Det händer saker här i byn!

Av , , Bli först att kommentera 5
Idag skall jag och mina musikkompisar i bandet Umebygdens Spelmansgille spela i Vännäsby någon gång mellan kl. 12 och 13. Vi får verkligen hoppas att vädret blir något bättre innan dess eftersom spelningen kommer att äga rum utomhus på perrongen under invigningen av den nya resecentrum. Vi vet inte riktigt hur lång tid vi får spela men en av våra låter heter faktiskt Tåget går och det känns som åtminstone den där låten måste spelas!
Jag måste medge att det känns lite spännande när någonting så hyfsat stort händer i den lilla lugna byn, Vännäsby! Enligt rykten kommer ett tåg att stå där så att människor kan gå in och förmodligen blir imponerade och inspirerade att åka tåg. Ett par av mina arbetskompiser åker redan tåg och är mycket nöjda. De har rapporterat för mig att tåget är mycket bekvämt och att det tar bara 24 minuter att åka fram till sjukhuset jämfört till bussresan som tar nästan en hel timme!
Men, jag är fortfarande mycket tveksam. Visst går det bra nu när spåret inte är täckt av is och snö, men vänta bara! Det blir riktigt intressant att se hur himla bra det är att åka tåg mellan december 2012 och april 2013.

Botemedel för en sur kvinna

Av , , 4 kommentarer 13

Bara femton minuter efter jag kom på jobbet i morse, blev jag plöstligt sur av några mindre anledningar. Jag försökte lugna ner mig eftersom jag vet att det aldrig löner sig att vara sur alldeles för länge. Men som morgonen gick hände det ett par andra saker som bidrog till min dåliga sinnesstämning.

Just när jag var på väg till lunch kom en arbetskamrat fram till mig och sa – "jag har någonting för dig"… som brukar betyda ett litet uppdrag att bara jag kan fixa. Men till min överraskning visade hon upp för mig en stor påse "Cracker Jack" som hon hade fått ta på! Cracker Jack är mumsig popcorn täckte med kola och bakade för att bli krispig – och som tillverkas endast i USA. Det är nästan lika gott och sött som godis, så när jag var barn valde jag ofta Cracker Jack på den amerikanska versionen of lördagsgodis.

Det är minsann omöjligt att fortsätta vara sur när man har en påse Cracker Jack i handen, så nu känns det mycket bättre! Tack, rara Anna, för att du räddade dagen för mig!

Diskmaskinmystik

Av , , 2 kommentarer 9

Trots att jag kan behärska det svenska ”vardagsspråket” till 99 % förekommer det emellanåt ett visst ord som jag inte riktigt fattar. Förra veckan upplevde jag ett sådant fall. Jag och tre av mina arbetskamrater var med på en utbildning angående de nya instrumentdiskmaskinerna som vår avdelning fick som en del av ombyggnadsprojektet. Det har installerats fem stora diskmaskiner samt två som är lite mindre.  

Teknikern påpekade att en av de två mindre diskmaskinerna var lite extra speciell eftersom den är försedd med enzym. Men vid ordet enzym blev det plötsligt stopp in min lilla hjärna. Jag tittade undrande på en arbetskamrat och viskade bara – ”enzym”? Hon försökte snabbt förklara ordet men hon viskade så lågt att jag inte kunde höra vad hon sa.

 Så jag fortsatte att lyssna på teknikern med hoppet att jag kunde komma på vad ordet betydde. Men jag blev inte klokare, och eftersom jag verkligen ville förstå svalde jag stoltheten och frågade teknikern – vad sjutton är en zym… och kan det finnas två zymer i en maskin också?  

Du förstår väl nu hur alla nästan skrattade ihjäl sig! När jag äntligen fattade vad enzym var för någonting skrattade jag högst av alla! Till mitt eget försvar förklarade jag att jag naturligtvis visste vad ett enzym är, men ordet uttalas så fruktansvärt annorlunda på svenska att jag inte kunde ana att det var samma ord!

Det är varken det första eller den sista gången jag har gjort bort mig, och det får jag lov att ta.  

