En allvarlig översvämning uppstod efter några dagars ösregn. Människor blev tvungna att lämna sina hus och ägodelar för att rädda livet. Men en mycket religiös man bestämde sig för att stanna kvar för att Gud skulle rädda honom. Vattnet steg i rasande takt, så mannen klattrade upp på husets tak och började intensivt bönfalla Gud om räddning.  

Ett ungt par kom paddlande förbi i en kanot och erbjöd mannen att hoppa in för att rädda livet. Mannen ropade – "Nej tack… Gud kommer att rädda mig". Trettio minuter senare hade det stigande vattnet nått mannens knän när en familj i en motorbåt stannade och erbjöd mannen den sista platsen i båten. Mannen ropade – "Nej tack… Gud kommer att rädda mig".  En timme senare när vattnet hade nått mannens nacke flög en polishelikopter ovanför mannen. Polisen släppte ut ett rep åt mannen så att han kunde hissas upp i helikoptern. Men den troende mannen bara ropade – "Nej tack… Gud kommer att rädda mig".

Mannen drunknade förstås och medan han stod i kön till pärleporten fick han träffa själva Gud. Den besvikne mannen frågade Gud – "varför räddade du inte mitt liv trots att jag intensivt bönföll Dig om hjälp? Gud ryckte axlarna och svarade – Jag skickade en kanot, en motorbåt och en helikopter… vad mer kunde jag göra?

Om fem timmar åker vi SAS från Umeå till Arlanda för att senare åka vidare till Egypten. Förra veckan var SAS väldigt nära konkurs (kanoten?). Protesterna i Kairo som pågår är så pass oroväckande att vi eventuellt måste hoppa över det planerade besöket i Egyptiska museet (motorbåten?). Igår kväll fick vi världens chock när vi insåg att min mans pass är för gammalt (helikoptern?).

Jag brukar vara en ganska logisk person, men jag måste medge att det känns lite pirrigt. Håll tummarna att vi överlever denna semester. 

Min man och jag hamnar ofta i intressanta samtal angående språk. Vi hade ett sådant samtal under middagen ikväll angående ordet "nyligen" som utvecklade till en mild debatt. Vi har nämligen tillbringat mestadels av dagen med att packa och förbereda oss för en resa till Egypten. Vi åker imorgon och skall sova över i närheten av Arlanda för att kunna checka in mycket tidigt på måndag för att åka vidare till Egypten.

Vi måste köpa ett visum vid vår ankomst på flygplatsen i Egypten. Passet måste vara giltigt minst tre månader efter utresan. Kalle kände sig plötsligt osäker och därför kollade han sitt pass för säkerhets skull. Till vår förfäran går passet ut i januari – alltså inom betydligt mindre än tre månader! Efter ett ordentligt anfall av panik och flera telefonsamtal senare fick vi veta att det faktiskt går att fixa. Puh!

Nu kommer jag till punkten. Kalle trodde att han hade "nyligen" uppdaterat passet som egentligen utfördes för fyra år sedan! Men min uppfattning av ordet "nyligen" är någonting som skedde max de senaste 2-6 månaderna.  Kalles poäng är att ordet "nyligen" är relativt och kan därför innebära någonting som hände inom så mycket som 4-5 år sedan. Men det låter orimligt enligt min åsikt. Vad tycker ni? Hur lång tid innebär ordet "nyligen" för er?

Förresten, om ni är intresserade, läs Kalles blogg för att få veta vad vi måste göra för att rädda semestern.

Vi var fem personer vid lunchbordet på jobbet tidigare i veckan när samtalsämnet vände sig till den kommande influensa-säsongen. En arbetskamrat bidrog till samtalet genom att berätta en passande historia som hon hade läste någonstans. Vi andra lyssnade uppmärksamma på hennes historia som för mig började låta väldigt bekant. Det slog mig plötsligt att arbetskamraten höll på att berätta MIN historia om Fröken Mary som jag skrev förra helgen i min blogg!

Alla vid bordet fick ett gott skratt och arbetskamraten och jag fortsatt "växelvis" att berätta historien om Fröken Mary för de andra. Jag måste medge att det kändes ganska smickrande att min historia betraktades som tillräckligt bra för att berätta för andra! Jag känner mig dessutom uppmuntrad att fortsätta skriva bloggar så länge som mina historier lyckas behaga andra eller lyfta fram viktiga eller intressanta ämnen. 

