Vardagsdiskriminering

Av , , 1 kommentar 5

Jag skriver inte ett blogginlägg särskilt often men nu måste jag skriva av min frustration.

Idag upplevde jag ett typiskt exempel på vardagsdiskriminering mot kvinnor. Eftersom det var ”min tur” att tjäna ordentligt med Eurobonuspoäng var det JAG som beställde OCH betalade årets USA-resa till min man och mig själv.

När bokningen var klar bestämde vi oss för att fylla i ”passagerarens uppgifter” d.v.s. passnummer m.m. När vi klickade vidare för att göra det kom min mans namn upp FÖRST istället för MITT NAMN – alltså personen som står för resan!

Ni män som läser det här fattar sannolikt inte varför jag är så upprörd. I synnerhet ni ”vita” män. Men KVINNOR som läser det här känner säkert igen besvikelsen och frustrationen av den här sortens större och mindre VARDAGSDISKRIMINERING som vi har fått stå ut med i HELA VÅRT LIV!

I dessa moderna tider varför är kvinnor fortfarande nästan ALLTID behandlat som ”andraklassmedborgare?”

Manifestation idag

Av , , Bli först att kommentera 7

Idag lördag den 19:e kommer en manifestation mot kriget att äga rum på Rådhustorget i Umeå med start kl. 12. Manifestationen kommer att inledas med en vacker Ukrainska vals spelat av en massa lokala musiker och jag kommer att vara en av dem.

Jag är besviken på VK för att de inte har upplyst Umeborna om den här viktiga händelsen i dagens tidning. Kom gärna och visa er stöd för Ukraina!

Innan det är för sent

Av , , 1 kommentar 8

Vi såg långfilmen 1917 igår kväll och den väckte många känslor i mig av olika anledningar. Först, filmen gav tittarna möjligheten att känna starka känslor och uppleva skräcken som ingår i krig… som alltid är ett rent vansinne… genom att filma huvudfiguren bakifrån så att vi kunde uppleva hans perspektiv.

Men filmen väckte också känslor och minnen om min morfar, Paul Derrick, som tjänstgjorde som menig (eller eventuellt vice korpral) i den amerikanska armén. Bilden visar morfar Paul klädd i sin WW1 uniform. 

Jag vet tyvärr inte så mycket om morfars insats i armén eller hur mycket av kriget han fick uppleva, för att han pratade aldrig om det. Men mest intressant, och troligen svårast för morfar, var att han föddes i Tyskland men flyttade vid 8-års åldern till Pennsylvania USA med sina föräldrar. Tänk hur svårt det måste ha varit för honom att kriga mot Tyskland när man själv är 100 % tysk!

Det är sorgligt att han dog innan jag var tillräckligt mogen för att fatta vikten av att ställa frågor till honom om kriget eller resten av hans liv överhuvudtaget. Så uppmuntra ungdomarna i era liv att ställa frågor till far- och morföräldrarna innan det är för sent.

Bankers makt över oss

Av , , 3 kommentarer 13

Någonting hände i veckan som fick mig att inse att dagens banker har alldeles för mycket makt över sina kunder. Jag blev blockerad från mitt eget swedbankskonto som gjorde mig rasande och frustrerad.

Risken i dagens samhälle för bedrägeri, phishing, identitetsstöld och penningtvätt gör att Swedbank – och förmodligen alla banker inom EU – måste regelbundet uppdatera sina kunduppgifter och det kan jag förstå och acceptera.

Swedbanks kunder är tvungna att fylla i en blankett som för mig var lite extra krångligt troligen på grund av mitt dubbla medborgarskap. Jag svarade på nästan alla frågor på den obligatoriska blanketten förutom EN fråga som jag behövde hjälp med. Jag försökte ringa banken och då fick jag reda på att min blockering från kontot också gjorde att jag inte kunde kontakta banken vare sig genom att skriva eller ringa! Jag blev tvungen att besöka kontoret i Vännäs för att få svar på min fråga och att få mitt konto upplåst.

