Jag förstår mamma

Av , , 12 kommentarer 19

Jag tänker ofta på min mor i synnerhet när jag jämför hennes och mitt liv.  Exempelvis som en ung och smärtfri tonåring försökte jag att förstå och visa henne medkänsla när hon ofta klagade över smärtorna som hon upplevde här och där i sin kropp. Men jag önskade egentligen hemligt för mig själv att hon inte skulle besvära mig med sina klagomål.  

Mamma var en mycket social ”stads-flicka” som blev kär i och gifte sig med en stark och tyst Michiganbonde. Pappa var en god man som av någon anledning inte kunde tillfredsställa mammas behov av romans, sällskap, ömhet och meningsfull konversation. Hon blev mycket ledsen och besviken med livet och jag tror att hennes själ dog flera år före kroppen. Jag tyckte synd om henne och samtidigt lovade jag mig själv att hitta en mer lämplig livskamrat än mamma gjorde.

Jag hade bara ett äldre syskon – en syster som hette Kathy. Hon var ett extremt besvärligt barn som växte upp och blev en ännu besvärligare vuxen. Mamma oroade nästan ihjäl sig över Kathy och hon kände sig ofta maktlös och värdelös över situationen. Det var först när Kathy var 48 år gammal att hon äntligen fick diagnosen manodepressiv. Innan dess hade familjen mycket svårt att förstå och hantera hennes udda beteende som orsakade ett stort svart moln av depression, frustration och oro över hushållet. Innan vi visste att Kathy drabbades av en mentalsjukdom bestämde jag mig självbelåten att bli duktigare att uppfostra barn än mamma var.   

Idag är jag 58 år gammal och jag kämpar dagligen med smärtor här och där i kroppen. Min dotter var ett extremt besvärligt barn och är ännu besvärligare nu som vuxen eftersom hon också drabbas av diagnosen manodepressivsjukdom. Min före detta man var en god man som blev tyst och tråkig och inte kunde tillfredsställa mitt behov av romans, sällskap, ömhet och meningsfull konversation. Rädslan av att hamna i ett lika tråkigt liv som mammas är en av anledningarna till att jag befinner mig idag i Sverige. 

Jag var bara trettiosju år gammal när mamma dog. Men om hon var kvar i livet idag skulle jag ge henne en varm kram och viska ömt i hennes öra – jag förstår, mamma… äntligen. 

Fy på mig!

Av , , 2 kommentarer 6

Oavsett hur mycket vi snälla människor försöker sköta oss snyggt kan vi ändå vara ofattbart hänsynslösa ibland!

Igår gjorde jag ordentligt bort mig men det värste var att min stackars älskade man blev offret till min dumhet!  Före spelningen på folkmusikfestivalen igår kväll körde Kalle och jag in till stan ett par timmar i förväg för att träffa de andra två i bandet New Mountain Music. Syftet var framför allt att kunna sjunga upp oss inför uppträdandet och därefter fika medan vi planerade för kvällen.  

Efter vi hade övat i källarlokalen ville Kalle springa ut till bilen med vissa köldtåliga utrustningar för att slippa bära allt upp till musikkompisarnas lägenhet. Under tiden åkte vi andra upp i hissen med instrumenten för att förbereda fikan medan vi väntade på Kalle att ringa på klockan för att bli insläppt.

Vi däruppe i lägenheten började prata ivrigt om bl.a. kvällens spelning men efter ett tag började vi undra vart Kalle tog vägen!  Vi hade inte ännu hört någon signal från insläppklockan och inte heller hade Kalle ringt min mobil för att bli insläppt. Jag började oroa mig för möjligheten att han hade ramlade, blev anfallen eller att något annat hade inträffats.

Så jag sprang ner till huvudentrén för att reda ut vad som hade hänt och där stod min halvfrusne, besvikne och naturligtvis förbannade man utanför dörren utan möjligheten att komma in! Det visade sig att insläppklockan inte fungerar efter kl. 22 och som råga på ilskan hade Kalle inte sin mobil med sig för att kunna ringa mig! Vi däruppe i den varma lägenheten helt enkelt glömde bort honom i nästan 15 minuter p.g.a. vår iver att prata och planera inför spelningen!  