Jag älskar fredagar! Helgen börjar för mig så snart som jag stämplar ut från jobbet efter en krävande men tillfredsställande arbetsvecka. Precis som jag brukar göra "installerade" jag mig på bussen inför den timlånga resan hem från sjukhuset. Jag kände mig särskilt glad i hågen med tanken på att jag bara har en arbetsvecka kvar tills semester när min man, Kalle, och jag skall åka till Egypten i två veckor.

Egypten! Jag log för mig själv när jag tänkte på allt som vi kommer att se och uppleva – pyramiderna, sfinxsen, den världsberömda Tutankhamunutställningen på egyptiska museet i Kairo och inte minst kryssningen på Nilen! Jag vaknade från min härliga dagdröm och tog upp en ny kvinnotidning för att fördriva tid med under bussresan.

Redan på sidan 14 i kvinnotidningen skakade jag huvudet med misstro när jag läste att "Tutankhamun-graven och skatten" visas nu t.o.m. den 17:e februari 2013 i Malmö! VA? Malmö? Jag kände mig förötvivlad och inte minst lite förargad med idén att vi kommer att missa den världsberömde Tutankhamunutställningen under vår semester i Egypten för att den har skickats på lån till Malmö!

Jag kämpade för att samla mig så att jag lugnt kunde berätta den tråkiga nyheten för Kalle vid min hemkomst. Men han log bara och tröstade mig med att förklara att utställningen i Malmö bara är en utställning med repliker. För säkerhets skull kollade han på Internet och till vår stora lättnad stod det tydligt på den här hemsidan att utställningen faktiskt utgörs av "mycket välgjorda repliker".

Puh! Nu kan jag fortsätta se fram emot vår semester utan att oroa mig för att missa någonting som man borde kunna uppleva endast i Egypten – och absolut inte Malmö!

Jag och några arbetskamrater bestämde oss häromdagen för att äta lunch ute på sta’n. Vi valde en av de många restauranger som erbjuder lunchbuffé för att det skulle gå snabbt att få maten på bordet. Vi steg in i en restaurang som ligger lite utanför sta’n och började läsa menyn när en av kockerna bakom disken högt rekommenderade en viss rätt. Det lät gott enligt hans beskrivning och därför beställde vi allihop den rekommenderade rätten.

Redan vid den första tuggan blev besvikelsen väldigt stor! Maten var torr som krut och fullständigt smaklös!  Köttbitarna var torra och sega och rätten var inte ens nära  beskrivningen "varm". Jag var den första som klagade på maten och jag ville egentligen byta ut maten mot en annan rätt.  Men servitrisen trodde inte att det "skulle gå" att byta! Hon lämnade bordet men kom tillbaka c:a 6 minuter senare med en skål majonnäs och en liten kastrull med en brun ljummen vätska som hon hällde över allas mat. Salt och peppar användes dessutom kopiöst för att göra maten ätbar.

Jag föreslog gruppen att rätten blev "högt rekommenderad" mest för att restaurangen ville bli av med skiten! Vi kände oss ganska lurade och jag kände mig rätt så sur fastän jag sa ingenting mer för att inte ytterligare förstöra stämningen. Men jag lovade mig själv att aldrig igen besöka den restaurangen.

Ni som äger eller jobbar i restauranger måste sluta lura kunderna så där! Ni blivande restaurangkunder får lära er från vår upplevelse nästa gång en restauranganställd högt rekommenderar en viss rätt.

Alla känner säkert igen Rialto-bron, som är en av bara fyra broar över den stora kanalen i Venedig. 

Dagens gräsliga väder blev den perfekta ursäkten för mig att sitta framför datorn och titta igenom bilderna från våra tidigare semestrar. Jag gillar att syssla med bilder och därefter visa upp dem på någon resedagbok. Men det har jag inte gjort på länge mest p.g.a. mitt växande missnöje med resedagboken till vilken jag redan har laddat upp c:a 1 500 av våra semesterbilder!

Jag letar då och då efter en bättre resedagbok och jag är eventuellt även villig att betala en liten avgift mot bättre användarvillkor. Vi har åkt till Barcelona och Venedig det senaste åren utan att jag har visat upp våra bilder någonstans. Snart åker vi iväg på en 2-veckors semester till Egypten som betyder att det blir ytterligare en massa nya bilder som bara kommer att ligga i en mapp i datorn om jag inte skaffar någonstans att visa upp dem.