Samtalet på banken blev till slut tillfredsställande även om det fick mig att inse vilken makt banken har över oss stackars maktlösa kunder. Swedbank tar varken emot eller lämnar ut kontanter, så alla måste ha ett bankkonto för att kunna betala/överföra pengar och för att kunna ta emot lön, pension eller diverse betalningar. Dagens banker har gränslös tillgång till miljarder av sina kunders pengar gör stora investeringar för att få ut maximal vinst. Men de betalar så gott som igen ränta på kundernas pengar. Däremot verkar det som om de har råd att betala sina chefer orimligt feta löner, bonusar och fallskärmsavtal.

Jag kunde nästan acceptera låg eller noll ränta på mina pengar om banken erbjöd någon tjänst alldeles gratis. Nej, kunderna på Swedbank måste betala för varenda liten tjänst som krävs för att man skall kunna hantera sin ekonomi. Till min stora överraskning fick jag veta att jag inte ens kunde ringa banken angående mina konton utan att först ha betalt för en tjänst som heter ”telefonbanken”!

Jag har varit en kund hos Swedbank sedan jag flyttade till Sverige för arton år sedan. Jag har varit tillräckligt nöjd för att motstå de fåtaliga tillfällena när mitt missnöje gjorde mig frestad att byta bank. Men eftersom mitt dubbla medborgarskap skulle göra det mycket svårt och krångligt att byta bank, måste jag tyvärr bara blunda och gilla läget.

De första tårarna

Av , , Bli först att kommentera 15

Jag befinner mig just nu i en intressant och ibland intensiv övergångsperiod inför pensioneringen, båda på jobbet och hemma. Jag upplever många olika tecken på att mitt arbetsliv är snart över. Mest intensivt just nu är arbetet med inskolningen av min efterträdare.

Ett litet tecken på att pensioneringen nalkas är att mitt senaste lunchkuponghäfte tog slut i fredags och jag log för mig själv, när jag insåg att det inte var lönt att köpa ett nytt.

Chefen gick runt förra veckan för att dela ut en inplastad lathund i fickformat till oss. Hon började sträckta fram den till mig men tänkte vidare och sa: ”Nej, du behöver inte den här för att du slutar ju snart.” Vi fick ett gott skratt båda två!

Jag blev avtackad under en middag ute på restaurang i fredags. Jag och mina arbetskamrater njöt av god mat, trevligt sällskap och mycket skratt. Chefen höll ett kort tal för att tacka mig för mina viktiga insatser under alla dessa år och hur mycket jag kommer att saknas. Hennes ord värmde verkligen, men det kom inga tårar då mest tack vare den festliga stämningen.

Många av mina arbetskamrater har frågat under de senaste veckorna hur de skall klara sig utan mig. Men till sist kom någon och vände på frågan och undrade hur jag skall klara mig utan dem. Till min egen överraskning började tårarna plötsligt rinna nerför mina kinder och för första gången förstod hur känslosam min allra sista dag på jobbet kommer att bli.

 

Annan sorts bakis

Av , , Bli först att kommentera 9

En av mina uppgifter på jobbet är vara huvudansvarig för ett omfattande datorprogram som styr och dokumenterar vårt arbete med att förbereda alla kirurgiska instrument som används under operationer. Det blir en enorm mängd data som samlas varje dag och därför måste äldre data arkiveras och raderas emellanåt.

Arkivering/radering, som är en tämligen knepig uppgift, bör göras en gång om året så jag bestämde mig att göra det förra veckan. Under min ledning hade jag och två kollegor gjort en del förberedelser som krävdes, så jag kände mig redo.

Arkivering/radering kräver ett fullständigt stopp i arbetat, så p.g.a. tidspressen jobbade jag så snabbt och effektivt jag kunde. Jag hade två kollegor bredvid mig så att de kunde lära sig hur man gör nästa år efter det att jag har gått i pension.

Naturligtvis stötte vi på ett problem nästan direkt! Det visade sig att förberedelser som vi hade gjort bara var en bråkdel av det som krävdes, men den informationen kom inte fram förrän jag satte igång med själva uppgiften. Jag och mina kollegor bara gapade när vi såg den oöverkomliga listan över vad mer behövde göras.

Kollegorna och jag försökte febrilt att hantera listan men efter en kort stund insåg jag att jag måste avbryta arbetet. Min efterträdare får försöka igen till hösten så att det ges tid att hantera listan i relativt lugn och ro.