Det var minsann länge sedan jag skämdes lika mycket!! Min älskade Kalle är central i mitt liv med hans stöd, hjälp och ändlösa tålamod och kärlek! Jag ”brukar” aldrig ta honom för given – men ändå gjorde jag det den här gången! Mest beundransvärt i denna historia är att det gick över väldigt fort och inom 5 minuter efter det att jag bad om ursäkt var han lika trevlig som vanligt mot oss! Därför kommer jag att stå i skamvrån idag – eller snarare livet ut!

Förlåt mig, käre Kalle!  

Ikväll kl. 23.50

Av , , Bli först att kommentera 7

Ikväll blir jag tvungen igen att missa min älskade fredagsmys med min man. Men anledningen för detta är bara roligt! Bluegrassbandet, New Mountain Music till vilket jag tillhör skall spela på Folketshus i Umeå kl. 23.50 och sången i YouTube-videon ovan finns med på kvällens spellista!

Vi kommer att vara ett av väldigt många band som kommer att delta i årets fantastiska folkmusikfestival som drivs av folkmusikföreningen, Umefolk. Man kan även delta i en eller flera dansworkshop!

Så kom igen! Överväga att hoppa över antigen Let’s Dance ikväll eller Melodifestivalen i morgon kväll för att gå på Norrlands största folkmusikefestival och höra riktig internationell folkmusik! Kanske vi ses ikväll!

Här kan du hitta en massa information: http://umefolk.umeafolkmusik.se/

Vart skall du när du dör?

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag läste för flera år sedan en intressant teori i en tidskriftsartikel angående vart vi skall efter det att vårt liv på jorden tar slut. Den vedertagna uppfattningen bland de flesta människor innebär att vi som har skött livet bra får skjuts ”upp” till Himmlen och vi som har betett oss dåligt skall kastas ”ned” till helvetet. Men artikelförfattarens teori var att livet här på jorden redan är ett slags helvete och därför kommer alla att uppleva en ”individanpassad"” Himmel.  

Jag har trots min tämligen religiösa uppväxt ett öppet sinnelag till nya idéer och tänkande. Dessutom läste jag den där artikeln under en period i mitt liv när livet inte var särskilt roligt, bra, berikande, tillfredställande eller i synnerhet inte lätt. Jag har ofta tänkt på den här teorin allt sedan jag läste den och ju äldre jag blir desto mer kan jag föreställa mig möjligheten att det kan bli så när vi dör.   

Trots att vi kämpar, sliter och jobbar hårt för att leva ett gott liv upplever de flesta av oss ändå perioder eller stunder av rent helvete här på jorden!  Orättvisa, svek, sjukdom, arbetslöshet, mobbning, mistande av nära och kära, skam, skilsmässa, ensamhet, svåra olyckor, rädsla, fattigdom, våld, krig o.s.v. gör livet tufft ibland. Utöver dessa smärtsamma mänskliga problem slår också naturen till med jordbävningar, översvämningar, jordskred, vulkanutbrott, tsunami, orkan, skogsbrand, torka och svält.

Usch! Det känns som om vi har haft nog av helvete här på jorden, eller hur? Så trots att jag inte har levt ett helt fläckfritt liv har jag ändå betett mig snyggt 99 % av mitt liv och därför förväntar jag mig en plats i ”min” Himmel någon dag.

Dagsböter är fel metod!

Av , , Bli först att kommentera 5

Bilden ovan visar en av de många skyltar i USA som uppmuntrar folk att inte skräpan ner.

För mig är ”Dagens fråga” i VK ett intressant sätt att få veta vad vanliga människor tycker och tänker. Ämnet till dagens fråga i veckan handlade om det ökande problemet med nedskräpningen i Umeå. Frågan formulerades ungefär så här – Tror du att ett hot med dagsböter skulle förebygga nedskräpningen i Umeå (om man blir ertappad)? Om jag minns rätt svarade alla tre personerna vagt att det kanske skulle hjälpa fastän 800 kr var lite för mycket,  

Men enligt min åsikt är det inte lönt att införa ett straffsystem i en sådan miljöfråga eftersom det sannolikt kostar mer att administrera och bevaka en sådan förordning än det är värt. När det gäller nedskräpning tror jag mycket mer på utbildning och jag har förstås ett strålande exempel! President Lyndon Johnsons fru, Lady Bird Johnson, blev talesmannen mitt på 60-talet för den nationella kampanjen, ”Keep America Beautiful” (Håll Amerika vackert). Hon utmanade alla i landet att göra sin del för att förverkliga denna kampanj – kommunen, invånaren, företag, skolor, affärer och politiker.  

