Tidigare i år när en musikkompis och jag spelade på en scen som ägde rum utomhus på Holmön. Det var kallt och jag skojade under en rast för mitt middagsällskap att det vore bra om jag hade haft fingertopplösa vantar så att jag kunde spela flöjt utan att frysa om händerna.

Sagt och gjort! En av de trevliga kvinnorna vid bordet skickade till mig – via min musikkompis – dessa färgrika fingertoppslösa vantar! Jag vet inte om hon själv hade stickat dem men det skall jag snart ta reda på när jag skall kontakt henne för att tacka så mycket! Visst är de fina?

Alla som håller sig uppdaterade om det som händer i Västerbotten säkert har läst om Kjell Edlundh, som är misstänkt för grov trolöshet. Jag måste betona att han än så länge bara är misstänkt men det ser inte ljust ut för Kjell. Inte att jag tycker synd om honom – särskilt nu när han också är misstänkt för att ha tagit pengar från insamlingsbössor som skulle ha gått till ett biståndsprojekt som Coop driver. Hur låg kan man vara?

Dagens girighetsnivå har jag väldigt svårt att fatta. Det tycks som om ju rikare man är desto större blir frestelsen att utnyttja ens trovärdighet och pålitlighet för att bedraga, fuska och rent av stjäla för att bli ännu rikare. Lika bedrövligt är nonchalanta chefer och styrelser som inte sköter sitt jobb som är att hålla koll på högavlönade anställde. Fy skäms på dem allihop!

Detta kuvert innehåller en speciell valsedel för amerikaner som bor utanför USA. Valsedeln måste vara framme till det officiella val-kontoret i min hemstat Michigan inte senare än kl. 20 den 6:e november för att räknas. Jag kommer därför att skicka iväg det redan idag så snart som jag kommer fram till sjukhuset för att jobba kvällsturen. Det är amerikanernas plikt, rättighet och ära att rösta och det har jag gjort vart enda år sedan jag flyttade till Sverige!

Det är inte bara presidenten som vi amerikaner måste välja utan också personer som skall vara  ansvariga för en massa andra offentliga tjänster som gäller bl. a. domarna i tingsrätten, kommunalrådet, kommunchefen, och vilka personer som får sitta i styrelsen på våra universitet och högskolor. Det finns också förslag till nya lagar som skall antigen godkännas eller icke-godkännas och den här gången blev det sex nya lagar på valsedeln.

Men det är onekligen valet av presidenten som är mest spännande! Ni som följer mina bloggar eller känner mig personligen kan lätt gissa vem jag röstade på som president, eller hur?

Fotnot: jag röstar såklart också i Sverige! Jag jobbade t.o.m. som valmottagare i Vännäsby förra valet.

Ett tecken på att man håller på att bli gammal är när man saknar hur saker och ting var förr. I så fall är jag gammal. Jag behöver nämligen få kontakt med vårdcentralen för att förnya ett par recept men det verkar vara så gott som omöjligt att göra! Förr kunde man helt enkelt lyfta på luren, ring upp vårdcentralen och då svarade mirakulöst nog en äkta människa.

Visst går det nuförtiden att ringa men inte alls lika lätt som förr. Nuförtiden måste man slå ett centralt nummer som kopplas till en central telefonsvarare som ligger i gud-allena-vet-vilken stad i Sverige. Ett inspelat meddelande uppmanar man att lämna namn, telefonnummer och personnummer för att senare bli uppringd. Ringer man efter ungefär kl. 10 får man höra att telefontider är stängt för dagen och att man skall vänligt prova igen senare.

Men man skall kunna kontakta vårdgivaren via Internet. För bara ett par år sedan kunde man hyfsat lätt gå in i vårdcentralens egen hemsida och klicka på en länk för att lätt boka tid hos läkaren eller förnya ett recept genom att lämna namn och personnummer. Men det var uppenbart alldeles för enkelt för nu är det så gott som omöjligt att kontakta vårdgivaren.

Landstinget påstår stolt att man skall kunna lätt komma in i hemsidan Mina vårdkontakter som jag försökte göra igår. Med förutsättningar att man tidigare har registrerat sig knappar man in sitt personnummer och en kod för att få ett SMS skickat till mobilen med ytterligare en kod för engångs bruk. Men det finns flera sätt att misslyckas med inloggningen. Det står exempelvis inte i vilken format personnumret skall skrivas och när man har misslyckas för första gången står det bara att koden är fel. Man måste därför prova sig fram med olika format på personnumret. När man har misslyckats fem gånger med antigen personnumret eller koden blir kontot låst i 6 timmar.