På fikarasten dagen därefter berättade jag för arbetskamraterna vad som hade hänt och hur stressad jag blev. Jag återupplevde en del av stressen bara med att berätta historien. Men när en av arbetskamraterna skämtsamt påpekade att jag var ”datorbakis”, fick sig alla ett gott skratt!

För säkerhets skull

Av , , Bli först att kommentera 15

Jag har jobbat inom vården hela mitt vuxna liv, mest inom kirurgi men även på vårdavdelningar och på akutmottagning. Under åren i Sverige har jag arbetat på NUS operationscentrum. Sjukvård har för mig varit ett tillfredsställande och ärbart yrke. Men yrket har till en viss mån påverkat mitt sätt att se på livet.

Människor är sällan mer svaga, sårbara och rädda än när de ligger på sjukhus. Vårdgivare hanterar ett brett register av sjukdomar, olyckor och övriga tragiska situationer som, sett från en klinisk synvinkel, kan vara intressant, utmanande och även glädjefyllt, t.ex. när ett barn föds.

Men en situation som i synnerhet har präglat mig under arbetslivet har varit äldre människor som har kämpat och slitit hela sitt liv men dör några dagar innan pensioneringen eller strax därefter. Vad tragiskt och orättvist!

Jag insjuknade i årets jobbiga influensa tidigt i mars och jag var hemma från jobbet i två veckor. Första veckan tillbaka på jobbet var tuff. Vecka två började jag må bättre. Men vecka tre började jag må lite sämre igen och jag blev orolig för möjligheten av lunginflammation som man kan ju dö av enligt ”internet och en väninna”!

Jag går i pension om tre veckor och jag hade bara en tanke i skallen – alla mina stackars patienter som dog för tidigt! För säkerhets skull ringde jag Hälsocentralen i Vännäs i torsdags och fick tid hos en distriktssköterska igår. Hon var väldigt trevlig, effektiv och proffsig och trots att hon kunde ha lett litet överseende åt min oro försäkrade hon mig lugnt att jag inte kommer att dö – åtminstone inte av lunginflammation – innan jag går i pension.

Små påskkäringar efterlyses

Av , , Bli först att kommentera 9

Jag kände mig riktigt nöjd med mig själv i torsdags när jag, för första gången sedan jag flyttade till Sverige, hade faktiskt kommit ihåg att förbereda små påsar med godis med förväntningen att några små påskkäringar som skulle komma och knacka på dörren.

Hittills har det inte blivit någon knack på dörren. Vi har varit hemma in princip hela tiden förutom drygt en timme fredag och lördag när vi gick ut för en lång promenad. Kanske vi borde ha lämnat skålen ute på bron i fall det kom någon liten påskkäring under den tiden vi var ute, eller?

Så om det inte kommer några påskkäringar idag eller imorgon finns en stor risk att vi kommer att bli tvungna att äta upp godiset själva. Men eftersom vi båda är vuxna är vi beredda att ta på oss det tunga ansvaret.

Pensionsansökan – USA v. Sverige

Av , , 3 kommentarer 11

Ju längre jag bor i Sverige desto mer förstår jag vilken bra ordning landet har. Till skillnad från USA samarbetar svenska myndigheter på ett sätt som underlättar mycket för oss medborgare. Att ansöka om pension i Sverige har varit hur lätt som helst, men att ansöka om pension från USA har varit betydligt krångligare.

Precis som alla andra svenskar kommer jag att få allmänpension och tjänstepension från Sverige. Jag har redan ansökt om båda via internet. Det var oväntat lätt att fylla i ansökningarna även om jag blev tvungen att ringa pensionsmyndigheten ett par gånger för att få hjälp med ett par frågor som handlade om mitt dubbla medborgarskap.

Blanketten krävde information om pensionskällor utomlands och det kändes lite närgånget. Men pensionsmyndigheten initierade sedan min amerikanska allmänpension och det var en oväntad hjälp. Ansökningarna underlättades tack vare MobilBank ID och tydliga, välformulerade blanketter på Internet.

I USA har jag fyra pensionskällor. Hittills har jag hunnit ansöka från två av dem – allmänpension och tjänstepension. Det var betydligt mer krävande och gammaldags att ansöka om pension från USA p.g.a. att myndigheter och arbetsgivare i USA kräver bevis på vissa saker. Där finns det ingenting som motsvarar vårt Bank ID.