Tusentals fler soptunnor sattes ut på gatorna och i parker i hela landet och fler städningsarbetare anställdes av varje kommun för att regelbundet tömma soptunnorna. Skyltar sattes upp överallt för att uppmuntra och påminna att ansvaret tillhörde alla. Reklam visades på tv och annonser publicerades i tidningarna för att vissa olika sätt som man lätt kunde bidra till detta nationella projekt. Affärer tog ansvaret att sätta soptunnor utanför sina hus. Barnen lärde sig såväl i skolan som hemma att sköta om sitt eget skräp. Skräppåsar till bilar blev tillgängliga (gratis) vid bensinstationerna för att minska frestelsen att kasta ut skräp genom bilfönstret.  

Det tog tid förstås, men så småningom ändrades den nationella attityden. Idag ligger ”hålla vackert och rent” i ryggraden på de flesta amerikaner. Begreppet inkluderar nuförtiden att också hålla Amerika fräscht genom att plantera träd och blommor, återvinna så mycket som möjligt och minska luft- och vattenförorening (fastän det tycks som om USA inte har kommit så långt i frågan). Nya projekt, idéer och olika sätt för vanliga människor att hjälpa till dyker därför kontinuerligt upp för att hålla begreppet levande.  

Det kan förverkligas också i Umeå samt hela Sverige men varje kommun och sina invånare måste vara villiga att samarbeta för samhällets bästa istället för att bara titta över axlarna innan man skräpar ner för att slippa dagsböter!

Pappa sjöng till mig

Av , , Bli först att kommentera 2

Bilden visar en korg som heter "bushel" och rymmer c:a 38 liter.

Samtalsämnet i torsdags under eftermiddagsfikaet på jobbet blev det för svenskar konstiga amerikanska rymd- och längdmåtten d.v.s. gallon, quart, pint, inch, yard, mile o.s.v. Detta livlig och trevliga samtal påminde mig om en gullig sång från musikalen ”Guys and Dolls”.

Sången blev populär av sångerskan Doris Day på 50-talet. Texten in sången nämnar rymdmåttrn ”bushel och peck” som ett sätt att ”mäta” en ung mans kärlek till sin flickvän. Sången blev mycket populär i synnerhet för föräldrar som sjöng den till sina barn precis som min pappa sjöng den för mig!

En ”bushel” motsvarar c:a 38 liter och en ”peck” är en fjärdedel av en bushel. En ”barrel” motsvarar 159 liter och en ”heap” är en hög. Men ordet peck betyder också en liten snabb puss på kinden eller läpparna som fick en dubbelmening i sången. Sångens första vers går så här:

I love you a bushel and a peck… a bushel and a peck and a hug around the neck…a hug around the neck and a barrel and a heap…a barrel and a heap and I’m talking in my sleep about you!

Här kommer två YouTube-länkar till sången varav den första sjungs av ett gulligt litet barn och den andra sjungs av den berömde sångerskan Doris Day.

Ett gulligt litet barn:

http://www.youtube.com/watch?v=nXHazCH1BZE&feature=related

Doris Day: http://www.youtube.com/watch?v=XNjv1WDGxt8&feature=related

 

Mitt utflugna ”barn”

Av , , Bli först att kommentera 4

Det kommer emellanåt nyanställda operationssköterskor till vår avdelning för två veckors inskolning på arbetet som vi utför. Vårt arbete är rätt så invecklat, fodrande och tidskrävande och dessutom måste arbetet rulla på ganska fort.   

Att inskola någon känns nästan som att vara ansvarig för ett barn därför att han eller hon inte alls ”kan själv”!  Handledare måste ständigt stå bredvid (eller åtminstone finnas alldeles i närheten) den person som lär sig för att förklara allt, demonstrera hur man gör, svara på frågor, stödja den person på olika sätt och se till att inget fel görs medan han eller hon lär sig.  