Matångest

Av , , 2 kommentarer 5

 Jag både älskar och hatar mat. Mat framkallar för mig ett brett spektrum av känslor som växlar mellan njutning och skam och allt där emellan. Den ena dagen känns det som om livet är kort och man skall äta gott och må bra! Men dagen därpå skäms jag för att jag har svårt att skärpa mig och hålla igen. Mat orsakar därför nästan dagligen lite stress inombords.  

Jag har i hela mitt liv haft lätt att gå upp i vikt, så jag bör kunna skärpa mig. Men jag har dessvärre inte världens starkaste karaktär när det gäller mat (i synnerhet choklad). Det känns jobbigt och jättetråkigt att alltid måste behärska min matlust inför varje matbit och därför orkar jag sällan göra det! Men så snart jag har svalt den sista biten kommer skammen. 

Psykologi spelar en mycket stor roll angående mat. Jag tillhör generationen som fick uppmanas äta upp maten med tanken på de svältande barnen i Kina och Afrika, som säkert har bidragit till min matångest. Tröstätandet är också väldigt psykologiskt frestande och därför svårt åtminstone för mig att undvika.  

Som kvinna har jag varit huvudansvarig hela mitt vuxna liv för maten som intas hemma som emellanåt kan upplevas som ett betungande ansvar. Maten skall varje nyttig, varierande, prisvärd och smaklig för hela familjen som inte var särskilt lätt när mina barn var små. Vad jag skall ta med mig till lunch på jobbet? Vad skall lagas till middag hemma? Vad måste skrivas upp på inköpslistan? Vilken köttbit måste jag komma ihåg att ta ut från frysen och tina upp? Vilken rätt kan jag laga för att utnyttja maten i kylskåpet vars bäst-före-datum nalkas? Vilken sorts extra god eller lyxig mat skall jag laga till gästerna i helgen eller för att fira någon årsdag?  

Kanske det vore lättare att behärska sig med mat om man inte jämnt behövde tänkta på mat! Kungafamiljen är smala och vackra allihop möjligtvis för att de aldrig behöver tänka på mat. De får sätta sig vid ett dukat bord och äta nyttig mat som någon annan har planerat och lagat. Ja, det vore skönt, men nu måste jag sluta drömma och räkna ut vad vi skall äta till lunch idag. Puh! 

Efter förlossningen

Av , , Bli först att kommentera 9

Det har hänt någonting stort på jobbet angående byggnadsprojektet som har pågått plågsamt länge! Vi har jobbat i flera månader i en väldigt trång, varm, dammig, mörk och allmänt besvärlig arbetsmiljö medan byggnadsarbetarna har arbetat på den andra sidan av en tillfällig vägg.

Byggnadsarbetarna tog bort den tillfälliga väggen i måndags för att avslöja vårt nya och oväntat stora "packrum", som det heter. Rummet är ljust, fräscht och fint med en massa ny och modern utrustning! Det kändes nästan som om vi klev in i himmelen efter alla dessa månader av trånga och mörka arbetsförhållanden. Vi har klagat ofta och högt till vår stackars chef och även till några andra chefer i ledningen.

Jag och mina arbetskamrater har ofta känt oss stressade och frustrerade och flera av oss har även mått fysiskt dåligt av den dåliga arbetsmiljön vi har varit tvungna att jobba i sedan mars 2011. Men lättnaden som vi nu känner liknar en förlossning! Jo, därför att så snart man ser "slutprodukten" glömmer man snabbt all frustration, smärta och besvär som upplevdes under tiden fram till förlossningen.

Sociala medias mörka sida

Av , , 4 kommentarer 6

Det finns ett otroligt stort spektrum av sociala media som man kan kan engagera sig i via Internet eller en så kallade Smart-phone, t.ex. Facebook, Twitter, Digg, YouTube, bloggar och webb-tidningar. Jag medger att jag gillar och är något beroende av Facebook, men framför allt för att dagligen kunna följa mina vuxna barns liv.     

Jag läser också nästan varje dag artiklar som handlar om USA via en amerikansk nyhetskälla. Det finns en möjlighet på de allra flesta artiklarna för läsaren att helt anonymt skriva en kommentar. Jag brukar läsa de första 5-10 kommentarerna om artiklarna mestadels för att få en uppfattning av den allmänna stämningen i mitt hemland. 