Hela processen började egentligen i maj fjol när min man och jag befann oss ”over there”. Jag besökte pensionskontoret på sjukhuset där jag hade jobbat i 27 år. Jag gick därifrån med en pappersblankett i handen med instruktioner att fylla i den och skicka tillbaka den via vanlig post i september. Det är typiskt i USA att blanketter oftast måste skickas i pappersform och inte digitalt. Jag blev därför överraskad över att det faktiskt dög att skicka in mitt födelsebevis digitalt.

Efter två veckor fick jag ytterligare åtta pappersblanketter från USA som jag behövde fylla i och skicka tillbaka – via vanligt post förstås. En av blanketterna krävde signatur av en notarius publicus, som kostade 300 kronor. En annan blankett krävdes min mans signatur för att vi bestämde oss för att tacka nej till en slags efterlevnadsförsäkring!

Ytterligare en blankett handlade om vilket bankkonto pengarna skall skickats till. Eftersom de inte kan skicka pengar till mitt svenska bankkonto, ville de ha kontonumret på mitt amerikanska konto.

Men det var förstås inte nog att bara skriva kontonumret utan de vill få en annullerad gammaldags check som bevis för att jag faktiskt har ett bankkonto i USA!

Vanlig inkomst liksom pensionen beskattas på olika nivåer beroende på beloppets storlek och på hur många människor som skall försörjas med de pengarna. Så det blev ytterligare en blankett att fylla i.

När alla blanketter var ifyllda, fick jag skicka tillbaka dem till USA via vanlig post. Efter tre veckor fick jag besked via e-post att allt var klart och godkänt och att tjänstepensionsutbetalningarna skulle börja i januari. Men då upptäcktes ett problem med banken som skulle betala ut pengarna och jag fick skicka in en annan annullerad check som bevis.

När det gäller allmänpensionen (”social security”) från USA, så var det betydligt enklare. Ansökan kunde göras digitalt. Födelsebeviset fick jag dock skicka in i original med vanlig post. Men för att sedan få tillbaka det fick jag lov att betala 180 kronor i returporto.

Jag har två andra pensionskällor, en form av privat pensionssparande, i USA och enligt vad jag har förstått, kan jag ansöka om dem via Internet. Och jag får snart veta vad de kräver för att det skall vara möjligt.

Tjugofem dagar

Av , , 6 kommentarer 8

En stor livsändring kommer inom kort att ske för mig. Efter nästan 46 år i arbetslivet har jag bara 25 dagar kvar att jobba! Jag har jobbat mestadels heltid i trettio år i USA och heltid i sexton år här i Sverige. Det känns nästa overkligt att ett sådant långt arbetsliv kommer snart att ta slut!

Jag gillar mitt jobb på operationscentrum på NUS och mina trevliga, duktiga arbetskamrater berikar mitt liv. Men jag är inte ung längre. Jag inser att jag är trött och utsliten. Jag är less på att prioritera min tid under helgerna så att jag hinner med både måsten och fritidsintressen. Jag är less på att känna mig lite avundsjuk på min pensionerade man som får gå ut i det fina vädret, ta en tupplur, eller träffa en kompis för lunch när han känner för det. Jag går därför i pension för att jag längtar efter nästa kapitel i livet.

Jag längtar efter att kunna sluta ställa väckarklockan och istället låta kroppen bestämma när det är dags att stiga upp. Jag ser fram emot lugna frukostar när jag får läsa tidningen i lugn och ro med min man tvärs över bordet. Jag längtar efter friheten att kunna boka en sistaminutenresa utan att riskera att chefen inte kan godkänna min frånvaro. Jag ser fram emot att kunna vistas i USA i längre perioder. Jag längtar efter att ha ork och tid att kunna umgås mer med min älskade man, min kära svägerska och våra vänner. Efter fyra års frånvaro från VK-bloggen på grund av att jag inte haft tid att skriva, ser jag nu fram emot att kunna börja blogga igen.

Jag kommer att få en dräglig pension från Sverige och USA. Att ansöka om pension i två olika länder har varit en intressant upplevelse och det kommer jag att blogga om nästa gång.