisk mot tågsystemet här i Sverige. Jag har hört och läst tillräckligt många skräckhistorier om inställda eller försenade tåg som gjort att jag aldrig har litat på tåg som en rimlig transporteringsmetod. Men i torsdags och igen igår hade jag ett speciellt behov av att kunna komma hem från jobbet lite tidigare än när jag åker buss. Därför, mot mitt sunda förnuft, valde jag åka tåg.

I torsdags blev just det tåget inställt… såklart. Det blev ersättningsbuss istället som jag antog skulle stanna på Vännäsby resecentrum där min man skulle hämta mig med bilen. Men när bussen inte svängde in mot resecentrum fick jag veta av chauffören att det är "för trångt" för bussen att stanna på Vännäsby resecentrums parkering. Så jag blev tvungen att kliva av bussen och gå c:a 500 meter till resecentrum (som inte är ett problem för sig utan det är en principfråga). På grund av detta resefiasko "vann" jag bara fem minuter (istället för 35 minuter) på hemresan.

Igår jobbade jag kvällstur som innebär en sluttid vid kl. 19. Det är riktigt dåligt med både buss och tåg vid den tiden så min man brukar köra hela vägen in till NUS för att hämta mig när jag slutar kl. 19. Olyckligt nog tänkte jag ge tåget en chans till så att min man skulle slippa åka in till Umeå för att hämta mig. Så jag fick lov att flexa ut 45 minuter tidigare från jobbet för att hinna tåget som skulle åka från NUS 18.26.

Det var först när jag kom fram till perrongen 18.22 som jag fick veta att tåget hade fått en ny avgångstid beräknat till 18.45. Det blev tre nya beräknade avgångstider därefter innan tåget äntligen åkte iväg 19.12.  Vi fick veta att "tekniska problem" gjorde att tåget inte kunde köra fortare än 80 kilometer i timman och skulle därmed blir ännu mer försenat till resecentrum. Denna information bekräftades när jag tittade igenom fönstret och såg att bilar på E12 körde fortare än tåget! Ankomsttiden vid Vännäsby resecentrum c:a 50 minuter senare än det som står på tidtabellen! 

Jag har återigen tappat allt förtroende på ett pendeltågsystem som inte ens kan klara av en förhållandevis kort sträcka på tre mil tur och retur! Det är mycket tveksamt om att jag någonsin i framtiden vågar lita på tåget igen. Jag har anmält mig på Länstrafikens hemsida för kompensation enligt deras 20-minuters garanti. Men jag är också tveksam till att garantin är mer pålitlig än tåget.

Jag hade längtat hela veckan efter del två av Melodifestivalen som visades igår kväll. De första två bidragen var (enligt mig) så grymt bra att jag fick höga förväntningar på de andra bidragen. Som musiker bedömer jag en sång enligt följande villkor:

1. Själva melodin skall vara unik och fräsch och inte det samma trötta "dunk dunk dunk" som tycks vara den eviga standarden i Melodifestivalen.

2. Budskapet i texten bör vara åtminstone något betydelsefullt i synnerhet om sången skall representera Sverige!

3. En sång är för mig ingenting utan skickliga musiker som ackompanjerar sångaren. Musikackompanjemanget skall helst vara ganska invecklat, skickligt gjort och bestå av ett snyggt och unikt ackordflöde.

4. En sångs melodi och text bör vara tillräckligt lockande så att man inte behöver en massa dansare eller visuella tricks liksom flammor, gnistor, elektronik, ballonger eller konfetti som distraherar publiken från själva sången.

Det sista bidraget var Sean Banan och hans idiotiska sång och barnsliga uppträdande. Det gjorde nästan ont i min själ när jag insåg att sången egentligen blev godkänd som ett allvarligt bidrag till Melodifestivalen! Jag tröstade mig själv med tanken att sången inte hade en chans att gå vidare. Men till min förfäran gick Sean Banan inte bara vidare utan direkt till finalen i Globen! 

Hur i hela friden kan det svenska folket rösta fram en sådan sång som eventuellt kommer att representera hela Sveriges musikbransch? Ett sådant obetänksamt val gör att Melodifestivalen bara är ett dyrbart skämt. Nej, jag är inte sur för att min favoritsång inte gick direkt till finalen. Sanningen är att ett sådant barnsligt uppträdande med en sång vars idiotiska text må representera Sverige inför hela Europa är ett hån mot seriösa sångare.

Idag har min man och jag hittills njutit av en för oss typisk lördag. Våra lördagsrutiner består av bl.a. tid framför var sin dator strax efter frukosten för att kolla Facebook, e-posten och för mig att läsa lite amerikanska nyheter. Jag tillbringade rätt så mycket av min datortid imorse med att börja planera våra resor för 2013. Internet är ett oslagbart sätt att hitta information, tips och idéer angående ett visst resmål.

Vi skall åka som vanligt till USA sent på våren och bo i vår sommarvilla i Michigan. Vi kan redan "utantill" den där resan så det krävs inte så mycket planering och utredning. Men vi brukar ta en liten 5-dagars avstickare till någon annan delstat under de nästan fem veckorna som vi befinner oss over there. Vi har bestämt oss för att åka till Springfield, Illinois som är känd som staden där USAs 16:e president, Abraham Lincoln bodde som vuxen och lanserade sin karriär som politiker. Vi skall gå på bio i Vännäs i morgon för att se filmen Lincoln, som för oss kommer att vara det första steget på vår blivande "Lincoln-baserade" vistelse i USA.

Vi har också bestämt oss (tack vara flera övertygelser av mig) för att åka till Paris under hösten. Den resan kräver betydligt mer utredning för att jag själv skall kunna ordna upp resan. Genom Internet har jag varit "inne" i flera lägenheter, parker och museer i Paris redan före lunch. Trots snön och kylan utanför fönstret bredvid datorn var jag så pass djupt inne i Paris att jag nästan kunde känna värmen och dofterna av de soliga dagarna som jag hoppas att vi får uppleva.

Trots mina härliga planer och drömmer finns det vardagsverkligheten som också kräver lite uppmärksamhet och energi. Därmed slutar jag detta blogginlägg för att åka till Vännäs för att köpa några champinjoner till middagsrätten. Trevlig helg!

Det hörs mycket snack nuförtiden om att äta sunt och motionera. Jag känner mig hyfsat duktig på det men samtidigt vet jag att det alltid finns utrymme för förbättringar. Jag bestämde mig därför i somras att stiga av bussen på Vasaplan och gå resten av vägen till jobbet på NUS. Det gjorde jag i stort sett varje dag från den 18:e juni tills mitten av oktober. Då blev det stopp för att jag är väderfegis som har svårt att ta mig ut i regn, blås och kylan med en bra attityd. 

Jag gillar att läsa hälsotidningar och under de senaste månaderna har jag läst flera tips om att "vardagsmotion" är egentligen bättre än en intensiv timme på gymet ett par gånger om veckan. Jag blev inspirerad därför att börja igen med mina promenader mellan Vasaplan och NUS. Det har jag gjort nu i tre veckor även när det häromdagen snöade och blåste så pass mycket att jag nästan såg ut som en snögubbe när jag äntligen kom fram. Det känns bra med mina vardagspromedader och jag känner mig även lite stolt över att jag har behärskat väderfegisen t.o.m. med en bra attityd!