Man skulle också kunna logga in med sin e-legitimation. Men det finns varken en ruta där man kan knappa in sin e-legitimation-kod eller information om huruvida man måste ha ett tangentbord med kortläsare. Supporten skulle kunna nås via telefon alla dagar kl. 8-21 men jag gav upp efter att ha tryckt luren mot örat i 15 minuter utan att någon svarade. Jag skrev ett e-postbrev till supporten via en länk på hemsidan men jag har inte ännu fått ett svar.

Jag ÄR datorkunnig och jag VET hur Internet fungerar, men jag trots det misslyckas jag gång på gång med att ta mig in i Mina vårdkontakter. Jag blir väldigt stressad av det där och därför kan jag inte ens föreställa mig hur svårt det måste vara för äldre människor som är helt utan datorkunskap!

Varför måste alltid vara så fruktansvärt svårt nuförtiden? Det är varken bra eller roligt. Det är skitdåligt i min åsikt.

Bilden visar min fot i forhållande till storleken på en av många automatiska dörröppnare som finns vid varje dörr på jobbet.

Under tiden som jag var kvar i USA med min förra detta man, mina då unga barn och en villa att sköta om hände det emellanåt att jag tog en hammare i handen för att slå in en spik. Det var oftast bara en spik för att t.ex. sätta upp en tavla på väggen. Men ibland blev det många spikar under ett större renoveringsprojekt hemma eller hos vänner eller släkt.

Jag var alltid villig och ivrig att hjälpa till även om jag fick slå på spikarna fler gånger än de andra medhjälparna därför att jag inte var särskilt duktig på att konsekvent träffa spikarna!  Min förra detta man hade trots allt humor och döpte mig skämtsamt till "Blixten" eftersom blixten aldrig slår ner på precis samma plats två gånger i rad!

Det var länge sedan jag har haft tillfället att slå in en massa spikar. Men nu när min stora fot måste träffa de där små gula knapparna många gånger var enda arbetsdag inser jag smeknamnet Blixten fortfarande passar mig perfekt!

Det finns en sak i synnerhet bland alla de goda egenskaperna om Sverige som charmerade mig mest när jag först flyttade hit 2001. Det var att det skall finnas ett riktigt centrum i varje stad. Även när jag var kvar i USA blev jag charmad när jag läste i tidningen att någonting hade ägt rum på något europeisk "town square" (torg). Det var så mysigt och gulligt att föreställa mig ett livligt torg med en rik och blandad folkmassa. Vid mitt allra första besök l Umeå blev jag blixtkär i dess livliga centrum!  

I dagens tidning (VK) finns en artikel om det blivande Ikea-köpcentrumet som kommer att ligga långt ifrån Umeås centrum och bestå av c:a sjuttio butiker! Det låter kanske stort och spännande för er svenskar, men som amerikanska känner jag mig mest orolig och ledsen och nu jag vill förklara varför.

Benton Harbor, Michigan, är den närmaste storstaden till jordbruksområdet där jag växte upp. Massor av människor åkte in till Benton Harbor minst en gång i veckan för att bl. a. handla. Vi odlade frukt på vårt jordbruk och en stor bondmarknad fanns i Benton Harbor där vi sålde vår frukt. Amerikanska städer har inte ett riktigt centrum utan ett större "downtown-område" och "downtown" Benton Harbor myllrade det ständigt av glada människor som kom för att handla, träffa vänner och utföra ärenden.

Det var tidigt 50-tal när det byggdes det första shoppingcentrumet som ligger lång ifrån downtown Benton Harbor. Kort därefter byggdes det andra shoppingcentrumet och ett par år därefter byggdes det tredje. Benton Harbor började dö på 70-talet mest för att butikerna inte kunde konkurrera med tre stora shoppingcentrum där det finns många butiker under ett tak och gott om gratis parkering. Under 80- och 90-talet stod min älskade Benton Harbor helt stilla – en riktig spökstad!

Därför är jag orolig för Umeås centrum med etableringen av Ikea och dess jättevaruhus. Jag vill inte att Umeå skall råka ut för samma öde som Benton Harbor! Ikea-varuhuset kan bli det första steget mot centrumets undergång, men jag hoppas verkligen att jag har fel.

Fotnot: Sedan ett par år sedan pågår det ett oväntat framgångsrikt försök av stadsförnyelse i downtown Benton Harbor. Det går sakta och kommer att kräva mycket pengar och hårt arbete för att kunna återskapa även hälften så mycket liv som staden hade förut. Men Umeå får slippa detta besvär om bara politikerna ser upp för detta shoppingcentrum-fälla!