Samtidigt måste handledaren försöka hjälpa och stödja arbetskompisarna utföra sitt jobb. Handledaren och sin elev går även på fikapaus tillsammans eftersom eleven inte ens vet vart fikarummet ligger! Så att agera som handledare till en riktig blåbär ibland kan upplevas som tungt. Jag har nämligen haft en nybakad operationssköterska med mig de senaste två veckor. Han var mycket smart, trevlig, engagerad kille som var ivrig att lära sig och visade tydligt sin respekt och tillit för mig som handledare.  

Jag förklarade så mycket för honom under dessa två veckor att jag fick lätt huvudvärk nästan varje dag! Men trots det extra ansvaret brukar det vara för mig roligt att agera som handledare. Jag fick ett stort tack och en kram av min elev igår när jag räckte över inskolningsintyget till honom. Jag pustade ut lite när han vände ryggen mot mig och gick ifrån mig, men eftersom vi blev nästan vänner under hans inskolning kändes det plötsligt lite tomt utan ”mitt barn”.  

Men, det är bara en tidsfråga innan jag får nästa nybakade operationssköterska under mina vingar!

Uttnytjade för gratisspelningar?

Av , , Bli först att kommentera 5

Musikens drivkraft är stark för vi som älskar att spela. Den är liksom näring för själen och obeskrivligt rolig! Men trots vår tillgivenhet till musik är det inte så dumt att ibland belönas med lite pengar i synnerhet när vi spelar offentligt för publikens nöje. Men det tycks som om de flesta människor inte fattar att ”levande” musikunderhållning är någonting man skall betala för. Problemet är troligen att musiken hörs bara ”tillfälligt” och är ingenting som man kan stoppa ner i en påse och ta den hem med sig.  

Såväl Umeå som Kalamazoo (min hemstad i Michigan) är universitetsstäder och detta innebär att det finns hur många som helst jätteduktiga musiker, trubadurer, band och orkestrar.  Det är riktigt tufft att ordna upp en betald spelning när konkurrensen är så här stor.  Många bandmedlemmar ringer upp, besöker eller skicka CD-skivor med provlåtar till de olika pubarna i stan förgäves som ett försök att locka intresse av en betald spelning.   

Jag misstänker att vi musiker har i ett avseende bidragit till detta problem. Det finns nämligen så många musiker som desperat vill visa upp vad de kan och vill bli hörda att fler och fler spelar alldeles gratis på pubar, restauranger eller festivaler. Och ju fler som spelar gratis desto mindre villigt kommer pubarna, restauranger och festivaler att betala! Det har blivit en ond cirkel för vi musiker! 

Under de senaste månaderna har fler och fler pubar ”tillåtit” vi musiker att spela tillsammans under de så kallade jams, spelmanstämmor eller sessioner.  Det är jätte roligt men samtidig blir vi utnyttjade av pubägarna. Vår musik lockar ju många betalande kunder för pubägarna och de enda ”betalt” vi får är ett par glas öl. Jag som brukar köra bil får bara ett litet glas läsk! Men det är oemotståndligt roligt att spela med varandra – och därmed har vi skapat ytterligare en ond cirkel för oss själva!

Låt mig upplysa er om kostnaden av att vara musiker! För varje timme en musiker spelar för publiken har han eller hon övat i många timmar på egen fritid hemma. Själva instrumenten av bra kvalitet är absolut inte gratis! Vi som äger fler än bara ett instrument samt utrustningen (instrumentfodralet, notställ, mikrofon och stativ, högtalare, m.m.) har investerat tiotusentals kronor på inköp samt underhåll av våra instrument. Att ta oss fram och tillbaka till övningar med resten av bandet är inte heller gratis. Det är inte alls ovanligt att bränna upp så mycket som 500 kr i veckan i bensin for bilkörningarna fram och tillbaka till övningar eller spelningar.

Så snälla ni – tänk på detta nästa gång du och dina vänner har det så roligt på pub eller restaurang med levande musik eller när ni gå förbi en gatumusiker.Vi spelar ju för vårt nöje men också för ert nöje!