Jag har därför tillbringat ganska mycket tid idag på att ladda upp våra senaste semesterbilder till Facebook där åtminstone mina vänner kan titta på dem. Det var väldigt trevligt att återigen uppleva våra oförglömliga semestrar så där! Bilderna framkallar så pass djupa minnen att jag nästan kan känna dofterna och höra ljuden från det omgivande området där vi stod när bilderna togs.

Det vore kanske kul att visa upp några av våra bilder här i bloggosfären. Men jag är lite less på att sitta framför datorn för i dag, så det blir kanske någon annan dag.

Det blir minst två personer i Brån som kommer att valvaka hela natten – min man och jag. Kalle köpte lite snacks med tanken att det skulle hjälpa hålla oss vakna när vi tittar på 1:an som kommer att liv-sända hela natten. Ungefär kl. 06.00 svensk tid kommer världen att veta vilken man vi amerikaner har valt att leda vårt land under de kommande fyra åren. Tursamt nog godkände chefen min önskan av att vara ledig imorgon så vi får sova ut efter en nervkittlande natt!

Det är en spännande tid att vara amerikansk!

Nu på tisdag körs igång det stora spännande valet i USA. President Obamas namn kommer att nämnas väldigt ofta under den live-sändning som kommer att börja kl. 22.30. Min man och jag planerar en lång natt "klistrade" på tv-soffan för att kunna hänga med hela processen. Jag har bett om att vara ledig från jobbet dagen därpå och jag hoppas verkligen att jag får det! Annars måste jag lägga mig precis när valprocessen är mest spännande!

Min man skrev häromdagen ett kort blogginlägg angående det felaktiga sättet som överraskande många svenska tv-journalister uttalar President Obamas efternamn. Obama skall uttalas som "Åbama" och inte "Obäma" som flera svenska journalister säger.

Det spelar egentligen inte så stor roll om uttalet av namnet Obama avviker lite grann. Den viktigaste saken är att journalister fortsättningsvis får säga President Obama dagen efter valet.

Min dotter, som nu är 34-år gammal, hade en äldre dam som lärare när hon gick i fjärde klassen. Jag minns inte lärarens riktiga namn men låt oss kalla henne för fröken Mary. Fröken Mary var en duktig lärare som älskade sitt jobb och som var mycket snäll mot barnen. Men eftersom hon var väldigt nära pensionsåldern hade fröken Mary sina "gamla enfaldiga idéer" tyckte vi unga moderna mödrar.

En av Fröken Marys idéer var att öppna alla fönstren i klassrummet i 15 minuter två gånger om dagen – oavsett årstiden! Barnen frös och huttrade lite när det var mitt i vintern men Fröken Mary tröstade barnen genom att förklara att lite kall luft inte var dödlig. När vi föräldrar emellanåt ifrågasatte denna rutin försvarade fröken Mary den med att säga: "Det är aldrig dumt med lite frisk luft."

Stackars fröken Mary ramlade och bröt höften mitt i vintern och var därför sjukskriven i två månader.  Det tog inte alls lång tid innan snuvan började rinna och klassrummet blev en kakofoni av ljud från barn som hostade och nös. Den nya fröken öppnade nämligen aldrig fönstren och så småningom fattade vi unga moderna mödrar varför det inte var så dumt ändå med lite frisk luft!

Kanske denna gamla huskur är värd att prova i moderna Sverige nu när influensasäsongen står för dörren.

Idag var min sjätte arbetsdag eftersom jag jobbade i söndags och alla dagar sedan dess. Den här fredagen är därför nästan lite mer guld värd efter en krävande vecka. Min man och jag njuter verkligen av våra mysiga fredagskvällar tillsammans! Vi har nämligen mer tid att koppla av och prata medan vi äter en "lite godare" middag som vi brukar laga tillsammans på fredagar.

Jag kommer att skriva fler blogginlägg i helgen, men nu är det dags att ta min plats bredvid min älskade Kalle på tv-soffan. Jag slutar därför detta korta blogginlägg genom att önska er en mycket trevlig och mysig fredagkväll!