Många av kommentarerna och åsikterna som jag läser är ofta oroväckande. En gräslig trend som jag har lagt märke till är att kommentarerna har blivit allt mer brutala, fräcka, hänsynslösa, hatiska och förnedrande. Under de senaste femton åren har USA gradvis blivit väldigt politiskt och rasist polariserat. Jag har börjat tro att möjligheten för publiken att fritt skriva vad den vill gör mer skador än nytta.

En liknande debatt infördes för c:a ett år sedan här i Sverige som ledde till att man inte längre få skriva en kommentar helt anonymt. Det beslutet upprörde mig då delvis för att det kändes som censur och delvis för att professionella journalister är inte de enda människorna i världen som kan tänka kloka tankar.

Men efter ett års betänktetid tillsammans med den fula utvecklingen av anonyma kommentarer i USA har jag ändrat mig. Nu inser jag att det inte är censur utan ett nödvändigt sätt att förhindra illasinnad ryktesspridning, grova påhopp och lögnaktiga påståenden *. Att tillåta vem som helst att skriva sin kommentar med kravet att den personen står för det som hen skriver är ytterligare ett exempel av vad USA kan lära sig av Sverige. 

 

* Jag vill tacka min man som hjälpte mig formulera denna svåra mening!

En kväll utan dess like

Av , , Bli först att kommentera 9

Jag älskar dans… både att titta på och att själv utföra och därför ser jag fram till kl. 19 i kväll när vi skall gå på en irländsk dansföreställning på operan i Umeå. På tal om dans vill jag berätta för er om en väldigt unik kväll som jag upplevde för nästan exakt tolv år sedan.

Jag var ensam i Wichita, Kansas, där jag jobbade för ett bemanningsföretag under tiden som jag väntade på att mitt svenska uppehållstillstånd skulle bli klart. En dag lade jag märke till en annons i den lokala tidningen angående en dansföreställning som skulle äga rum på en krog den helgen. Jag bestämde mig för att åka dit och unna mig en kväll med god mat, ett litet glas vin och trevlig underhållning.

Dansföreställningen skulle börja kl. 22 men jag anlände på krogen trettio minuter i förväg för att kunna försäkra mig om en plats längst fram vid scenen. Det första tecknet på att någonting var galet var att jag var den allra första kunden på stället. Den andra underliga saken var att det inte fanns någon riktig scen utan bara ett stort dansgolv som omringades av bord och barstolar. Det kände lite trist att stället var "dött" men jag gick ändå till baren, köpte ett glas vitt vin och bestämde mig för att vänta ett tag för att se vad skulle hända.

Klockan var nästan 22.45 när, till min lättnad, andra kunder äntligen började komma. Jag roade mig med att titta på folk medan jag väntade på att dansföreställningen skulle börja. Jag var glad i hågen tills det slog mig att alla de andra kunderna tycktes vara unga män. Just när jag började känna mig lite orolig hörde jag en manlig röst strax bakom mig säga – och hur gick det till att den här lilla tanten har hamnat på bög-krogen?

När jag vände mig om för att titta på personen bakom mig, tappade jag hakan! Där stod en lång slank ung man som var uppklädd i en fin vit kostym, orange slips med svarta prickar och vita glansiga skor. Hans hår stod rakt upp som spikar på huvudet och var färgat knallorange med svarta ränder! Som pricken över i:et hade han "tiger-ögon" tack vare ett par unika linser han hade satt på ögonen! När han såg hur chockad och generad jag blev sa han – men ingen fara lilla vän! Stanna kvar och ha roligt!

Han slog sig ner bredvid mig och bjöd på ett glas vitt vin. Han var snäll och tålmodig mot mig och bidrog mycket till min trivsel när han emellanåt pekade på den ena eller den andra mannen som han kände och skvallrade för mig om dem! Det blev aldrig någon riktig dansföreställning utan bara en massa snygga och barbröstade män som flörtade flitigt med varandra och dansade vilt och förföriskt på dansgolvet! Jag stannade kvar ungefär en timme innan jag åkte hem – delvis för att dansandet började se mer ut som ett förspel och delvis för att släppa loss min trevliga bögkompis så att han själv kunde flörta och dansa med sina kompisar.

Jag har knappt haft en lika annorlunda och oväntat trevlig kväll hittills under hela mitt liv, och därför kommer jag aldrig att glömma bort den unge mannen med det orange och svart-randiga håret!