”Men, det stod ju i tidingen”!

Av , , 4 kommentarer 12

Alla vet att regeringen, riksdagen och domstolarna räknas som de tre statsmakterna, men den fjärde makten är massmedia. För mig är det oroväckande samt irriterande att massmedia innehar så mycket makt eftersom ”fakta” som står i tidningen ofta betraktas som absolut sanningen – trots att det ofta är alldeles fel!  

Jag tänker nu på en artikel som publicerades i VK den 11 feb – Personal jobbade för mycket i åratal. Jag är anställd på NUS och jobbar på Sterilavdelningen och är därför en av de ”drabbade” som nämndes i artikeln. Mina arbetskamrater och jag var mycket nöjda att artikeln avslöjade ett sådant stort misstag av såväl arbetsgivaren som facket. Men artikeln innehöll några sakfel, halvsanningar, och ”bortglömda” fakta. 

Det stod i artikeln att ”…det går bara att få kompensation for de senaste tio åren”. Sanningen är att den senaste informationen vi fick i torsdags (dagen innan artikeln publicerades) var att vi får kompensation fr.o.m. jan. 2006 – alltså för bara 4 år tillbaka! Men detta är oacceptabelt så frågan skall drivas vidare.

Det stod i artikeln att ”Till årsskiftet ändrades schemat så att undersköterskor och biträdena nu jobbar 37 timmar per vecka…”. Helt fel!  Sanningen är att 37-timmars schemat inte träder i kraft förrän den 7:e mars som ju inte alls kan betraktas som ”årsskiftet”!

Det fanns flera andra större eller mindre fel i artikeln men jag måste bara nämna det för mig mest irriterande felet av alla! Det stod nämligen i artikeln att ”Det här upptäcktes när Kommunal hade ett arbetsplatsmöte på sterilenheten i höstas”. Sanningen är att facket hade ingen aning om detta tills min man som är mycket kunnig i frågan samt tjurig och bestämd ringde upp facket för att larma dem om att vi har jobbat 3 timmar för mycket i många år!

Jag förstår att det vedertagna sättet för journalister att få ”fakta” är att ställa frågor bara till facket i en sådan här fråga. Det känns som om artikeln kunde ha blivit ännu mer intressant och rättvis samt mer sann om journalisten hade pratat med oss som egentligen är berörda! Men p.g.a. den ensidiga artikeln får facket framställa sig som dagens hjälte.

Så jag skulle vilja uppmuntra mina kära läsare att aldrig ta för givet att det som står i media är den absoluta sanningen! Var beredd istället att ifrågasätta allt!

Tufft beslut!

Av , , 2 kommentarer 4

Jag funderade bokstavligen hela veckan men äntligen idag fattade jag ett beslut angående vad jag skall göra ikväll.  Fredagsmys hemma med Kalle är bland det bästa jag vet i synnerhet efter en hel vecka med heltids jobb samt ett par kvällar musikövning! Och efter ganska mycket ensamhet hela veckan är det skönt för honom att få mitt sällskap hela helgen. Men ikväll har jag valt att delta i en irländsk ”session” som börjar kl. 22 ikväll på Krogen Krogen.  En session är liksom en spelmansstämma fast det spelas bara irländsk musik. Läs mer om ni vill om vad en session innebär i ett tidigare blogginlägg som jag skrev: http://blogg.vk.se/pas/2011/01/22/gardagskvallens-session-206699

Jag får åtminstone sitta drygt en timme bredvid min man på TV-soffan. Vi skall tillammans titta på Let’s Dance innan jag måste åka iväg till Umeå där jag skall först hämta upp en musikkompis på väg till Krogen Krogen.  Det kommer att bli väldigt många musiker ikväll d.v.s. om alla som sade att de skulle komma dyker upp. Så, om ni har vägarna förbi kom in och lyssna! Jag kommer att spela mest min lilla rörflöjt som kallas för "penny whistle", så att ni känner igen mig! Ni som aldrig har upplevt en session förut  kommer säkert att bli glatt överraskade och imponerade! 

Då kör vi fredagsmys här hemma i morgon kväll istället! Trevlig helg allihop!