Jag åkte in till Umeå häromdagen lite tidigare än normalt för att kunna göra lite shopping inför kvällsturen på jobbet. Mitt sista uppdrag i sta’n var att äta en lunch innan det var dags att åka vidare till sjukhuset. Jag hade inte så mycket tid kvar, så jag gick in Max nya fräscha lokal med hoppet att jag snabbt kunde hitta en tämligen lätt och liten lunch där.

Precis innanför dörren hos Max finns en ny automat där man kan "före-beställa" maten och betala samtidigt. Idén är att maten ska vara klar att hämta så snart som man kommer fram till disken. Automaten visar upp bilder på de olika målen bland sortimentet och man behöver bara peka på bilden av den maten som man vill beställa. Så gott som alla av dessa mål bestod av en jättestor hamburgare, en massa pommes frites, och en "halv-hink" läsk.

Men eftersom jag ville äta lite mindre och hälsosammare blev jag tvungen att bläddra fram ganska långt tills jag hittade bilder på maten som visades en för sig. Det tog tid, men jag fick beställa precis vad jag hade tänkt mig – en liten hamburgare, lätt mjölk och några klyftor äpplen. Jag betalade med kortet och gick ifrån automaten för att hämta min mat vid disken.

Jag fick ett gott skratt när tjejen bakom disken log lite generat mot mig och räckte över min mat – en barn-box! Komplett med leksaken! Det var inte min mening att beställa en barnportion – det blev bara så! Vi skrattade bägge två när jag lämnade tillbaka leksaken och sa – tack för maten, men leksaken kan du skänka till ett "annat" barn!  Det blev en mycket roligt start på arbetsdagen!

Ni som har följt mina blogginlägg det senaste året förstår hur stressigt och tungt det har varit p.g.a. ombyggnaden på jobbet. Jag och mina kolleger har presterat under de senaste ett och ett halvt åren ett enormt arbete under gräsliga och även ohälsosamma omständigheter! Byggnadsprojektet är i stort sett klart förutom mindre justeringar här och där. Dessutom väntar vi på ytterligare nya tekniska utrustningar som kommer att innebära vidare ändringar i våra rutiner.

Den enorma stressen som vi har upplevt under ombyggnaden har så småningom förvandlat de flesta av oss till trötta, griniga och sura människor. Stressen, tröttheten och underbemanningen har gradvis framkallat en arbetsmiljö i vilken vi klagar på allt och alla samt skvallrar eller snackar skit om varandra i fikarummet eller i små grupper som emellanåt samlas mitt i arbetsrummet för att ventilera frustrationen. Det tycks som om ingen av oss är fri från att vara målet för klagomål.

Under vår arbetsplatsträff i fredags fick vi förstå hur ansträngande och tungt vi har haft det. En av mina kolleger lyfte fram ämnet om "pajkastning" på varandra och uppmuntrade oss att sluta med det. Eftersom jag höll fullständigt med honom ville jag försöka öppna en dialog om ämnet för att rensa luften. Men jag kunde inte ens slutföra första meningen utan att brista ut i gråt – till min egen stora överraskning! Tårarna rann nerför kinderna på mig och jag kunde inte behärska mig hur mycket jag än försökte!

Kollegerna som satt närmaste mig strök mina axlar, visade mig medkänsla och även räckte till mig en näsduk! Under tiden som jag kämpade med att behärska mitt gråtande började mina kolleger köra igång med en meningsfull dialog. Efter ett par minuter hade jag samlat mig själv nog för att kunna bidra till dialogen.

Jag förstår mer och mer för varje år som går att jag är en mycket känslig person som lätt blir stressad, förolämpad och sårad. Jag borde kanske skämmas för att jag brast ut i gråt framför alla mina kolleger samt våra tre chefer, men jag måste tillåta mig själv att vara den person som jag är. Men om mina offentliga tårar kan agera som startpunkten till bättre samarbete och mindre skvaller på jobbet är det värt att jag gjorde bort mig.

Jag följer en hemsida som heter "Pure Michigan" som främjar turismen i delstaten Michigan som är min hemstat. Michiganborna är uppmuntrade att ladda upp sina vackraste bilder och just nu är det de fantastiska höstfärgerna som lockar mest.

Mackinaw-bron, som vi körde över i juni:

Det vore inte så dumt att vistas i Michigan under hösten, och det får vi göra någon vacker dag när jag äntligen går i pension.